Ödets tunga vin

Varför, Burlöv?

2009-10-19T06:43:00.000-07:00

Jag är arbetslös, vilket innebär att jag varje dag skickar minst en ansökan till nån tjänst utannonserad eller ej. En ansökan om dagen förutom de där sällsynta jobben jag verkligen vill ha och tror jag kan få.

I morse damp det ner ett fett A4 kuvert i hallen, från Burlövs kommun, vilket jag naturligtvis öppnade med höga förhoppningar om en avlönad tjänst. Men icke. Burlöv hade skrivit ut min elektroniska ansökan, häftat ihop den med ett tyvärr-brev underskrivet av tvenne byråkrater, lagt alltihop i ett kuvert köpt för skattepengar och frankerat det med skattepengar... för att inte prata om miljöbelastning. Som att jag inte kunde ta ett nej över email...

Till saken hör att det inte ens var en fast tjäänst jag sökt, jag hade helt enkelt skickat in mitt CV, och sagt att jag var intresserad av att timvikariera (älska mig Reinfeldt!). Men dessa tvenne burlövska byrkrater hade nu uppdaterat sin timvikarielista, och där fanns inte plats för mig. Man undrar ju hur mycket ett namn till kostar eller stör på den listan.

Författarskapets våndor

2009-08-25T08:57:00.000-07:00

Idag skrev jag det bästa jag skrivit på länge i min blogg. En inspirerad, koncis, okomplicerad text om verkligheten tyckte jag. Det finns väl mycket som är bättre, men inte på min blogg.Inte en kommentar fick jag på den.

Så är det. Inte bara på bloggar. Som människa belönas man aldrig för vad man gör, men å andra sidan får man aldrig det straff man förtjänar heller.

Zahari Karabashliev 18% sivo - Roman Bokrecension

2009-06-12T13:01:00.000-07:00

Den här boken provocerade mig. Vilket gjorde den läsvärd. Men den imponerade inte. Dock tror jag att min recension är ganska orättvis...

Boken handlar om en Bulgar som emigrerat till USA, och ett underliggande tema som nog gick förbi mig är berättelsen om att vara utvandrad Bulgar. Jag är inte Bulgar och har aldrig varit i USA. Däremot är jag uppvuxen på mer eller mindre underground Amerikansk kultur, och jag tror att en sak som provocerade mig var att den här boken spelar i en genre jag trodde jag kände, men bröt mot genrens regler.

Huvudpersonen heter precis som författaren Zak, och berättelsen tar sin början med hans depression efter att den stora, enda kärleken Stella har lämnat honom. Livet känns tomt, han åker till Tijuana, hamnar i bråk, stjäl en bil fylld med marijuana, flyttar över marijuanan till Stellas bil och åker korsar på klassiskt manér kontinenten för att sälja knarket i New York.

Med jämna mellnrum påminns vi om hur mycket Zak saknar Stella, men ett av problemen är att han verkar ha kul när han inte säger att han saknar henne. En sån här historia kräver, för mig, en antihjälte. En som säger att han är stark, men är svag. Zak är tvärt om. Han säger hel tiden att han är deprimerad och svag, men är stark och lyckas egentligen med allt han företar sig.

Sen är han en jävla perfektionist också... han påminner oss vilka kameror han fotograferat med, små detlaljer, som alltid handlar om kvalitet. Han är inte den som häller i sig bryggkaffe... det ska vara espresso, så Zak lider sig igenom mellanvästern. Fixeringen vid kvalitet på allt han gör är i och för sig ett persoinlighetsdrag som för mig närmre Zak. Men han har tyvärr ett drag av likgiltighet som smittar över på författaren när han skriver. Många figurer är beskrivna utan kärlek (sättet han använder ord som neger och arab på hade han inte kommit undan med i Sverige...), vilket gör texten tung och tråkig.

De kärlekslösa personbeskrivningarna tror jag är bokens faktiska svaghet. Det andra handlar om kulturella referenser. Som Svensk i Östeuropa är det en skillnad som skriker i ögonen. Bristen på jantelag. Bristen på antihjältar. Eller vår hycklade lek med svagheten. Den är inte vacker alla gånger. men jag tror att det är en skillnad som går ycket mycket djupt, tvärs igeom EU... Det är skillnaden på Kristus Pantokrator, allhärskaren, och Luther's usla syndare, som bara kan räddas av en nåd ingen kan förstå.

Men hur kan man förstå ett fenomen som countrymusik utan antihjältar? Nej. Zak tycker naturligtvis "inte om country". Jag fruktar att inte heller Zak Karabashliev gör det. Inte för att man måste, men för att skillnaden på Garth Brooks och Hank Williams är enorm, och själva grunden i mitt Universum.

Nåväl, boken är kanske inte skriven just för mig... alla behöver ju inte vara det. Och jag läste den på ett främmande språk, väl medveten om att många lingvistiska finessser och detaljer gick mig förbi.

Har ingen aning om var man får tag på den här boken utanför Bulgarien. Här finns den i alla bokhandlar nu, då den är ganska ny.

Zahari Karabasliev
18% Sivo - roman (2008)
ISBN 978-954-28-0277-8

En berättelse om kärlek och mörker - Bokrecension

2009-05-19T09:25:00.000-07:00

Amos Oz självbiografiska roman är en partsinlaga, men en gripande sådan. Såpass gripande att jag smet ut på lunchen för att läsa ett kapitel till i parken. Det kändes lite föbjudet, trots att det inte är det. Jag tror att denna känsla av att göra något strax bortom det tillåtna är ett kännetecken på bra litteratur.

Det ska dock sägas att verket inte fängslade mig direkt. Jag kämpade mig igenom en ganska seg början, och det är först nu, efter 500 sidor som jag verkligen inte kan slita mig. Jag har precis läst ut ett fantastiskt kaptiel, det 59e, där författarens mors sista vecka i livet beskrivs med en oändligt finlemmad känsla för detaljer.

Det finns egentligen tre berättelser i boken - författarens uppväxt, hans mors väg mot självmord och statens Israels historia.

Jag har också mist min mor, och det är lätt att känna igen sig i berättelsen på det här planet. Jag tror att varje mor dör på sitt sätt, men på ett annat sätt finns det bara ett sätt mödrar dör på. Det är tragiskt, men ingen skandal. Skandalöst är när en mor mister sitt barn. Den förestående döden kan också föra människorna närmare varandra, men den närheten försvinner med den döende. Hon lämnar ett hål som det tar en livstid att fylla med ny närhet. Det här beskriver Oz mycket, mycket bra.

Hans far och mor föddes båda i Europa, och kom till staten Israel innan den utropades. Författarens första barndomsminnen kommer från en stad, Jerusalem, där araberna var grannar, inte fiender. Fienden var det imperialistiska Storbrittanien och det antisemitiska Europa.

Jag har hela mitt liv kännt mig hemma på en vänstersida där engagemanget i Israel-Palestina konflikten varit mycket djupt. Det är ingen vanlig konflikt, kanske är det ett arv från det Svenska 1800talet när barnen studerade kartan över det heliga landet i skolan, och namn som Nazareth och Hebron var mer bekanta än Paris, Madrid eller Berlin.

Jag har hört och läst mycket om det förtryck som palestinierna idag utsätts för på Västbanken och Gaza. Det är ett verkligt förtryck, som Oz inte alls blundar för. Men för Oz börjar inte konflikten där. Han minns de brittiska soldater som hjälpte de arabiska styrkorna att rensa ut judar från sina områden, och påpekar att det fortfarande bor araber i Israel men inte en enda jude på Västbanken. Om man inte räknar bosättningar...

Jag kände mig på nåt sätt avslöjad när jag fick läsa den andra sidan av historien. Just ärför var det nog bra läsning för mig. Samtidigt är det svårt för mig att ta ställning till det som hände 1946, 47 och 48. Så länge jag levat har palestinierna förtryckts av Israel och det är helt enkelt så det är nu. Tänk er att två personer slåss. En jude och en arab... araben slår hårt och har juden under sig ett tag. Men sedan hittar juden ny kraft nån stans, hamnar ovanpå araben och slår, slår, slår.... i tio år, tjugo år, trettio år.

När jag ser konflikten är det just den situationen jag ser, inte det som hände förr. Men vägen till en lösning går genom förståelse.

Den mystiska sjukdom Oz's mor sjuknar in i börjar just med självständigheten, och kriget mot araberna. Och kanske har det något att göra med Europa. Modern blir aldrig hemma i hebreiskan, som är naturlig för barnet Amos, och ett spännande äventyr för hans far. Hon talar in till döden på 50talet på sin barndoms ryska och polska.

När kriget bryter ut, blir det också betydligt svårare för mig att identifiera. Den Ukrainska fattigdomen och trångsyntheten innan ryska revolutionen känns igen för en svensk. Innan ryska revolutionen levde vi i samma Europa. Likaså är det lätt att känna igen sig i de sionistiska drömmarna som vallfärdade till det brittiska Palestina. Känsloregistret ligger inte långt från det i Selma Lagerlöf's Jerusalem, en bok jag enkelt kan föreställa mig själv i.

Men med Kriget kommer något annat in i bilden. Det är något jag inte kan förstå, men jag tycker mig känna igen något av det där Balkan jag lever i. Den där mörka bitterheten, som för mig verkar som en slags cynism, ett sätt att ta historien på liv och död. Jag förstår inte. Och kanske gjorde inte Amos Oz's mor det heller... Detär i varje fall så jag vill förstå henne som litterär gestalt, inte bara et människoöde utan också en slags allegori över det judiska Europa, som dog när man valde att bli en del av mellanöstern.

Egentligen är det så klassiskt. Människan tror att hon kan uppfostra och förändras, men vi blir nästan alltid som det vi vill förändra.

Den tredje historien då, Oz's egen? Nja.. den förvånar inte. Som alltid när författare berättar vad de gjorde som små så handlar det mest om att erövra litteraturen. Otippat...

Min bok kom ut i pocket på Wahlström och Widstrand 2007. Du hittar den säkert i bokhandeln eller på biblioteket. ISBN13:978-9 1-46-21493-9 ISBN10:91-46-21493-3

Sova

2009-05-18T00:10:00.001-07:00

Financial Times oroar sig för att diverse chefer inte får tillräckligt med sömn i lågkonjunkturen. Men David White, chief medical officer vid Philips Home Healthcare Solutions, menar att problemet inte ligger där. Vi sover mindre oavsett ekonomin menar han: “(...) [sleep] seems to be steadily decreasing regardless of where the economy
is. My guess is it has to do with the work ethic, internet, television
and social pressures,”

Noterar att jag går emot trenden och sover mer för varje dag. Med lättjan mot kapitalismen! ;)

I gamla hjulspår

2009-02-28T12:43:00.000-08:00

Denna lördag var jag volontär igen... det var ju därför jag en gång kom till Östeuropa. Spännande, minst sagt.

Jag var på ett centrum för hemlösa ungdomar som drivs av den katolska hjälporganisationen Concordia. Så mycket katolicism blev det dock inte. Det var protestantiska jag och ett gäng ortodoxa bulgarer. Så värst religiös var det ingen av oss som var. Men det var kul. Och nyttigt. Bra att minnas att jagmed min lön på ungefär 5000 svenska kronor faktiskt lever ganska ba i Bulgarien. Att det finns många som inte har någonting alls.

