Jag är arbetslös, vilket innebär att jag varje dag skickar minst en ansökan till nån tjänst utannonserad eller ej. En ansökan om dagen förutom de där sällsynta jobben jag verkligen vill ha och tror jag kan få.
I morse damp det ner ett fett A4 kuvert i hallen, från Burlövs kommun, vilket jag naturligtvis öppnade med höga förhoppningar om en avlönad tjänst. Men icke. Burlöv hade skrivit ut min elektroniska ansökan, häftat ihop den med ett tyvärr-brev underskrivet av tvenne byråkrater, lagt alltihop i ett kuvert köpt för skattepengar och frankerat det med skattepengar... för att inte prata om miljöbelastning. Som att jag inte kunde ta ett nej över email...
Till saken hör att det inte ens var en fast tjäänst jag sökt, jag hade helt enkelt skickat in mitt CV, och sagt att jag var intresserad av att timvikariera (älska mig Reinfeldt!). Men dessa tvenne burlövska byrkrater hade nu uppdaterat sin timvikarielista, och där fanns inte plats för mig. Man undrar ju hur mycket ett namn till kostar eller stör på den listan.
Monday, October 19, 2009
Tuesday, August 25, 2009
Författarskapets våndor
Idag skrev jag det bästa jag skrivit på länge i min blogg. En inspirerad, koncis, okomplicerad text om verkligheten tyckte jag. Det finns väl mycket som är bättre, men inte på min blogg.Inte en kommentar fick jag på den.
Så är det. Inte bara på bloggar. Som människa belönas man aldrig för vad man gör, men å andra sidan får man aldrig det straff man förtjänar heller.
Så är det. Inte bara på bloggar. Som människa belönas man aldrig för vad man gör, men å andra sidan får man aldrig det straff man förtjänar heller.
Friday, June 12, 2009
Zahari Karabashliev 18% sivo - Roman Bokrecension
Den här boken provocerade mig. Vilket gjorde den läsvärd. Men den imponerade inte. Dock tror jag att min recension är ganska orättvis...
Boken handlar om en Bulgar som emigrerat till USA, och ett underliggande tema som nog gick förbi mig är berättelsen om att vara utvandrad Bulgar. Jag är inte Bulgar och har aldrig varit i USA. Däremot är jag uppvuxen på mer eller mindre underground Amerikansk kultur, och jag tror att en sak som provocerade mig var att den här boken spelar i en genre jag trodde jag kände, men bröt mot genrens regler.
Huvudpersonen heter precis som författaren Zak, och berättelsen tar sin början med hans depression efter att den stora, enda kärleken Stella har lämnat honom. Livet känns tomt, han åker till Tijuana, hamnar i bråk, stjäl en bil fylld med marijuana, flyttar över marijuanan till Stellas bil och åker korsar på klassiskt manér kontinenten för att sälja knarket i New York.
Med jämna mellnrum påminns vi om hur mycket Zak saknar Stella, men ett av problemen är att han verkar ha kul när han inte säger att han saknar henne. En sån här historia kräver, för mig, en antihjälte. En som säger att han är stark, men är svag. Zak är tvärt om. Han säger hel tiden att han är deprimerad och svag, men är stark och lyckas egentligen med allt han företar sig.
Sen är han en jävla perfektionist också... han påminner oss vilka kameror han fotograferat med, små detlaljer, som alltid handlar om kvalitet. Han är inte den som häller i sig bryggkaffe... det ska vara espresso, så Zak lider sig igenom mellanvästern. Fixeringen vid kvalitet på allt han gör är i och för sig ett persoinlighetsdrag som för mig närmre Zak. Men han har tyvärr ett drag av likgiltighet som smittar över på författaren när han skriver. Många figurer är beskrivna utan kärlek (sättet han använder ord som neger och arab på hade han inte kommit undan med i Sverige...), vilket gör texten tung och tråkig.