Concordia vänder sig som sagt till yngre medborgare, men det kom ändå en äldre, mycket välbelevad man med alla sina tllhörigheter i en plastkasse över axeln och frågade om han fick bo och äta hos oss. Tyvärr är det enda man kan säga. Behoven är så stora, och allt som görs räcker inte till alla.

Dagen avslutades ganska brutalt, med ett inbreott. Jag vet naturligtvis inte när det hade begåtts, men det uppdagades strax innan jag gick. En dörr hade lämnats olåst, och någon hade antagligen kommit in genom fen och tagit ett par skor, en pyjamas och ett par jeans. Nån som behövde pengar till tjack, snabbt, skulle jag gissa. Men det är så synd. Killen som bivit bestulen är en av dem som jobbar hårt för att göra nåt av sitt liv. Han har inte mycket, och nu ännu mindre. Tjuven har knappast nån glädje av det han stal i morgon. Vaarför har det alltid varit så? Att de fattiga slår ihjäl och stjälav andra fattiga. Det är synd.

Men det får mig också att inse hur bra jag hardet, när jag ligger bredvid en kvinna jag verkligen älskar, är nyduschad och mätt. Det är ju det som är det viktiga i livet.

Transition, Translations and Terminals

2009-02-04T03:47:00.000-08:00

Jag gick ut för en snabb lunch. När jag kom tillbaks har det varit strömavbrott och av en oförklarlig anledning är alla kollegors lösenord till vår databas ogiltiga. Men det är skönt med en liten paus... och för all dle, de i London fick ju sitt igår. Jag läste på the Guardian att lärarna höll skolorna stängda en dag till, trots att snön snabbt smälte bort. Det är fel, naturligtvis... men gött å ligg å dra sä...

Jag hade tänkt att den här blogposten skulle handla om säkerhet och språk. Vad kan få oss att känna sig säkrare än när människor pratar som vi är vana... vad gör oss mer osäkrare än att inte förstå. Ingenting.

I morse kom jag för tidigt till jobbet igen. Är det konstigt? Min flickvän tycker det... och visst. Det är ju gött å... men det som inte är gött är dessa ögonblick när man är på väg till något annat. Jag älskar att ligga i sängenb. Jag älskar att duscha. Jag älskar att äta frukost. Men jag tycker inte om att gå från sängen till duschen. Och jag tycker bättre om att sitta på jobbet än att vara på väg dit. Är det så konstigt? Jag är lost i transition.

Man får nog mer behov av säkerhet när man bor utomlands. Hopaps att arbetsgivarna i Sverige kommer ihåg det och sparkar svenskarna först. För när språket inte är ens eget är det mycket lite som verkligen är det. Jobbet är en av dessa få saker.

I helgen var vi iväg till en underbar stuga i bergen. Ett underbart gäng, fantastisk natur och mat bortom beskrivning. Avslappnande. Javisst. Men jag var tvungen att stamma mig fram på min fortfarande alldeles för dåliga bulgariska. När en mening nån gång inte är fel uppbyggd så är det jag vill säga inte intressant för den som inte tänker som en svensk. Faktum är att när någon är intresserad av vad jag vill säga är det inte svårt att prata, men i en miljard olika situationer är jag överraskad över det som människorna runt mig tycker är sjävklart. Sedan finns det en miljon situatuioner jag själv vuxit upp med som människrona runt mig lyfter på ögonbrynen för. Jag är lost i translation.

Sedan var det det där med Terminal. För er som inte använder Linux - terminal är det lilla fönstret men kan skriva in kommandon i, så gör datorn som man säger. Jag är nybliven Linuxanvändare, men terminalfönstret har en dragning på mig jag inte förväntade mig. Varför det?

För att det är ett språk, som inte översätts. Jämfört med mänsiklig kommunikation är den mycket begränsad. Men mycket enkel, och mycket säker. Man bestämmer sälv vilka ord som används. Det finns inga missförstånd, bara felstavningar. Inga förväntningar, inga fördomar... ingen verklig kommunikation. Men väl avslappning.

Det rullar på

2008-11-27T05:02:00.000-08:00

Min väderprognos applikation i Firefox säger mig att det just nu är soligt och 1 plusgrad ute. Ni vet vad det betyder... Perfekt skidväder. På med klistret, packa ner en termos nybryggt kaffe i ryggsäcken och glid ut...

Det är vad man borde göra. I stället sitter man på jobbets dator, som t.o.m. är tråkigare än den där hemma. Det finns dock ljuspunkter... Vi har fått ett nytt projekt att jobba med.

IP-kommunikation i all ära (vanligtvis jobbar jag med ett projekt för företaget Verizon Business), det är kul att få läsa om något annat ibland. Det nya projektet är för företaget Better Place, som vill utveckla ett system med el-tankstationer, som ska göra elbilar konkurrenskraftiga. Det är kul att någon gång få vara på den ljusa sidan, och inte bara ha kunder som US Army, Kinas Olympiska kommité m.fl...

Men utan IP-kommunkation skulle mitrt liv vara en omöjlighet. Jag skulle inte ha varit tillsammans med Anna om det inte var för Skype. Och jag skulle inte bo utomland som jag inte kunde tala meddem där hemma ganska gratis ganska ofta. Mend et finns ju roligare saker att läsa om.

Bo

2008-11-25T03:51:00.000-08:00

Ett av de mer komplicerade kapitlen i Bulgarien är boendet. För tillfället betalar jag hyra i "min" lägenhet där jag nästan aldrig är, men sover oftast hos Anna, där jag inte betalar hyra, men skjuter till pengar till hushållskassan...

Den andra lägenheten var mycket trevlig så länge Miro bodde där, och skötte det praktiska. Men ingen av oss andra var där ofta, så han stack, förståeligt nog. Kvar blev jag, Vladimira, och en tjej som heter Galja. Vladimira har varit den som haft kontakten med hyresvärden, då vi precis som de flesta unga bulgarer bor i andra hand. Nu ska hon flytta... hm... jag hade tänkt att sticka först, så man inte satt med svarte petter, dvs en 15% högre hyra när de unga tre blir två. Tji fick man.

Jag vill avråda alla som läser det här från att bo i adnra hand om ni slipper. I allmänhet vill jag avråda från att blanda in pengar i mänskliga situationer. Särskilt när det gäller viktiga saker som boendet. Andrahandsvärdar har en tendens att tycka att lägenheten är deras. När det kommer till kritan är den ju också det och då står man där med rumpan bar. Nu är inte min rumpa riktigt bar än, men jag känner en kall fläkt...

2008-11-24T08:34:00.001-08:00

Vi gingo...

2008-11-24T08:26:00.000-08:00

över Raiskis frusna vita vatten... Nja. Raiski är bortom och fördolt i dunkelt fjärran. Min rätta väg i morse var förvisso hög och undrebar, och gick över frusna vita vatten. På trottoaren.

Vintern har slagit till i Sofia. Jag vet inte om jag förvekats av att blörja kolla på TV, börjar bli gammal, eller om det är det mer inlandsbetonade klimatet som gav mig en Real Feel (C) av -20 när det i själva verket bara var minus fem.

Nåväl, efter en kvart kom jag tillbaks till mitt svenska jag, och halkade med van sula fram med min kvinna vid handen. Vi skiljdes i det frostnupna parken, jag fick inte det heliga som endast mannen fick i början på 1900talet, utan en enkel kyss som bara fick mig att törsta efter mer. Sen stack en yngling en gratistidning i handen på mig, och jag gick igenom den andra parken miot simbassängen.

Allt är ett minne blott, en saga från i morse, men kommer så ytterligt snart att bli verklighet när jag jag ska halka hem i mörkret . Ska man halka ska man vara två om det...

Gratistidningen gav mig lit att blogga om.... kola in maladets! för att se mig ösa galla över den.

Mannen med den stora väskan

2008-11-17T08:31:00.000-08:00

Äntligen är måndagen över. Jag känner mig alltid lite osäker om måndagarna, försöker hitta veckasn form som allt som oftast infinner sig först på tisdag.

I morse kämpade jag med dragspelet på spårvagnen. har ni också undrat varför en del människor alltid måste ha med sig stora påsar med gud vet allt på spårvagnen, och alltid när det är som mest folk? Jag är, gott folk, just en av dessa. Förstår inte själv varför, men an någon anledning är alltid min väska stor och störande...

Nu blir det musik... kanske inte just den här låten, men visst är den fin?

Bröstim, bastu och bloggar

2008-11-13T01:16:00.000-08:00

Ännu en dag med simning innan jobbet. De är definitivt de bästa. Idag gick jag upp mycket tidigt och gick direkt till bassängen. På så sätt fick jag tid till tio vändor bröstsim, att basta, och dessutom att äta frukost i cafeterian... En lyx man har råd med.

Intressant nog verkar det vara herrarnas i bassängen. Det var mindre folk idag (jag kom ung. 8 i stället för 9), och i stället för runda damer var det smärta simmare... jag ska undvika homoerotiska anspelningar som Fredrik åkare hävdar att det finns i Sherlock Holmes, men nog fanns det material till sådana...

Vad gäller datorn har jag öppnat ännu en blogg, dit jag ska lägga mina databekymmer. De blir nämligen fler och fler... men livet är ju mer än data. :) ZenSus heter den och återfinns här, för den intresserade.

Ikväll vankas det bio, i morgon har jag tagit ledigt för att åka upp i bergen. Ska bli mer än skönt att slippa alla datorer i några dagar. ;)

Ryggsim

2008-11-11T03:27:00.000-08:00

I morse mötte jag arbetsplatsens stress med ett lite mer harmoniskt ansikte, som jag gör två dagar i veckan när jag kommer från bassängen. Vårt företag har en bonus-plan, och en ak man kan få i bonus för sin insats är ett månadskort till simbassängen. Klokt av företaget, sådana program är säkert ett av de bästa sätten att lugna ner det bulgariska arbetslivet som känneteckas av att företag värvar bjuder över varandra med lön för att få de bäst utbildade anställda. Visst är det bra med hög lön, men det är knappast det som mest behös. Bonussystemen bevarar (förhoppningsvis) värdefull know-how inom företaget, och kompenserar för en icke-existerande välfärd.

Men det är inte det man tänker på när man ligger i bassängen. Nej... man blundar, känner kroppen flyta, röra sig framåt. Varje simtag är ett nytt försök att göra rörelsen perfekt... PLASK! så simmar någon förbi som övar på fjärilsim. Eller min fots perfekta röreles stoppar bryskt mot någon annas axel. Det är ganska trångt i bassänngen nämligen.

När man åkte skidor minns jag att det alltid den som kom uppifrån backen som alltid hade ansvar för att inte köra på de längre ner... ganska logiskt. Något liknande gäller även mig, jag kan undvika att simma på de som simmar framför mig, men inte ha uppsikt bakåt samtidigt. Idag blev jag åsyna vittne till en duktig krock, där en kvinna i medelåldern ryggsimmade över en yngre kollega. Vem har ansvaret då, när man simmar ryggsim? Svårt att säga.

Jag njuter i varje fall. att behöva kryss mellan andra simmare höjer utmaningen, men belöningen blir desto större när man tar det där perfekta taget...

Ett riktigt tungt vin

2008-11-10T06:57:00.000-08:00

Gråkall höst. Tro inte att den är varmare här än i Sverige. Sofia ligger i bergen, så det blir ordentligt kallt om morgnarna och kvällarna. Glöggtider med andra ord...

Jag inhandlade en bulgarisk motsvarighet till Sherry i förra veckan, anledningen var detta recept . Det blir ju dock ganska mycket svampsås om man använder 0,75 liter starkvin, så det blev en kvarts flaska kvar. En flaska som enligt etiketten ska serveras väl kyld till frukt och sötsaker.

Jag bestämde mig i vanlig ordning för att göra ungefär tvärt om men ändå inte. I stället för att servera kylt med färska frukter, vilket för tankarna till romerska orgier, lade jag de torkade frukter jag använder till min muesli i vinet och satter det på spisen. Voila! Glögg. Gryyymt god glögg. Vinet smakar sött, ömsom druva ömsom körsbär. Den här brygden är som gjord för att göra glögg på, men ack vad man sov....

N.B. det som inmundigades igår var enkom en kaffekopp glögg. Det är inte så att jag försöker förklara bort en spritfest på någon annan mystisk ingrediens än just alkohol som en del plägar göra... Vag somnade utan någon kännbar berusning. Klockan ringde, utan att varken jag eller Anna stiger upp... en halv timme för sent mumlar hon något om att i ska stiga upp och jag sätter mig på sängkanten, i koma! Gosse... bör jag påpeka att jag varken orkade tänka på Linux eller på Tolstoj?

Det var ett tungt vin... men god glögg.

Jag kommer zen

2008-11-07T05:49:00.000-08:00

Fredagkväll... en vecka går mot sitt slut. I morgon ska jag för första gången på länge spela dragspel tillsammans med en kollega. Ser man fram emot det, eller? Ja det gör man. :) Inget alternativ till Karamazov, naturligtvis, "We're not replacing that, we're adding to it" som min brittiske chef brukar säga när något ändras på företaget. Som t.ex. att bonus kopplas till företagets finsansiella resultat. Jag har svårt att tänka mig att ett bra resultat innebär vinst i en kraschande världsekeonomi... vi får nog vara glada om företaget finns kvar i juni. Så bonuse hänger förmodligen löst. Nu är det i och för sig fullständigt förnuftigt att våra bonusar kopplas till resultaten, även om inte bankdirektörernas gör det. Men det visar väl på att man som anställd tjänar på att förhandla till sig så mycket som möjligt i lön, och så lite som möjligt som dricks eller bonus... Gå med i facket! ;)

Borde väl åka hem och ta tag i mitt Linux i afton redan, mnedet blir i morgon bitti i stället. I stället blir det nog mys framför piratnedladdade tvserier med lilla vackra Anna. det är skrämmande hur beroende man blir, av vad som helst bara man tittat trettio minuter så man hinner bli nyfiken på karaktärerna. Favoriten är Lost. Anna röstar på The L Word, som visserligen är helt OK... ett intresasnt försök att sälja en stroy om homosexuella strebertjejer i LA till heterosexuella tv tittare. Hur gör man det? Fyller den med snygga tjejer och rappa repliker såklart...

I morgon blir det Linux. Jag får erkänna att jag tappade det momentum jag hade byggt upp. Men jag har inte gett upp. fan man kan ju inte strida sig blodig varje kväll, måste samla krafter ibland... Men det här är i varje fall vad jag ska göra i morgon.

A. Försöka installera Zenwalk Linux

- det går naturligtvis inte.

B. Köra Zenwalk Linux Live CD. leka lite med det och se om jag gillar operativsystemet, men framför allt titta om det hittar min hårddisk.
- det gör det naturligtvis inte.
Då tar jag en dmesg, så att jag får lite mer konstiga bokstavskombinationer att skicka till min bror, Annas ex och lägga upp på diverse forum...

C. Försöka uppdatera BIOS för Windows.
-den här har ju stått så ofta på listan att den börjar verka ouppnåelig...

Ja, jag erkänner... det ser mörkt ut. Men jag tror det går... Jag minns nån fotbollsmatch rån Italienska ligan en gång när jag var ungefär 11 år. Glenn Strömmberg satt i studion och pratade om AC Milan som inte hade förlorat en match på hela säsongen. De kommer ju fortsätta vinna. men förr eller senare kommer de förlora en match. Så är det bara. Sa Glenn.

Så är det bara. Förr eller senare förlorar det Windows som nu ser oövervinnerligt ut. Och då är det inte Linux som vinner, det är jag.

Hoppas det går med Zen...

Morgonstund har guld i mun (rimmar det verkligen?)

2008-11-04T07:12:00.001-08:00

Tidig morgon i Sofia... nej, inte så tidig förresten. Jag jobbar på kontor numer och börjar vid bekväma klockan tio. Men för att känna sig som golk ligger jag inte och drar mig till nio, utan sätter klockan på halv åtta, kämpar, sätter mig upp, rullar tillbaks till min älskling under täcket igen, funderar på att stanna hemma, bestämmer mig för att gå upp - så att jag slutar tänkapå sånt.

Sedan sätter jag mig resolut på sängkanten och tar upp min War and Peace, tung som ett mjölkpaket, och läser ett kapitel. Anna ligger vid den här tiden och sover, eller kanske ignorerar mig bara. Jag brukar kasta ett öga snett ner åt höger, hon blundar...

Dagens kapitel handlade om vargjakt, ett motiv som jag tycker mig känna igen från liknadne literatur, typ Anna Karenina och Pan Tadeusz, där jaktscener får någon slags symbolik som jag känner drar förbi mig. Som nutidsmänniska lever jag mig in i den jagade vargen, och känner nästan skräcken pulsera inne i mig.... Inte mindre läsvärt för det.

Pragmatism... eller otrohet

2008-10-30T05:36:00.000-07:00

Hm... hur går man vidare. Jag söker hjälp på forum och får sådan. Dessutom ffunderar jag på att byta distro till Zenwalk som ska vara enklare, baserad på klassikern Slackware.

Hur länge ska man hålla fast vid sin distro? På ett sätt fem minuter max. Fri mjukvara handlar inte om att använda EN distro, utan att man är fri att använda ALLA. Individens frihet är allas frihet.

Å andra sidan, en viktig sida av linuxvärlden är de communities som bildas runt en viss distro. Ju bättre man känner folk, och ju mer man har försökt, detso bättre hjälp kan man få... Vi får se. Jag ska prova två nya saker med open SUSE, om det inte går blir det Zenwalk 2.5... och ett nytt forum...

En annorlunda dag

2008-10-29T11:42:00.000-07:00

En annorlunda dag går mot sitt slut. Annorlunda på det sättet att den inte har tillbringats på det stora .com´iga kontoret i den mer utvecklade delen av stan utan hemma i lägenheten. Av någon anledning hade vattnet stängts av i den stadsdel där K´s Kontor ligger, och ledningen, som tagit till sig 00talet på ett sätt som stundtals känns otidsenligt påbjöd arbete hemifrån. Inte helt fel som omväxling.. om inte annat börjar man uppskatta kontoret mer. Att jobba hemma är ungefär lika kul som att vara ledig på jobbet... Rätt ska vara rätt.

Dagen förde följande med sig.

Väntade överdoser av kaffe och Eldkvarn, snälla, bara en gång till... Vilket band de är. Texter som bryter mot varje grammtisk regel, och inte säger någonting när man läser dem. Melodier som varken fångar popsnören eller rockers. Och sedan denna magi i samspelet mellan Pluras röst, texten, melodin, och Carlas gitarr.

Små insikter i Windowsnätverkande. Jag var tvungen att installera diverse nätverksrutiner i Windows för att kunna jobba hemifrån. Undrar hur det kommer att gå om vattnet stängs av när jag är på Linux. Om jag är på Linux. Jag trotsade dock likt en ståndaktig tennsoldat chefens instruktioner om Outlook, och kopplade upp ett Thunderbird konto att få företagets mail på. Det fungerade prima :)

Ett försök att installera Linux. Nada. Ingenting. Trogna läsare har kanske förstått att problemet är att installlatsionsprogrammet i fråga YaST, inte hittar någon hårddisk att lägga kärnan på. Jag lyckas alltså inte komma så långt att jag kan förstöra något som finns på datorn vilket kanske är en smal lycka. Men vad är det som är fel?

Huvudstupa in i framtiden

2008-10-28T08:07:00.001-07:00

Efter att i lugn och ro googlat bort timmar för att hitta felet med min Linuxinstallation berättar chefen att vi alla ska jobba hemifrån i morgon, eftersom vattnet kommer att stängas av i området...

Det betyder tre saker:

1. Betydligt bättre kaffe
2. betydande installeringar ska göras på min dator i Windowsmiljö. Jag kommer knappast att byta till Linux innan dess, det blir en mardröm.
3. Efter arbetsdagens slut ska jag försöka på nytt att installera SUSE. ( efter det blir det intressant att försöka nå företagets server från en Linuxdator, men det har jag itne tid att pilla med i morgon. )

Vägkarta för i morgon är, alltså...

1. Uppdatera BIOS till bäst-för-Windows inställningar.
2. Gör en back up av MS DOS som reserv...

ARBETA

3. Försök installera SUSE, men följ tipset i tidigare inlägg, att skriva hwprobe-modules.pata o.s.v.

Önska mig lycka till...

En strimma hopp...

2008-10-27T08:38:00.000-07:00

Öppen källkod... Det ligger i systemets natur att det itne finns en hjälpdisk att ringa till. Det är ju det man inte betalar för liksom. Därför är man hänvisad till att fråga runt på internetforum, och hoppas på att någon tar sig tid att läsa och svara. Framför allt hoppas man på att någon haft exakt samma problem och klöst det... men det händer ju sällan...

Men... jag har sett att mitt problem var mer vanligt förekommande under tidigare distributioner av SUSE, och jag hittade den här posten på ett forum:

A problem with openSUSE's ATA driver may cause some people with parallel ATA (IDE) hard drives to experience performance problems, and CD/DVD drive issues. There's a quick fix for this that is easy to test. Restart your computer, and when you get to the green openSUSE boot screen, type this in:

hwprobe=-modules.pata

The letters you type should show up in a field near the bottom of the screen. Press Enter to boot your system with the new option. If the problem goes away, you will need to add this option to your GRUB configuration permanently. To do so, start YaST (for instructions on how to do this, see other parts of this guide) and click on the System tab, then Boot Loader Configuration. Click Edit to modify the default configuration, then type in the same line shown above in the Optional Kernel Command Line Parameter field. There will be other settings in this field as well. Just add a single space after the last setting, then type the same line you typed in at the boot splash screen.

det låter ju precis som mitt problem... ta i trä. Kan det vara lösningen? Det sjka ju definitivt provas i alla fall.

Frågan är vad jag gör med mina BIOSuppdateringar tills dess... På fredag smäller det igen, tills dess måste jag mejsla fram en ny handledning.

Icke godkänt

2008-10-23T15:52:00.000-07:00

Det går fortfarande inte... Jag körde det som på installationsCDn kallas för Firmware test., och fick följande icke godkänt...