De kärlekslösa personbeskrivningarna tror jag är bokens faktiska svaghet. Det andra handlar om kulturella referenser. Som Svensk i Östeuropa är det en skillnad som skriker i ögonen. Bristen på jantelag. Bristen på antihjältar. Eller vår hycklade lek med svagheten. Den är inte vacker alla gånger. men jag tror att det är en skillnad som går ycket mycket djupt, tvärs igeom EU... Det är skillnaden på Kristus Pantokrator, allhärskaren, och Luther's usla syndare, som bara kan räddas av en nåd ingen kan förstå.
Men hur kan man förstå ett fenomen som countrymusik utan antihjältar? Nej. Zak tycker naturligtvis "inte om country". Jag fruktar att inte heller Zak Karabashliev gör det. Inte för att man måste, men för att skillnaden på Garth Brooks och Hank Williams är enorm, och själva grunden i mitt Universum.
Nåväl, boken är kanske inte skriven just för mig... alla behöver ju inte vara det. Och jag läste den på ett främmande språk, väl medveten om att många lingvistiska finessser och detaljer gick mig förbi.
Har ingen aning om var man får tag på den här boken utanför Bulgarien. Här finns den i alla bokhandlar nu, då den är ganska ny.
Zahari Karabasliev
18% Sivo - roman (2008)
ISBN 978-954-28-0277-8
Boken handlar om en Bulgar som emigrerat till USA, och ett underliggande tema som nog gick förbi mig är berättelsen om att vara utvandrad Bulgar. Jag är inte Bulgar och har aldrig varit i USA. Däremot är jag uppvuxen på mer eller mindre underground Amerikansk kultur, och jag tror att en sak som provocerade mig var att den här boken spelar i en genre jag trodde jag kände, men bröt mot genrens regler.
Huvudpersonen heter precis som författaren Zak, och berättelsen tar sin början med hans depression efter att den stora, enda kärleken Stella har lämnat honom. Livet känns tomt, han åker till Tijuana, hamnar i bråk, stjäl en bil fylld med marijuana, flyttar över marijuanan till Stellas bil och åker korsar på klassiskt manér kontinenten för att sälja knarket i New York.
Med jämna mellnrum påminns vi om hur mycket Zak saknar Stella, men ett av problemen är att han verkar ha kul när han inte säger att han saknar henne. En sån här historia kräver, för mig, en antihjälte. En som säger att han är stark, men är svag. Zak är tvärt om. Han säger hel tiden att han är deprimerad och svag, men är stark och lyckas egentligen med allt han företar sig.
Sen är han en jävla perfektionist också... han påminner oss vilka kameror han fotograferat med, små detlaljer, som alltid handlar om kvalitet. Han är inte den som häller i sig bryggkaffe... det ska vara espresso, så Zak lider sig igenom mellanvästern. Fixeringen vid kvalitet på allt han gör är i och för sig ett persoinlighetsdrag som för mig närmre Zak. Men han har tyvärr ett drag av likgiltighet som smittar över på författaren när han skriver. Många figurer är beskrivna utan kärlek (sättet han använder ord som neger och arab på hade han inte kommit undan med i Sverige...), vilket gör texten tung och tråkig.
De kärlekslösa personbeskrivningarna tror jag är bokens faktiska svaghet. Det andra handlar om kulturella referenser. Som Svensk i Östeuropa är det en skillnad som skriker i ögonen. Bristen på jantelag. Bristen på antihjältar. Eller vår hycklade lek med svagheten. Den är inte vacker alla gånger. men jag tror att det är en skillnad som går ycket mycket djupt, tvärs igeom EU... Det är skillnaden på Kristus Pantokrator, allhärskaren, och Luther's usla syndare, som bara kan räddas av en nåd ingen kan förstå.
Men hur kan man förstå ett fenomen som countrymusik utan antihjältar? Nej. Zak tycker naturligtvis "inte om country". Jag fruktar att inte heller Zak Karabashliev gör det. Inte för att man måste, men för att skillnaden på Garth Brooks och Hank Williams är enorm, och själva grunden i mitt Universum.
Nåväl, boken är kanske inte skriven just för mig... alla behöver ju inte vara det. Och jag läste den på ett främmande språk, väl medveten om att många lingvistiska finessser och detaljer gick mig förbi.