Failed:
1 Boot device 0X80 does not support EDD
2. Failed to locate HPET base
3. Memory range 0xe8000000to 0xebffffff (0000:00:00:0) has incorrect attribute
4. The memory map has a memory hole between 15 Mb and 16 Mb
5 No SMBIOS nor DMI entry point found

Warning:
1. CPU frequency scaling not supported
2. Zone THRM doesnt support passive tip point at all

Låter som tunga problem

Innan jag somnar

2008-10-23T14:54:00.000-07:00

Det börjar bli sent, utan att jag kommer närmare mitt mål. Jag har betat av PlugnPlay, och delad hårddisk. Sedan ställde jag BIOS inställningar till Default, startade om och hamnade i Windows...

Antagligen eftersom en defaultinställning är att boota från hårddisk, inte CD.

Okej, den nya listan är alltså.

1. Försök boota med defaultinställningarna
2. Försök updatera BIOS en gång för alla och boota med drivrutinerna
3. Gå och lägg dig

Under tiden tar jag så mycket data som möjligt för att kunna ge till någon som kan hjälpa mig

Here we go again

2008-10-23T14:27:00.001-07:00

Okej, allt fungerar som det ska, eller som det gjorde innan jag började peta i någonting. Jag har noterat att mitt moderkort HAR plug and play, nu ska jag se om jag kan få bort dem

Vägen framåt 2.1

2008-10-23T01:15:00.000-07:00

Det verkar som att nästa försök kommer att äga rum i kväll. Visst är man nervös. Uppdaterad vägkarta nedan:

0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

Struken: Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

1. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

2. Kontrollera om hårddisken är delad.

3. Om jag inte hittar inställningar att ändra på: Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

4. Gör ett nytt försök att uppdatera BIOS med Linux drivrutiner. Boota sedan från CD innan Windows startar.

Jag strök defragmenteringen, eftersom det tar mycket tid. Defragmentering påbjudes under Windows eller dual boot, men det jag vill göra är ju i princip att radera hårddisken och fyla den med nytt material, och det kan ju itne gärna spela någon roll hur det som raderades var strukturerat. Eller?

Balkans goda sidor

2008-10-22T03:26:00.001-07:00

Det finns någon slags romantiserad bild av att Balkan skulle vara oförutsägbart på ett spännande men ofarligt sätt. Den är fel. Det finns sidor av livet här som är långt ifrån ofarliga. det är inte spännande att ta spårvagnen om morgonen, och mycket är ganska förutsägbart, på gott och ont. Men idag visade sig Balkan från sin bästa sida...

Jag gick och klippte mig på lunchen, hos en kvinna som klipper ungefär som farmor klippte får. Ganska okänsligt men mycket mycket rutinerat. Det känns tryggt. På en bänk snett bakom mig satt en tant som hade färgat håret chocklila och väntade på att färgen skulle torka eller något liknande. Medan hon väntade skickade hon på sin mobiltelefon in tävlingssvar i någon tävling där hon kunde vinna en A klass Mercedes. Det berättade hon för alla som ville eller inte ville lyssna. Hon var inte blygare än att hon bad om hjälp med frågorna.

Jag lyckades hjälpa henne med en fråga om Zinedine Zidane, och till frisössalongens jubel gick hon vidare till nästa steg i tävlingen. Hur långt hon kom vet jag inte... jag tror hon fick problem med batteriet. Men det var livat i salongen i alla fall. Och ganska oförutsägbart ;)

Lektyr

2008-10-21T02:22:00.000-07:00

Man kommer ingestans utan att läsa. och för att komma någonstans med Linux behöver jag kanske ta till något annat än Tolstoj, visserligen evig litteratur men...

Jag funderar lite på vilka böcker som skulle passa. Det system jag fortfarande tänker installera är open SUSE.11, men jag drar mig lite för att lägga pengar på en bok om det. Dels för att det kommer nya versioner innan jag hinner läsa ut boken, dels eftersom det finns gott om hjälp för konkreta problem på nätet. det jag tror mig behöva är mer grundläggande information, sånt som står sig liksom.

Jag funderar på Linux för Dummies, Jon Hall 1999, ISBN: 91-7241-002-7 som jag hittade för 49 pengar på Bokbörsen.

En recension, som går ut på att den är bra men föråldrad finns här. Enligt Hällzon hör installationsproblem till Linux stenålder, något jag inte bvågar ta för givet.

Men hur mycket har förändrats i Linux´s struktur sedan 1999?

Den skulle sedan kompletteras med Suse Linux, Chris Brown, 2006, ISBN13: 9780596101831, 228 pengar på Adlibris. Den skulle lära mig det specifika i Suse, och fungera som uppslagsbok för framtiden.

Snyggt citat...

2008-10-20T05:02:00.000-07:00

Från samma text som tidigare:

Hardware under Linux

Support for hardware under openSUSE varies. Some manufacturers provide drivers for their hardware, some do not. In many cases free-software enthusiasts have created Linux drivers for hardware. Because some manufacturers have proprietary (and not free) drivers for their hardware, an "out of the box openSUSE" may, or may not, initially include those drivers, and hence may not have initial support for all hardware. One may need to spend some time setting up their hardware. And one may not have to. It simply depends. For example, one's graphics, audio, wifi may work immediately. It may not work. Typically a Linux beginner needs to give their graphics, Internet, and audio their top priorities in setting up their hardware.

Jag noterar att jag på egen hand prioriterat rätt vad som ska göras innan man får beställa tröja ;)

Vägen framåt 2.0

2008-10-20T04:52:00.000-07:00

0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

1. Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

2. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

3. Kontrollera om hårddisken är delad.

3. Om jag inte hittar inställningar att ändra på: Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

4. Gör ett nytt försök att uppdatera BIOS med Linux drivrutiner. Boota sedan från CD innan Windows startar.

Kommentera gärna!

NFS

2008-10-20T04:46:00.000-07:00

Hm... fann detta på open SUSEs hemsida med grundläggande koncept

Linux-PC to another Linux-PC sharing

[edit]

Linux/Linux file sharing

For file sharing between Linux PCs, most Linux users use an application known as Network File System (NFS), that enables file sharing (including remote directory/drive mounting, such that remote drives are treated as local), etc ...

Felmeddelandet jag fick när jag försökte installera var : Cannot start boot, IDE is of NFS type.

När Miro bodde hos mig delade vi på windowsmapparna över LAN. Kanske är det därför min hårddisk inte är öppen för partionering - för att den är tillgänglig för andra användare.

Detta ska jag titta på på söndag.

Vägen framåt

2008-10-20T02:40:00.001-07:00

Ok... här är första versionen av min vägkarta till open SUSE.

0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

1. Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

2. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

3. Om de inte finns. Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

Kommentera gärna!

Efter helgens misslyckande har insatsen höjts för att hänga kvar... i fredags hade jag en liten flaska vin som belöning för ett installerat Linux. (den finns kvar, jag svepte den inte i desperation, men känns ovärdig utmaningen)

Nu lovar jag istället att belöna mig med denna t-shirt:

Innan jag gör det ska dock följande fungera mer eller mindre smärtfritt:
1. Linux
2. Gnome Desktop
3. Firefox
4. Skype
5. VLC media player ( Jag ska kunna spela ljud och video från hårddisk/CD/DVD)

Ok... nu är det lunchdags. Jag ska titta in i en datoraffär som jag tror säljer billiga EEEPc... det är kanske bäst att fungera på en back up :P

Eftertanke

2008-10-20T02:28:00.001-07:00

Nu sitter jag på jobbet efter en helg där jag inte lyckades installera någonting, och inte direkt lärde mig vad jag gjorde fel heller... Nästa försök blir sannolikt söndag eftermiddag, tills dess ska jag försöka att tänka på andra saker, och göra en lista på hur jag ska angripa problemet nästa gång.

När jag sitter här inser jag att jag fortfarande kommer att vara Windowsanvändare. Det här är den dator jag använder mest, oftast, och som jag hanterar andra saker än Firefox webläsare på.

Jag skrev i en tidigare post att jag väljer Linux av politiska snarare än tekniska skäl. Det är väl iofs sant, men samtidigt en förekling. Oftast går väl ett val till som Tolstoj beskriver Prince Andrejs val att åka tillbaks till St Petersburg efter några års självvald isolation på landsbygden...

"... Prince Andrey decided he would go to Petersburg in the autumn and he began dreaming up all sorts of reasons to justify his decision. A string of sensible, logical excuses for visiting the city, and even re-entering the service, was always at hand." ( War and Peach, trans: Anthony Briggs, Vol II, Part III, Chapter 3, p. 419

Att fråga varför man gör ett val är ofta meningslöst. Litteraturen som följeslagare gör livet enklare.

Defragmentera hårddisken

2008-10-18T04:50:00.000-07:00

Ok, nästa försök är att fragmentera hårddisken, och sedan försöka istallera igen. Jag har läst att man bör defragmentera för bästa resultat... hoppas det hjälper mig få något resultat över huvud taget ;)

Att dela olyckan...

2008-10-18T02:22:00.000-07:00

Hm... inget jag gör verkar hjälpa. Jag vet inte riktigt hur det gick med uppdateringen av BIOS, tvekar på att jag lyckades, men nu sitter jag ju på ett fungerande Windows, så inget är förtört. hoppas jag ;)

Däremot fick jag lite information från open SUSE. Det stod:

"Boot partition is of type NFS. Boot loader cannot be installed" Det låter ju som en beskrivning på mina problem...

Jag hittade dessutom hjälp här.

Hjälp mig den som kan...

Web 2.0 generationens brist på tåamod

2008-10-18T01:36:00.000-07:00

Typiskt... vi som lever med facebook och blogg är ju vana vid tt allt går så snabbt och att dotrn gör jobbet för oss... naturöligtvis var jag tvungen att formatera min diskett. Det hade jag glömt, sedan Ataritiden...

Nytt försök

Andra försöket

2008-10-18T01:26:00.000-07:00

Många skriver på nätet att det är lättare att updatera Fedora 9 än att installera det från början.

Så jag körde in en Live CD jag vet fungerar, och försökte installera från den.

Samma problem. Måste vara Fedorarelaterat tänkte jag, och laddade ner Open SUSE.

Desvärre mötte även open SUSE samma problem. Jag surfade trunt lite å fredagkvällen och hittade andra människor med samma problem. Dessutom hittade jag drivrutiner för mitt moderkort som stödjer Linux på ASUS hemsida. När jag satt punkt för denna mening ska jag starta om datorn och försöka installera dem från en floppy disk = )

P.s. Det var ganska funky att gå och köpa en floppy... när gjorde man det senast ;) Jag trodde att jag skulle åka på ett tio pack men de såldes styckvis, så jag köpte två. One for the road...

Första försöket

2008-10-18T01:24:00.000-07:00

Jag tog tjuren vid hornen, körde in Fedora 9 skivan och förberdde mig på tuffa frågor om hårdvaruinställningar. Fedora ska ju vara svårt...

Kom tyvärr inte så långt. De första frågorna var inte svåra, men dessvärre hittades ingen hårddisk att partionera.

Jag skrev till min bror:

Jag sitter nu och surfar på en fullt fungerande Windowsdator. Ska skypeprata med Evert, innan jag testar Fedora 9 installationen igen, för att se om det bara spökade igår.

När jag högerklickar (Windows ;) ) på Disk C visar den mig en fullt fungerande hårddisk med 50 lediga Gigabyte. Att det är fel på anslutningen kan väl inte vara så troligt...

Ok

vi kan höras på Gmailchatten när jag lyckats med nåt Linux eller givit upp

:)

Jag byter operativsystem

2008-10-18T01:21:00.000-07:00

I helgen hade jag bestämt mig, av politiska skäl mer än tekniska att lämna Windows till fedora. Jag kommer nu att lägga upp uppdatereingar på hur processen gick...

Politiska skäl, förresten, den kanske största anledningen till ett byte är att någon gång komemr jag att få problem med mitt Windows, och jag känner mig säkrare med ett krånglande Linuxsystem. Dels eftersom den hjälp som finns är gratis, dels eftersom min bror, som är den jag skulle vända mig till, är Linuxanvändare.

Nu kör vi!

Beroende

2008-10-15T23:55:00.000-07:00

Jag hade precis en tré interesant diskussion med en kollega vid kaffemaskinen, om kaffe och beroende. Han sade att han inte drack kaffe annat när han var mycket trött. "all these things that can get you addicted, I try to keep them low. I only use them when I need them"

Jag stod handfallen inför sanningen... Kunde inte säga nångting annat än "It is correct".

För mycket finanskris

2008-10-09T23:33:00.000-07:00

Det talas nästan bara finanskris i DN numer. Liksom i Guardian, eller var som helst. Det är väl naturligt, men visst... vad lär man sig egentligen. Jag har försökt ganska hårt under de senaste veckorna att förstå, men allt jag förstår är att ingen egentligen vet någonting. Så allt detta skrivande är nog ett sätt att hantera rädsla mer än att analysera något.

Att det är så får mig att fundera lite över vad kunskap är och hur den bildas. Rent logiskt borde ju fler artiklar, journalister, perspektive m.m. betyda att kunskapen vaskas fram steg för steg. Men i en sån här situation, när allting pågår, och dessutom påverkas av vad journalister skriver, verkar det snarare leda till förvirring.

Det är kanske dags att ta ett steg tillbaka... det gör jag själv genom att läsa Krig och Fred. Berättelsens helhet är mycket avslappnande, jämfört med finanskrisdiskussionerna. Och det känns som att man får mer perspektiv. Genom att man vet varifrån tankarna kommer, man lär med tiden känna denne Tolstoj och alla personerna. Så kan man förhålla sig till dem., och hitta sina egna tankar.

För övrigt tror jag att litteraturens eventuella minskade inflytande i samhället beror på att mna effektiviserat bort den här biten med Berättelsen, som människor faktiskt behöver.D et är jag väl inte den första som säger. Men vid sidan om Krig och Fred är jag gravt beroende av TV-serien Lost. Varför? För att den, precis som Krig och Fred erbjuder mig ett sentimentalt och ordnat universum....

Damn

2008-10-07T01:39:00.000-07:00

Varför blir det så här? jag var nöjd och alltid mig själv till behag... men ändå blir det. Det är jobbet vi pratar om nu, men det ligger säkert någon existentiell sanning i det.

Vi håller på med den månatliga rapporten som börjar bli en del av mitt liv på gott och ont. Mest på gott antagligen, eftersom jag inte kommer att skriva den för evigt. När jag slutar kommer det det kännas som en befrielse, men det jag lärt mig kommervara kvar. Och jag lär mig ganska mycket, om teknologi, fri mjukvara och annat.

Jag står precis inför ett byte till Fedora från Windows, delvis p.g.a. att detta projekt lärt mig att Windows inte är den säkra lösningen. När en viss procent av alla användare, säg 15 %, använder något annat, vad som helst faktiskt, kommer inte Windows att vara standard. Och då kommer det bli dyrt och komplicerat att knyta upp sig till den standarden...

Men det var inte vad jag ville skriva om. Jag ville skriva om att jag den här månaden har gjort hundra och åter hundra småfel som jag inte gjorde förra månaden. Om att det tar fem minuter innan jag börjar med varje uppgift, och fem minuter till innan den blir färdig. Jag har en känsla av att det inte är så mycket att oroa sig för, att sånt här går i någon slags cykler... Goda dagar följer dåliga dagar o.s.v. Men varför?

Modernitet 2.0

2008-09-24T23:51:00.000-07:00

När jag började blogga hade jag inte för avsikt att skriva om politik eller nyheter. Det jag ville förmedla till Sverige var mina personliga intryck av livet i Sydösteuropa. "De små historierna" som min morfar kallar det. Men det har blivit mer stora historier, om Ryssland, EU, romer och Gud vet allt...

Det beror kanske inte på att jag är mer intresserad av sånt, eller enbart på min intellektuella fåfänga. Tyvärr är det så att det här är vad min vardag består av framför allt annat. Jag är en av alla de miljoner människor i värklden som tillbringar dagen lång framför en dataskärm. Genom RSS-uppdateringar läser jag nyheter i global press sekunderna efter att de publicerats. Därför vet jag mer om finanskrisen än om vad som händer inuti alla de hus min spårvagn åker förbi på morgonen och kvällen.

Handlar det om att man är utlänning? Jag tvivlar... jag tror snarare att man tänker på det mer som utlänning, men vet ni där hemma egentligen vad som sker hos grannen?

Det är helt enkelt moderniteten, som den beskrivits under hundra år av Chaplin, Kafka, Weber m.fl. Eventuellt förstärkt genom globalisering och internet till en slags Modernitet 2.0. Man möter världen genom media, men att bläddra i DN har bytts ut mot att zappa mellan DN.se, The Guardian och The New York Times.

Ålder

2008-09-02T04:33:00.000-07:00

För att roa mig på kontoret har jag skaffat ett s.k. Stuble Upon- konto. Det lovar att hitta det bästa på internet åt dig, och slumpar fram sidor inom de kategorier du valt. Nästan alla är amerikanska, och det mesta är om ateism, kristendom eller Barack Obama.

Alldeles nyss serverades jag det mest deprimerade man kan tänka sig... en sida där du matar in en given ålder, och som svar berättar den vad ndra människor åstadkommit i denna ålder. (Du hittar den här) Mozart började komponera när han var fyra, Benjamin Franklin blev journalist när han var femton och ni vet... det känn som att det mesta i världen gjordes av människor som var mycket yngre än man själv är.

Ett avgörande ögonblick i denna insikt var Fotbolls-VM i Frankrike 1998. Skärmen var full med stjärnor som var yngre än en själv, och man insåg att man inte skulle bli fotbollsproffs. När man vände sig till litteraturen insåg man med hjärtat i halsen att Rimbaud hade hunnit avsluta ett inflytelserikt författarskap innan han fyllt tjugo.

Det intressanta med siten jag serverades är att om man söker på andra åldrar, visar det sig att trettiofemåringar eller 55-åringar gjort lika mycket i världshistorien som 20åringarna... En 35-årig Robert Louise Stevenson skrev Dr. Jekyll och Mr. Hyde och Picasso målade Guernica när han var 55...

Betryggande. Jag häller upp en kopp kaffe , lutar mig tillbaks och lämnar världslitteraturscenen tills i morgon....

----------------
Now playing: Håkan Hellström - Flyg Du Lilla Fjäril
via FoxyTunes

Mmmm.... längtan till landet

2008-07-30T01:23:00.000-07:00

Tolstoj

2008-07-30T01:08:00.000-07:00

Jag är nu tillbaks på arbetet efter två veckor på volontärarbetsläger i Italien, och det är inte helt lätt att falla in i det gamla mönstret igen. Visst, man vänjer sig, fortare än man egentligen vill oftast, men tre dagar in i veckan känner jag fortfarande av en viss obalans. Hur underbart var det inte att vara nära den man älskar varje dag, och att arbeta utomhus i en liten by utan bilar och buller... och hur mycket mer märker jag inte dedssa bilar, detta buller och allting smo en storstad är nu när jag varit borta ett tag?

Egentligen tror jag att jag vill bo någonstans där det är tyst och jobba med att prata med människor, och helst slippa tänka på business hela dagarna. Jag vet inte om det var så klokt att börja läsa Tolstoj under semestern. Å ena sidan är det en bokstavligt talat tung motvikt till vardagslivet. Å andra sidan är det en förförisk sanning som inte riktigt går att leva med. Tolstoj förökte ju själv att leva efter sin sanning, vilket blev en katastrof för honom och hans fru, som precis som Bachs äkta hälft antas gjort lika myckte som sina män för dessas rykte. Det bästa med Tolstoj är kanske att han kan skriva utan sådana mastodontmeningar. ;)

Det är mycket lätt att romanitisera volontärlivet i naturen Jag vet av egen erfarenhet att när det blir vardag är det mycket mrer komplicerat. det är nog snarast det att man inte är hemma som är det fantastiska. För vardagslivet är en lång, lång rad av en massa små, oviktiga problem som ändå håller en vaken om natten.

En del av det Tolstoj vill säga, är väl att det är just dessa små problem som är livet. Som människaär det bara alltför lätt att förakta dem och vilja tänka på störe saker, men verkligheten vinner. Alltid. Semester är hybris... liksom...

Tolstoj på Wikipedia:
Kort version på svenska
Mer kött på engelska

2008-06-26T00:49:00.000-07:00

Torka

2008-06-26T00:37:00.000-07:00

Kaffet... I sin egenskap av blodet i det samhällets ådror och smörjmedel som gör att människors relationer inte behöver haverera mer än ibland har det tidigare dykt upp i denna blogg... och kommer säkert att göra det igen.

Mitt företag (N.B där jag jobbar, inte som jag äger) har två fantastiska kaffemaskiner. en maler kaffet driekt från böna till kopp... den andra jobbbar med ett slags pre-packed kaffekudde som liknar portion- snus som man kör vattnet igenom för framställa ett högklassigt kaffe med angenämdoft och arom. Behöver jag påpeka att jag fastnat i mitt gamla beroende?

Nu strejkar båda två osannolikt nog, och en kille med grunge-skägg och shorts, en sån där 20 årig sprätt ni vet som får alldeles för mycket betalt för att han kan fixa nåt som andra människor behöver, typ toaletter, datorer eller kaffeautomater, är här och skruvar på dem. Behöver jag påpeka att han är min bäste vän på företaget?

Hoppas att hanblir färdig snart, för man kan känna hur stämningen blir mer lättretlig och morgontrött ju längre människor sitter utan kaffe. Vi fick dessutom nya koppar igår, med Företagets Nya Logotype på, och nu kan vi inteprova dem p.g.a. egensinniga apparater! Vilket århundrade lever vi i egentligen?

Men jösses... tänk när Jesus med skägget skruvat färdigt om en kvart... det kommer att vara en lång kö av strålande glada människor, skratt och skämt och en del av himmelriket... som i någon socialistisk propagandafilm: Ovan där liksom...

Ordens makt...

2008-06-19T07:07:00.000-07:00

Att blogga är väl ungefär som att skriva dagbok? Ett sätt att formulera sina allra innersta tankar, utan att behöva tanka på hur de låter i någon mottagares öron? uUniversellt, allmänmänskligt och vackert... utan baktankar...

Tyvärr... det finns säkert sådana bloggar, precis som det finns människor som aldrig verkar ha tänkt på att man faktiskt kan ljuga och bedra. Men dånga bloggar för att göra reklam för sitt företag, eller bli kändisar. Själv skriver jag för att bli en bättre skribent.