Har ingen aning om var man får tag på den här boken utanför Bulgarien. Här finns den i alla bokhandlar nu, då den är ganska ny.
Zahari Karabasliev
18% Sivo - roman (2008)
ISBN 978-954-28-0277-8
Tuesday, May 19, 2009
En berättelse om kärlek och mörker - Bokrecension
Amos Oz självbiografiska roman är en partsinlaga, men en gripande sådan. Såpass gripande att jag smet ut på lunchen för att läsa ett kapitel till i parken. Det kändes lite föbjudet, trots att det inte är det. Jag tror att denna känsla av att göra något strax bortom det tillåtna är ett kännetecken på bra litteratur.
Det ska dock sägas att verket inte fängslade mig direkt. Jag kämpade mig igenom en ganska seg början, och det är först nu, efter 500 sidor som jag verkligen inte kan slita mig. Jag har precis läst ut ett fantastiskt kaptiel, det 59e, där författarens mors sista vecka i livet beskrivs med en oändligt finlemmad känsla för detaljer.
Det finns egentligen tre berättelser i boken - författarens uppväxt, hans mors väg mot självmord och statens Israels historia.
Jag har också mist min mor, och det är lätt att känna igen sig i berättelsen på det här planet. Jag tror att varje mor dör på sitt sätt, men på ett annat sätt finns det bara ett sätt mödrar dör på. Det är tragiskt, men ingen skandal. Skandalöst är när en mor mister sitt barn. Den förestående döden kan också föra människorna närmare varandra, men den närheten försvinner med den döende. Hon lämnar ett hål som det tar en livstid att fylla med ny närhet. Det här beskriver Oz mycket, mycket bra.
Hans far och mor föddes båda i Europa, och kom till staten Israel innan den utropades. Författarens första barndomsminnen kommer från en stad, Jerusalem, där araberna var grannar, inte fiender. Fienden var det imperialistiska Storbrittanien och det antisemitiska Europa.
Jag har hela mitt liv kännt mig hemma på en vänstersida där engagemanget i Israel-Palestina konflikten varit mycket djupt. Det är ingen vanlig konflikt, kanske är det ett arv från det Svenska 1800talet när barnen studerade kartan över det heliga landet i skolan, och namn som Nazareth och Hebron var mer bekanta än Paris, Madrid eller Berlin.
Jag har hört och läst mycket om det förtryck som palestinierna idag utsätts för på Västbanken och Gaza. Det är ett verkligt förtryck, som Oz inte alls blundar för. Men för Oz börjar inte konflikten där. Han minns de brittiska soldater som hjälpte de arabiska styrkorna att rensa ut judar från sina områden, och påpekar att det fortfarande bor araber i Israel men inte en enda jude på Västbanken. Om man inte räknar bosättningar...
Jag kände mig på nåt sätt avslöjad när jag fick läsa den andra sidan av historien. Just ärför var det nog bra läsning för mig. Samtidigt är det svårt för mig att ta ställning till det som hände 1946, 47 och 48. Så länge jag levat har palestinierna förtryckts av Israel och det är helt enkelt så det är nu. Tänk er att två personer slåss. En jude och en arab... araben slår hårt och har juden under sig ett tag. Men sedan hittar juden ny kraft nån stans, hamnar ovanpå araben och slår, slår, slår.... i tio år, tjugo år, trettio år.
När jag ser konflikten är det just den situationen jag ser, inte det som hände förr. Men vägen till en lösning går genom förståelse.
Den mystiska sjukdom Oz's mor sjuknar in i börjar just med självständigheten, och kriget mot araberna. Och kanske har det något att göra med Europa. Modern blir aldrig hemma i hebreiskan, som är naturlig för barnet Amos, och ett spännande äventyr för hans far. Hon talar in till döden på 50talet på sin barndoms ryska och polska.
När kriget bryter ut, blir det också betydligt svårare för mig att identifiera. Den Ukrainska fattigdomen och trångsyntheten innan ryska revolutionen känns igen för en svensk. Innan ryska revolutionen levde vi i samma Europa. Likaså är det lätt att känna igen sig i de sionistiska drömmarna som vallfärdade till det brittiska Palestina. Känsloregistret ligger inte långt från det i Selma Lagerlöf's Jerusalem, en bok jag enkelt kan föreställa mig själv i.