Som ni säkert märkt har jag börjat skriva mer och mer, men det beror inte i första hand på att jag gripits av inspiration - snarare är det så att ett flitigt skrivande föder inspirationen. Nej, jag skriver faktiskt för att utveckla mig själv, för att öva mig på att skriva helt enkelt. Det är någonting jag tyker om, och som jag gärna vill göra bra... För att göra någonting bra krävs det, förutom att man tycker om det , att man övar. Därför dessa allt tätare bloggposter. Kanske
är det också ett sätt att hålla liv i mitt svenska ordförråd, för att det inte bara ska bestå av vardagens partikelverb....

När man skriver mycket upptäcker man en intressant sak... hur texten får ett eget liv, och börjar skriva sig själv. Det betyder inte att den blir bättre - tvårt om tror är det den text som författaren har kontroll över som blir bäst. Det är en myt att On The Road skrevs under en natt... Visst låter det romantiskt, men det är inte sant. I själva verket vägde Kerouac ord mot ord, mening mot mening, som man måste göra för att skapa ett mästerverk.

Det här slog mig när jag läste mitt senaste inlägg. Jag hade inte alls tänkt skriva om Engelska, utan om någonting annat som jag glömt nu. Men den ena meningen leder till den andra och tankar föds medan man skriver. Orden tar makten.

Det här händer av sig själv tror jag, genom att skriva mycket. En författare blir den som kan skriva och smatidigt ha kontroll på det han skriver... Som lyckas följa en tanke till dess slut. Tänk bara på Tolstojs romaner... tusentals sidor text som blir till en helhet, till en historia. En sån blogg skulle jag vilja ha... ett mycket intrressant projekt egentligen... att skriva en roman i bloggform... någon som vill hjälpa till?

Briefing och valnötter

2008-06-16T01:55:00.000-07:00

Måndag morgon... och en ganska trevlig sådan faktiskt. Jag kom försent till veckomötet, vilket resulterar i att jag måste köpa frukost till nästa veckas möte, men väl där fick jag lite positiv feedback från förra veckans arbet vilket alltid värmer. Nu ska jag strax få en briefing av nästa projekt vi ska jobba med, och någon gång under veckan kommer jag även att få en de-briefing.

Arbetsspråket är som ni märker English, och med tanke på min bulgariska ska jag vara tacksam för det. Men vilken engelska är det egentligen vi pratar, jag och mina bulgariska kollegor? Inte The King´s English direkt, eller Shakespeare´s heller för den delen.

Förra veckan fick vi lite kritik för rapporterna vi skrev... kontoret i London tyckte att det syntes att det inte var modersmålstalande som skrivit dem. Vad förväntar de sig egentligen... men hur som helst, engelska är ett lustigt språk, som liksom tillhör alla. Det berör mig egentligen väldigt lite hur de pratar i Storbrittannien, eller för den delen USA, när det är arbetsspråk för svenskar, bulgarer, saudiarber, indier, tyskar... Det är alla dessa som ska förstå mig. Engelsmännen är en många små minoriteter i världen.

Det företag jag jobbar på har som ni nog förstod sitt huvudkontor i London... det gör att det blir en intressant krock mellan vår internationella engelska, och deras engelska engelska. Vilken är egentligen rätt? Deras såklart, men de har inte en chans att få oss att prata som dem. Det är nackdelen med att ens språk behärskar välrkden... Det bästa exemplet är väl latinet, som blev rumänska, franska, italienska, spanska , portugisiska m.m. Det hade nog inte Cicero gillat...

För övrigt... om ni någon gång hoppar över frukosten, försök inte kompensera med svart kaffe och valnötter :( Mer ont i magen har jag sällan haft....

Om inget händer snart skjuter jag nån

2008-06-04T01:42:00.000-07:00

eller Vad har Karl marx med mig att göra?

Jag sitter, för andra dagen i rad, utan något att göra på mitt kontor. Jag tror inte att det är mitt fel i och för sig. Det är helt enkelt så att vi inte har så mycket att göra på företaget, och ännu mindre för nybörjare. Trots att det kanske borde vara viktigast att vi har nåt att göra - hur ska man annars lära sig? Men jag ska hålla käft.

Att inte ha nånting att göra är i varje fall en tung börda att bära för den mänskliga anden. Karl Marx skrev det, men det är inte därför det är sant. Det skulle var sant även om han aldrig hade levat, och vad har han att göra med mig egentligen?

Man sitter och tänker på sig själv, vad man egentligen är gjord för att göra. Musik tänker jag, jag borde spela musik... Men vem borde inte det? Alla männsikor är ju lyckliga när de sjunger, alla männsikor är lyckliga när man ligger i naturen och låter solen skina i ansiktet. Så varför kan man inte alla bara göra det? Det har ju gamle Marx också skrivit några hyllmeter om. Men det börjar bli svårare att förstå varför man inte lika gärna kan sitta i solen och spela dragspel när man ändå inte har något vettigt att göra framför datorn. (Jag ber om ursäkt om eventuella läsare känner sig kränkta när jag uppenbarligen inte räknar sbloggskrivande som någonting "vettigt" - som om det skulle vara mindre vettigt än att göra en outsourcande norsk affärsman ännu rikare"

Men, som Karl Marx nog skulle påpeka... det skulle var ännu svårare att komma tillbaks till jobbet efter en sån dag, och det är väl därför man siter här. För att disciplineras. Som om inte 18 år i utbildningssystemet skulle räcka. Fast å andra sidan, ett år i Moldavien kan nog sopa bort tio år av svensk disciplinering. Så det är säkert bra för mig. Jag ska ta min medicin och vara snäll.

Flerspråkighet

2008-05-22T04:05:00.000-07:00

Vad händer när man talar två språk? Om man gör det varje dag, eller bara i bland, vilken roll spelar det? Vad hander när man läser romaner på ett språk, ser på nyheter på ett annat och pratar med sina närmaste på ett tredje? Och om det man talar till sina närmaste på inte är det som ens familj pratade på med en själv, vad händer då?

Och hur många språk kan ingå i en identitet? För en människa som är uppvuxen i Sydostasien, eller för en judisk köpman i Cluj för 150 år sedan var minst fyra språk en självklarhet. Men man kan ju inte kunna alla lika bra. Om vi använder den judiske köpmannen som exempel, talade han kanske jiddish med sin familj, förstod hebreiska i synagogan, talade flytande rumänska och ungerska med grannar och lokala kunder, och kunde göra affärer på tyska, ryska, grekiska och kanske turkiska... Kunde han egentligen ett språk bra överhuvud taget? Behöver man kunna det?

Frågorna snurrar i mitt huvud... Av olika anledningar. Hemlandet Sverige har gjort sig påmint, kanske till dels p.g.a. broderns stundande ankomst, samtidigt som jag tvingats att prata bulgariska i helt nya oförberedda situationer. Jag klarade det bättre än jag trodde - men när det blir fel blir det fel på ryska.... Förvirringen är total.

Vilka språk ingår i ens identitet, och varför? Och vad gör de med en? Är jag tvåspråkig, eftersom jag kan uttrycka mig nästan helt obehindrat på engelska? Jag skulle aldrig ha påstått något sånt, men jag börjar fundera på det. Engelska har blivit arbetsspråk, och det är fullständigt naturligt att prata om jobb, anteckna och liknande på engelska. Men att blogga på engelska skulle kännas som någon slags förräderi, om det handlar om känslor. För man känner väl på svenska, eller gör man det?

Numer har även bulgariska fått en självklar roll. Jag kan inte påstå at jag kan det, men jag kan hantera de flesta vardagssituationer. Det har blivit självklart att läsa tidningsrubriker och liknande på bulgariska. Trots att jag inte tycker att jag kan språket så spelar det en viktig roll i min vardag, och i mitt liv. Mycket viktigare än rumänska, osm numer blivit ett språk jag roar mig med, fast inte riktigt behöver.

Rumänskan är intressant i sammanhanget. Om någon anordnade ett möte för svenskar som kan rumänska skulle jag utan tvekan känna mig inbjuden. Knappast så om det var ett möte för svenskar som kan engelska. Trots att jag kan mycket bättre engelska än jag kan rumänska. Naturligtvis eftersom det inte är så många som kan rumänska, och det språket har mer med mina unika erfarenheter att göra. Engelska kan jag eftersom jag gått i skola i tolv år liksom de flesta svenskar. Jag har helt enkelt valt att identifiera mig med rumänskan, men vilken betydelse har det jag vill och väljer när det handlar om identitet?

En liten betydelse säkert, men inte hela... som alltid. Identiteten och livet är väl sådana, vakra, fula, tråkiga och spännande... alltid allting på samma gång, och ingen sanning är stor nog för att förklara helheten. Sanningar kanske bara gäller detaljer... men det är ett helt annat ämne...

2008-03-02T00:20:00.001-08:00

Java

2008-03-01T11:43:00.000-08:00

Kaffe... det har blivit en sån issue. När hände det egentligen? Som jag minns det började jag dricka för att vara som folk, vara som alla andra, nu helt plötsligt dricker jag mest av alla runt omkring mig, och har fått den där rollen att försvara någonting onyttigt. Ni vet... den som rökare brukar få. Och på sätt och vis kan jag förstå hur rökare känner sig när de revolterar mot hälsostressen och säger herregud, något syndigt ska man väl få unna sig.

Här nere lever jag i skottelden mellan olika kaffekulturer. Dels den svenska där kaffet är tröst, samtalspartner och det som delar in tiden i arbete och fritid. Det är också den Bulgariska, som jag inte riktigt förstått än... På stan finns det kaffeautomater på trottorarerna (!) och folk sitter på kaféer när som helst. Men de verkar ändå dricka mindre än mig...

Den tredje kulturen jag dagligen konfronteras med är min chefs, straight out of I don´t know if it´s exactly California but you know, this healthy, modern, weight-aware vegetarian non white-thrash or kids from white -thrash families trying to not to be like their parents. Om ni inte vet ska jag förklara för er. När jag var i Indien hade jag en en veckas förälskelse i en amerikansk tjej, från något utbytes projekt som hette Dragon Project. Coolt namn, men när hon på allvar försökte hävda att marijuana är nyttigare än kaffe kände jag att det inte kunde bli något mellan oss. Men det gäller många amerikaner jag träffat - i TV-serierna dricker de massor av kaffe, men i verkligheten mineralvatten, och ibland De-Caf...

Är det inte typiskt egentligen... Vi svenskar, bokstavstroende protestanter som vi är, tar TV-serierna på allvar och härmar deras dryckesvanor medan amerikaner tänker på sin hälsa. Anyway, min chef förundras över att jag kan dricka mer än en kopp kaffe om dagen, men det kan jag.

Det är faktiskt en av nackdelarna med att jobba på kontor - man sitter framför datorn, blir trött men inte utsliten, och man kan ALLTID dricka en kopp kaffe till. Dåligt kaffe. Jag har faktiskt gått från dåligt till sämre - från Jacobs Gold till Matto Grosso frystorkat. Som jag sedan måste argumentera för att jag dricker inför en amerikan som tror att EU är ett land...

Nej, det går inte. Och jag kan inte låtsas att det är hälsosamt. Men för att citera min far: "kaffe är gift, men det är gött ändå", en frans som hans säkert skulle höra om alkohol många gånger senare i livet. Jag tror att lösningen ligger i att bli en gourmet. I stället för en halvliter Matto Grosso om dagen ska jag dricka gott kaffe två gångr - på morgonen, bryggt i den moccabryggare min flickvän gav mig i julklapp och som ger ett underbart kaffe, och en gång på eftermiddagen. Jag tänker smita från kontoret, jag vet precis vart, till ett fik där det bara sitter kvinnor som är äldre än 45 och man kan få gott kaffe och baklava för samma pris som en chokladkaka i suprmrketen. Ååå Dagny... kom hit och spill...

Vi ses där!
Läste förresten på DN att man snart kan spekulera i kaffe på börsen... sista chanen att bli rik?

Puh... vuxenliv.

2008-02-20T09:49:00.000-08:00

Jädrar... så här trodde jag aldrig att jag skulle känna mig. Det är onsdag kväll, redan mörkt, och för sent för att göra något. Den lilla ork jag hade kvar försvann i rusningstrafiken, som i Sofia är någonting helt annat än i Karlstad. Vi pratar inte om oro utan om en sklags lågintensiv fysisk utmattning. Det här är en lycklig dag, men ändå läntar min kropp bara efter att få slappna av. Det känns som att hjärnan tänkt färdigt alla tankar... så vad ska jag göra i morgon? Samma sak. Sitta framför datorn, hålla mig vid koncentration med kaffe... Nej, förresten, man ska aldrig försöka leva lyckligare eller effektivaremed hjälp av kemiska preparat. Inte ens kaffe. I morgon blir det bara två koppar, på något sätt måste det gå ändå...

Jagt vet att jag skriver osammanhängande. Och ni som trots allt förstår tänker nog att jag är lite pjoskig. Det är ju bara så livet ser ut efter studierna. Jobb, sömn, mat och samma drömmar som förut... om ett gäng kompisar, utomhus, med instrument, mat och fest. Drömmen är nästan otäckt stark, starkare ju mer overklig den blir. Jag vet också att det är så här det ska vara. Vill man ha mat så får man jobba för den. Jag är bara inte riktigt van än. Vem är det efter knappa tre veckor? Oroa er inte, jag växer upp. Snabbt. Men jag behöver en kram...

Leka...

2008-02-16T10:46:00.000-08:00

Livet är vackert. Faktiskt. Det är inte alltid vi sover som vi borde, det är inte alltid vi bara lutar oss tillbaks, sluter ögonen och andas djupt som vi borde. Men ikväll gör jag det. Leka. Leka no6t.

Moral

2008-02-14T08:49:00.000-08:00

Vilken resa... för första gången på länge spenderar jag några timmar vid datorn utan att göra något direkt nödvändigt. Jag har i och för sig sutit här hela dagen, men jag vill inte ut i vinterkylan som gör sig påmind när solen gått ner i onödan, så det blir några minuter till framför skärmen.

Det har varit en mycket händelserik början på året. Känslomässigt, även om jag är lugnare och mer självsäker än någonsin, men kanske framflör allt med allt det andra i livet, som bara är vardag. Jobb, busskort och sådana saker. På två veckor har jag hunnit börja på mitt andra jobb. Inget av dessa jobb jag har upplevt i Sofia har något som helst att göra med vad jag trodde att jag skule göra, eller vad jag trodde att jag kunde. Det enda jag känner igen i livet är dess oförutsägbarhet, och jag älskar den.

Det första jobbet tog nästan knäcken på mig. Inte för att det tråkade ut mig att sitta i kundtjänst, det hade det säkrert gjort, men jag hann inte ens prova det, och inte för att det var dåligt betalt. Tvärt om, det var en bra lön, och en massa förmåner. Som kanske behövs för att få folka att jobba på ett internetkasino. Jag minns fortfarande hur chockad jag var när jag började jobba... vet inte vad jag väntat mig, kasinon är ju inte direkt kända för sin hederlighet, men i alla fall... Jag hade en from förhoppning om att komersiell verksamhet styrdes av lagar och regler. Men det här kasinot jobbade bakom lagarna... Man registrerar firman i ett indianreservat, och lurar sedan kunder att deponera pengar de teoretiskt sett inte kan få tillbaks. I Sverige skulle det vara olagligt. Naturligtvis. Så även i Moldavien eller i Bulgarien. Men inte på internet...

Jag tvivlar inte en sekund på att alla pengar folk spelar bort där hamnar i kriminella händer, finansierar drog- och vapenhandel, trafficking och liknande. Men den som vill göra sånt måste naturligtvis ha en respektabel fasad, och callcentret i Bulgarien var just den fasaden. Men jag klarade inte att jobba där, det var för mycket... Kanske har jag vuxit upp för skyddat, men det är jag glad för.

I stället hamnade jag på ett kontor, hos en amerikan som producerar pro-audio grejer i Bulgarien och exporterar över världen ( www.antelopeaudio.com ). Här svarar jag på mail, bokar hotell, och ska hitta den bästa speditionslösningen i Tyskland åt dem. Ibland tänker jag på vem jag var, eller vem jag trodde att jag var, och undrar hur det här ska gå. Men kan man bara läsa, skriva och räkna kan man faktiskt ganska mycket. Det går. med lite mindre pengar än jag skulle ha tjänat på kasinot, men med min moral kvar i alla fall. Det är jag glad för.

Då kommer de...

2007-12-29T02:51:00.000-08:00

Två dagar kvar av året. Luften vibrerar av förväntningar och rädslor för det vi inte vet något om. Varför då egentligen? Alla år är väl mer eller mindre lika, inte? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte alls vet. Som vem jag är... om jag är den som är inne i mig eller i andras ögon. Det enda jag vet är att vi alltid vill vara där vi inte är, komma dit vi inte får komma, göra det vi inte kan göra. Bli någon annan, vem som helst man kan bara vara en enda... en som man är trött på efter ett helt år. Kan man bli lycklig så?
This has nothing to do with happiness, darling.

De sista dagarna

2007-11-29T12:13:00.000-08:00

Slutet börjar närma sig...

Jag ska bara tillbringa 22 dagar till i Chisinau, Moldavien. Sedan åker jag. Förmodligen för gott, men man vet aldrig. Fast jag kan inte riktigt se den väg som skulle föra mig tillbaks till Moldavien... å andra sidan hade jag aldrig gissat för två år sedan att jag skulle hamna här.

Det har blivit dags att säga hej då, fast inte riktigt än... Som ni ser på bilden nedan har jag redan börjat packa mina väskor, men man inte riktigt kan göra det än. Jag har ju mer än två veckor kvar. Men man kan inte göra så mycket annat heller. De flesta människor runt omkring mig lever ungefär en månad in i framtiden, och just nu är det vad som ska hända på jul, eller efter jul som är det intresantaste diskutera. Och då är jag tyst... Då kommer jag ju inte att bo här. På något sätt är det att dö, men det är normalt. Det är inte första gången jag flyttar, och jag vet att det alltid känns så här.

Det jag saknar mest av allt är någon att dela dessa dagar ingenstans i ingenting med, och jag vet att någon kommer till mig snart :) Men man känner sig adrig någonsin så ensam som nu. Det är så svårt att fånga dessa sista ögonblick, att passa på att se så mycket man kan av Chisinau medan man är här, när man aldrig vet var man ska titta, rädd för att röja sin rädsla.

Det här är den svåra sidan av att flytta... men det finns som alltid en annan sida också. Framtiden som inte fötts än... de drömmarna som helt plötsligt är lite mer än drömmar. Allting som har att göra med den vår jag kommer att tillbringa i Sofia förför mig och fyller mig med ungdomlig energi och barnslig förtjusning just nu. Det kanske är det man ska njuta av...

Mellan liven

2007-11-29T12:04:00.000-08:00

Internet

2007-11-27T12:02:00.001-08:00

När jag bloggar, skriver mail, skypar eller vad jag gör numer är det allt som oftast en liten ruta längst ner till höger på bildskärmen. "Windows - System error There is an IP conflict with another system on the network" Upplyser den... Jag har surfat runt på en massa kloka datakillars sidor med tips, och kommit till slutsatsen att det troligaste att någon, förmodligen i någon i huset, försöker korpa min anslutning. Föga förvånande kanske... sånt händer ju över allt, så vaför inte i Moldavien. Men problematiskt. På många sätt.

För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.

Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.

Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.

Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...

Slagna barn

2007-11-23T10:53:00.000-08:00

Kära vänner...

Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.

Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.

Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.

Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.

Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.

Volver...

2007-10-03T15:48:00.001-07:00

Jag har precis återvänt. Inte till det land jag fötts i, utan till det land där jag bor och arbetar. Moldavien. Tre timmar med bil och kanske trettio år från EU... Och visst känns det lite speciellt. För första gången kommer jag inte hem till Sverige, utan hem från Sverige. Kanske är det först nu som jag verkligen lever här...

Moldavien kommer inte att vara mitt hemland för evigt. Det är inte omöjligt att gamla Sverige kommer att bli mitt hemland igen en dag. Men det kommer aldrig att bli som förr. Sverige kan aldrig bli självklart igen... Det kommer alltid att vara ett land man jämför och utvärderar som man gör med alla andra. OCh det är väl också en del i att bli vuxen kanske?

Det känns som att livet ofta är så... som barn vet man ingenting, men man lär sig och börjar någon gång i tonåren ta det man lärt sig för självklart. Resten av livet, åtminstone till 25 går ut på att hamna i situationer där det man tog för självklart inte är det längre. För mycket är sant här i världen. Men ingenting självklart.

Volver är också filmen av Almodovar, den filmen som det var självklart att jag skulle se, men fortfarande inte har sett. Men jag tror att jag lärt mig min läxa och känner mig redo att se den... Så vem ska visa mig den, jag tar emot inbjudningar :)

Att förstå

2007-09-23T14:02:00.000-07:00

Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.

Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.

Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.

Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.

Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...

Lady singin´ the blues

2007-09-20T13:41:00.000-07:00

(Azis och Hank Williams)

Vet ni hur många countrymusiker det krävs för att byta en glödlampa?
- Tio. En som byter lampan och nio som sjunger om hur bra den gamla var...

Det är ett kul skämt, och jag skrattade hjärtligt när jag hörde det. Men... inget skämt skulle vara roligt om det inte låg en gnutta sanning i det. Så även i det här..

Det finns en kultur av at beklaga sig över sig själv i västerlandet. Ni som bor där kanske inte märker det, men det är en av de större kulturella skillnaderna mellan svenskar eller moldaver. Om man frågar svenskar om vad de kan bra svarar de att de inte kan någonting bra. Om man frågar vad de gör gör de ingenting. Moldaver kan det mesta väldigt bra, bättre än någon annan skulle göra det i alla fall, och om man frågar vad de gör får man alltid svaret att de sliter med arbetet. Vilket de förvisso gör, i varje fall många av dem. Men det gör många svenskar också, så det kan inte förklara hela skillnaden.

Jag föreslår at vi vänder blicken in mot oss själva - till den vita västvärldens pulserande blodåder. Jag pratar om country music som utan tvekan är rock´n´rollens och vår gitarrdyrkande musikkulturs moderkaka. Där hittar vi mängder av ensamma män osm inte kan någonting annat än att klinka på gitarren och sjunga om hur värdelösa de är. Skillanden mot rumänsk manele eller bulgarisk chalga är ganska stor... där (här) handlar det snarare om att säga högt och tydligt hur duktig, rik och attraktiv man är... Tänk er Johnny Cash göra en sång om att han är rik och för alla brudar han vill. Eller Hank Williams.... eller Lars Winnerbäck. Det funkar inte. Vi har gjort en konst av klagovisorna, och jag tror alla som läser det här håller med om att dessa visor ibland är bland det vackraste som finns.