Men med Kriget kommer något annat in i bilden. Det är något jag inte kan förstå, men jag tycker mig känna igen något av det där Balkan jag lever i. Den där mörka bitterheten, som för mig verkar som en slags cynism, ett sätt att ta historien på liv och död. Jag förstår inte. Och kanske gjorde inte Amos Oz's mor det heller... Detär i varje fall så jag vill förstå henne som litterär gestalt, inte bara et människoöde utan också en slags allegori över det judiska Europa, som dog när man valde att bli en del av mellanöstern.
Egentligen är det så klassiskt. Människan tror att hon kan uppfostra och förändras, men vi blir nästan alltid som det vi vill förändra.
Den tredje historien då, Oz's egen? Nja.. den förvånar inte. Som alltid när författare berättar vad de gjorde som små så handlar det mest om att erövra litteraturen. Otippat...
Min bok kom ut i pocket på Wahlström och Widstrand 2007. Du hittar den säkert i bokhandeln eller på biblioteket. ISBN13:978-9 1-46-21493-9 ISBN10:91-46-21493-3
Det ska dock sägas att verket inte fängslade mig direkt. Jag kämpade mig igenom en ganska seg början, och det är först nu, efter 500 sidor som jag verkligen inte kan slita mig. Jag har precis läst ut ett fantastiskt kaptiel, det 59e, där författarens mors sista vecka i livet beskrivs med en oändligt finlemmad känsla för detaljer.
Det finns egentligen tre berättelser i boken - författarens uppväxt, hans mors väg mot självmord och statens Israels historia.
Jag har också mist min mor, och det är lätt att känna igen sig i berättelsen på det här planet. Jag tror att varje mor dör på sitt sätt, men på ett annat sätt finns det bara ett sätt mödrar dör på. Det är tragiskt, men ingen skandal. Skandalöst är när en mor mister sitt barn. Den förestående döden kan också föra människorna närmare varandra, men den närheten försvinner med den döende. Hon lämnar ett hål som det tar en livstid att fylla med ny närhet. Det här beskriver Oz mycket, mycket bra.
Hans far och mor föddes båda i Europa, och kom till staten Israel innan den utropades. Författarens första barndomsminnen kommer från en stad, Jerusalem, där araberna var grannar, inte fiender. Fienden var det imperialistiska Storbrittanien och det antisemitiska Europa.
Jag har hela mitt liv kännt mig hemma på en vänstersida där engagemanget i Israel-Palestina konflikten varit mycket djupt. Det är ingen vanlig konflikt, kanske är det ett arv från det Svenska 1800talet när barnen studerade kartan över det heliga landet i skolan, och namn som Nazareth och Hebron var mer bekanta än Paris, Madrid eller Berlin.
Jag har hört och läst mycket om det förtryck som palestinierna idag utsätts för på Västbanken och Gaza. Det är ett verkligt förtryck, som Oz inte alls blundar för. Men för Oz börjar inte konflikten där. Han minns de brittiska soldater som hjälpte de arabiska styrkorna att rensa ut judar från sina områden, och påpekar att det fortfarande bor araber i Israel men inte en enda jude på Västbanken. Om man inte räknar bosättningar...
Jag kände mig på nåt sätt avslöjad när jag fick läsa den andra sidan av historien. Just ärför var det nog bra läsning för mig. Samtidigt är det svårt för mig att ta ställning till det som hände 1946, 47 och 48. Så länge jag levat har palestinierna förtryckts av Israel och det är helt enkelt så det är nu. Tänk er att två personer slåss. En jude och en arab... araben slår hårt och har juden under sig ett tag. Men sedan hittar juden ny kraft nån stans, hamnar ovanpå araben och slår, slår, slår.... i tio år, tjugo år, trettio år.
När jag ser konflikten är det just den situationen jag ser, inte det som hände förr. Men vägen till en lösning går genom förståelse.