Det finns en skönhet i det här. Ett självutlämnande och en slags ärlighet man kan sakna i Moldavien. Men skönheten lockar os gärna att gå för långt . Att ta på sig hela skulden och mer därtill. Att säga "Ja, jag gjorde fel, jag är sån, jag kommer alltid att göra så". Och där någonstans försvinner väl det vackra.. vilket ansvar tar man egentligen då?

Det finns någon sång om att "sorry seems to be the hardest word". Jag tror inte att det är så. Inte för oss födda i denna klagokultur i alla fall. Det är alldeles för lätt att säga förlåt för alldeles för mycket. Det svåra är att säga det som varken Hank Williams eller Azis (bulgarisk Chalga-hjälte) inte kan uttrycka - att säga tack. Ingen människa klarar sig untan de andra. Alla måste hjälpa varandra, och det är inget att säga förlåt för. I stället bör man tacka. Tacka och ta emot.

Tack

Den bittra smaken

2007-09-17T13:49:00.000-07:00

Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.

Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.

Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.

Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.

Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.

Havet...

2007-08-28T07:40:00.000-07:00

En sådan bok... Det är sällan det händer, men trots allt... ibland får man en bok i händerna med kraft att förändra ens liv. Åtminstone att se på det från nya sidor, och att se nya sidor av sig själv. Sådana sidor som växt fram medan man tittade tillbaks på sitt förflutna, och sådana man glömde bort när man letade efter vägen framåt. Jag fick en sådan bok i händerna häromdagen...

Forbidden sea heter den, och är en översättning från bulgariskan av Blaga Dimitrovas 80-sidors dikt Забранено море. Den handlar om en kvinnas kamp med liv, död och sjukdom... mellan känslan av att dagarna ska fortsätta för alltid och den fruktansvärda insikten om att de en dag ska ta slut. Att vi inget kan göra... och at den enda friheten ligger i att leva trots detta... Att inte hålla fast i livet utan att flyta i det... som att lära sig simma som i ett hav.

Havet är en metafor för allt detta som kommer och går. Allt detta vi inte kan sluta älska, som dör utan att försvinna oss. Detta som gör så ont, men som ändå, trots allt, är det enda vi kan. Livet.

Inte minst handlar Forbiden sea om yttandefrihet, och om den existentiella sidan av varje människas rätt att fritt uttrycka sina tankar. Dimitrovas enda medel att simma i detta hav är hennes dikter, hennes ord. Om de är förbjudna kan hon inte andas. Boken publicerades, trots allt, i det kommunistiska Bulgarien 1977. Ingen kan förbjuda ett hav.

Länkar:
Här är länkar till Forbidden sea/Забранено море i svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a450201&d=libris&n=1 (På bulgariska)
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a9179067&d=libris&n=1 (På engelska)

På svenska finns en samling osm heter Sin tyngdkrafts fånge:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a7672677&d=libris&n=1

Släpp inga returer!

2007-08-21T11:17:00.000-07:00

Ni vet hur det är... motståndarna stormar till anfall, men genom heroiskt försvarsspel rider man ut stormen. Målvakten gör en akrobatisk räddning på mållinjen, men lyckas inte klistra den utan tippar ut den... Och får sedan snällt titta på när den halvkasse anfallaren som stått offside i tio minuter chippar in bollen. Det händer inte bara på planen utan i verkligheten också...

Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.

Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.

Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.

Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...

Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.

Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...

Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.

Om jag finge...

2007-08-18T13:07:00.000-07:00

Tänk om man fick vara precis vem man ville... Tänk om man bara för en vecka slapp vara den här personligheten man har växt in i, och kommer att få leva med, förhoppningsvis så länge att man hinner tröttna ordentligt. Vem skulle du vara då?

Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.

Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.

Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.

Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.

Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.

Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.

Sån skulle jag va´...

Som hemma… fast annorlunda.

2007-07-31T10:41:00.000-07:00

Det ska vara annorlunda. Det ska inte vara bekvämt. Det enda rättfärdigandet för att lämna sitt hemland, belasta sitt ekologiska samvete med flygresor och känna sig som en vit man i Sydafrika 1972 är att det ska vara annorlunda. Om man inte är kär förstås… då får man åka utomlands utan någon som helst annan anledning, men vi som inte är kära (jag är mycket kär nu, men var det inte när jag åkte… inte lika mycket i varje fall) kommer bara för en sak – for att lära oss. Och då måste det ju vara annorlunda.

Ända upphör man aldrig att förvånas över vad som kan vara annorlunda. Idag, precis som varje annan dag, hände det hundra ganger, och jag ska bara ge ett exempel: det för svenskar sa nödvändiga förmiddagskaffet.

Visst, jag försökte att lägga av denna svenska vana, och det gick ganska bra när jag levde som volontär helt utanför rutiner eller någonting som kan kallas normalt, ens som skällsord. Men nu lönearbetar jag. Det är en annan sak. Det är på allvar. Och då behöver man kaffe…

Med darriga ben men med stadig blick hittade jag fram till universitetets cafeteria. (Vi blev ju utslängda från det förra universitetet, det här är ett nytt) Den borde egentligen fotograferas… kanske ett uppdrag inför nästa inlagg… såg ut som charkdisken pa ICA I Tallin ungefar… Men det är oftast de ställena som är bäst i Moldavien. What you see is what you get, liksom – utan att daltas med serveras man det som finns, tydligt framlagt under disken. Och ingen skulle få för sig att beställa annat… Det händer namligen ganska ofta på ställen med meny att de inte har det man frågar efter. Det ska mycket fjäsk till for att förstå varför det inte finns kaffe pa ett ställe som heter Coffee beans… Men hur som helst. I charkdisken, förlåt cafeterian, på detta universitet fanns det kaffe.

Det var naturligtvis Nestlés odrickbara sörja (forlat far…) som alltid. Men de hycklade inte med det. Portionspåsarna lag vackert framlagda och det var exakt vad man fick. Fast ändå inte… för det är så mycket som är så annorlunda…

Den nyktert tjänstvilliga damen frågade mig på klingande ren rumanska “ Apă plin sau jumate?” Det betyder ung. vill du ha koppen full med vatten eller till hälften fylld. “Da” svarade jag.. för jag ville ha mycket kaffe. Inte kunde jag ana att hon menade ordagrant vad hon sade… hon frågade om jag ville ha dubbelt så mycket vatten till samma mängd kaffe.

Vad är det for fråga? Jag förstod orden, men kunde inte konceptualisera det som svensk… vem skulle vilja ha hälften så starkt kaffe? Kaffe är kaffe och inget man leker med… och det ar ju cafépersonalens jobb att göra ett gott kaffe som jag sedan köper om jag gillar det… Chockad, men ändå stärkt av den oerhört viktiga insikten att absolut ingenting är självklart när det handlar om människor jobbade jag vidare, på denna lågoktaniga bensin. Men det gick. Det också…

En vän

2007-07-28T03:06:00.000-07:00

Det är någonting med oss män. Det finns någonting vackert i sättet vi bär våra tragedier på. Jag menar inte att det enbart gäller oss… den här texten handlar om en manlig vän, om andra manliga vänner, och sakert om mig själv också. Det betyder inte att det inte gäller kvinnor.

Jag hade en gång en vän, som var några år äldre än mig, och som hade gatt igenom oändligt mycket mer än mig. Jag hade mina största förluster framför mig när vi träffades, han hade sina bakom sig. Men aldrig längre än ett samtal bort.

Min vän var full av drit, och ofta dritafull dessutom. Det var mycket Jokke Nielsen i honom. Inte mycket av det han sade stämde speciellt väl överens med verkligheten utanför våra minnen och vårt köksfonster. Men på något satt fann vi varandra ändå. Han visade vägen dit i sättet han visade upp sin tragedi. Sättet den berättade sjalv genom varje ord han sade… det var det som var den verkliga berättelsen. Precis som i Jokkes poesi.

Kanske var det tragedin han visade upp for mig, som gav mig fortroende. Han visste alltför väl att det var för sent för att skämmas over någonting, och därför kunde jag öppna mitt hjärta för honom… Även om hans svar inte alltid korrespenderade med vad jag sagt. Det spelade liksom ingen roll.

Det är inte alla som har det där… vi kan kalla det självinsikt, även om det var långt ifrån medvetet hos min vän. En del av oss inser inte att vi förlorat, eller vad vi förlorat, och kämpar på, även efter den punkt där kampen mest handlar om att gömma sin skam. Men våra tragedier är inget att skämmas over. De gör oss vackra.

Kanske kommer man t.o.m. närmare varandra när det är våra hjärtan talar direkt till varandra, I trots mot orden. Det blir alltid något över, något som stannar och inte försvinner. Han är fortfarande min vän… om han hör av sig.

Människovärdighet

2007-07-25T10:31:00.001-07:00

Människovärdighet. Ett så vagt, abstrakt ord. Som man ända känner en nästan fysisk saknad efter när det är frånvarande. T.ex. då jag precis skulle gå igenom kapitel fem i läroboken. Jag jobbar nämligen som svensklärare i Moldavien. Jag bad inte mina studenter att sluta ögonen, för jag vet att de aldrig gör det ändå, men hade tänkt mig att ge dem några minuters njutning innan det hårda arbetet med prepositioner börjar. Det är då det händer…

En storväxt ljushårig man som senare visar sig vara herr rektor för det universitet det svenska företag jag arbetar för hyr lokaler av stormar in och börjar hämningslöst att skälla ut mina studenter. Han anför några märken på väggen som varit där sedan 1977 som anledning att kalla mina studenter för ouppfostrade, outbildade, och fråga dem om de bor i skogen. Vilken klass går ni i? Sjunde? Stå upp när du talar till mig! Dessa ord och liknande haglar i mitt klassrum.

Och vad gör jag åt det? Inte mycket. Jag ber försiktigt herr rektor att tala med den ansvarige för kursen, men mina ord får inte stopp på hans ordflöde. Han lämnar oss när han själv vill, och har genom att kränka mina studenters självkänsla visat att han har makt att göra just det. Att kränka vem han vill, när han vill. Det är då man saknar människovärdet.

För människovärdet finns bara när någon står upp och försvarar det. Och i den givna situationen gjorde jag inte det. Det lämnar en bitter smak i munnen. För om det fanns någon i klassrummet då och där som skulle kunna stått upp och bett det svinet att dra åt helvete, sa var det jag.

Saken är den att jag faktiskt hade ett närmast juridiskt ansvar, eftersom dessa studenter har skrivit under ett avtal som inte låter dem vara frånvarande utan löneavdrag. Vi tvingar dem alltså att sitta i klassrummet, och det minsta man kan begära borde vara att de inte blir trakasserade där. Men jag svek mitt ansvar.

·

Lite senare, i en ombonad miljö pa ett kafé for dyrt for någon med moldavisk inkomst tog jag upp problemet med min kollega. Du… det där med avtalet är inte riktigt sant… det är inte lagligt att bestraffa med löneavdrag, sager han och ler lite skuldmedvetet. Jag tittar bort, och tänker att svenska, kapitalistiska, profithungriga företag skulle kunna göra något bra i Moldavien. Om de åtminstone försökte ge sina anställda lite bättre förhållanden än vad den moldaviska lagen kräver av dem. Tro mig, det är inte så mycket. Kanske bara en gnutta manniskovärdighet.