Den mystiska sjukdom Oz's mor sjuknar in i börjar just med självständigheten, och kriget mot araberna. Och kanske har det något att göra med Europa. Modern blir aldrig hemma i hebreiskan, som är naturlig för barnet Amos, och ett spännande äventyr för hans far. Hon talar in till döden på 50talet på sin barndoms ryska och polska.
När kriget bryter ut, blir det också betydligt svårare för mig att identifiera. Den Ukrainska fattigdomen och trångsyntheten innan ryska revolutionen känns igen för en svensk. Innan ryska revolutionen levde vi i samma Europa. Likaså är det lätt att känna igen sig i de sionistiska drömmarna som vallfärdade till det brittiska Palestina. Känsloregistret ligger inte långt från det i Selma Lagerlöf's Jerusalem, en bok jag enkelt kan föreställa mig själv i.
Men med Kriget kommer något annat in i bilden. Det är något jag inte kan förstå, men jag tycker mig känna igen något av det där Balkan jag lever i. Den där mörka bitterheten, som för mig verkar som en slags cynism, ett sätt att ta historien på liv och död. Jag förstår inte. Och kanske gjorde inte Amos Oz's mor det heller... Detär i varje fall så jag vill förstå henne som litterär gestalt, inte bara et människoöde utan också en slags allegori över det judiska Europa, som dog när man valde att bli en del av mellanöstern.
Egentligen är det så klassiskt. Människan tror att hon kan uppfostra och förändras, men vi blir nästan alltid som det vi vill förändra.
Den tredje historien då, Oz's egen? Nja.. den förvånar inte. Som alltid när författare berättar vad de gjorde som små så handlar det mest om att erövra litteraturen. Otippat...
Min bok kom ut i pocket på Wahlström och Widstrand 2007. Du hittar den säkert i bokhandeln eller på biblioteket. ISBN13:978-9 1-46-21493-9 ISBN10:91-46-21493-3
Monday, May 18, 2009
Sova
Financial Times oroar sig för att diverse chefer inte får tillräckligt med sömn i lågkonjunkturen. Men David White, chief medical officer vid Philips Home Healthcare Solutions, menar att problemet inte ligger där. Vi sover mindre oavsett ekonomin menar han: “(...) [sleep] seems to be steadily decreasing regardless of where the economy
is. My guess is it has to do with the work ethic, internet, television
and social pressures,”
Noterar att jag går emot trenden och sover mer för varje dag. Med lättjan mot kapitalismen! ;)
is. My guess is it has to do with the work ethic, internet, television
and social pressures,”
Noterar att jag går emot trenden och sover mer för varje dag. Med lättjan mot kapitalismen! ;)
Saturday, February 28, 2009
I gamla hjulspår
Denna lördag var jag volontär igen... det var ju därför jag en gång kom till Östeuropa. Spännande, minst sagt.
Jag var på ett centrum för hemlösa ungdomar som drivs av den katolska hjälporganisationen Concordia. Så mycket katolicism blev det dock inte. Det var protestantiska jag och ett gäng ortodoxa bulgarer. Så värst religiös var det ingen av oss som var. Men det var kul. Och nyttigt. Bra att minnas att jagmed min lön på ungefär 5000 svenska kronor faktiskt lever ganska ba i Bulgarien. Att det finns många som inte har någonting alls.
Concordia vänder sig som sagt till yngre medborgare, men det kom ändå en äldre, mycket välbelevad man med alla sina tllhörigheter i en plastkasse över axeln och frågade om han fick bo och äta hos oss. Tyvärr är det enda man kan säga. Behoven är så stora, och allt som görs räcker inte till alla.
Dagen avslutades ganska brutalt, med ett inbreott. Jag vet naturligtvis inte när det hade begåtts, men det uppdagades strax innan jag gick. En dörr hade lämnats olåst, och någon hade antagligen kommit in genom fen och tagit ett par skor, en pyjamas och ett par jeans. Nån som behövde pengar till tjack, snabbt, skulle jag gissa. Men det är så synd. Killen som bivit bestulen är en av dem som jobbar hårt för att göra nåt av sitt liv. Han har inte mycket, och nu ännu mindre. Tjuven har knappast nån glädje av det han stal i morgon. Vaarför har det alltid varit så? Att de fattiga slår ihjäl och stjälav andra fattiga. Det är synd.
Men det får mig också att inse hur bra jag hardet, när jag ligger bredvid en kvinna jag verkligen älskar, är nyduschad och mätt. Det är ju det som är det viktiga i livet.
Jag var på ett centrum för hemlösa ungdomar som drivs av den katolska hjälporganisationen Concordia. Så mycket katolicism blev det dock inte. Det var protestantiska jag och ett gäng ortodoxa bulgarer. Så värst religiös var det ingen av oss som var. Men det var kul. Och nyttigt. Bra att minnas att jagmed min lön på ungefär 5000 svenska kronor faktiskt lever ganska ba i Bulgarien. Att det finns många som inte har någonting alls.
Concordia vänder sig som sagt till yngre medborgare, men det kom ändå en äldre, mycket välbelevad man med alla sina tllhörigheter i en plastkasse över axeln och frågade om han fick bo och äta hos oss. Tyvärr är det enda man kan säga. Behoven är så stora, och allt som görs räcker inte till alla.
Dagen avslutades ganska brutalt, med ett inbreott. Jag vet naturligtvis inte när det hade begåtts, men det uppdagades strax innan jag gick. En dörr hade lämnats olåst, och någon hade antagligen kommit in genom fen och tagit ett par skor, en pyjamas och ett par jeans. Nån som behövde pengar till tjack, snabbt, skulle jag gissa. Men det är så synd. Killen som bivit bestulen är en av dem som jobbar hårt för att göra nåt av sitt liv. Han har inte mycket, och nu ännu mindre. Tjuven har knappast nån glädje av det han stal i morgon. Vaarför har det alltid varit så? Att de fattiga slår ihjäl och stjälav andra fattiga. Det är synd.
Men det får mig också att inse hur bra jag hardet, när jag ligger bredvid en kvinna jag verkligen älskar, är nyduschad och mätt. Det är ju det som är det viktiga i livet.
Wednesday, February 4, 2009
Transition, Translations and Terminals
Jag gick ut för en snabb lunch. När jag kom tillbaks har det varit strömavbrott och av en oförklarlig anledning är alla kollegors lösenord till vår databas ogiltiga. Men det är skönt med en liten paus... och för all dle, de i London fick ju sitt igår. Jag läste på the Guardian att lärarna höll skolorna stängda en dag till, trots att snön snabbt smälte bort. Det är fel, naturligtvis... men gött å ligg å dra sä...
Jag hade tänkt att den här blogposten skulle handla om säkerhet och språk. Vad kan få oss att känna sig säkrare än när människor pratar som vi är vana... vad gör oss mer osäkrare än att inte förstå. Ingenting.
I morse kom jag för tidigt till jobbet igen. Är det konstigt? Min flickvän tycker det... och visst. Det är ju gött å... men det som inte är gött är dessa ögonblick när man är på väg till något annat. Jag älskar att ligga i sängenb. Jag älskar att duscha. Jag älskar att äta frukost. Men jag tycker inte om att gå från sängen till duschen. Och jag tycker bättre om att sitta på jobbet än att vara på väg dit. Är det så konstigt? Jag är lost i transition.
Man får nog mer behov av säkerhet när man bor utomlands. Hopaps att arbetsgivarna i Sverige kommer ihåg det och sparkar svenskarna först. För när språket inte är ens eget är det mycket lite som verkligen är det. Jobbet är en av dessa få saker.
I helgen var vi iväg till en underbar stuga i bergen. Ett underbart gäng, fantastisk natur och mat bortom beskrivning. Avslappnande. Javisst. Men jag var tvungen att stamma mig fram på min fortfarande alldeles för dåliga bulgariska. När en mening nån gång inte är fel uppbyggd så är det jag vill säga inte intressant för den som inte tänker som en svensk. Faktum är att när någon är intresserad av vad jag vill säga är det inte svårt att prata, men i en miljard olika situationer är jag överraskad över det som människorna runt mig tycker är sjävklart. Sedan finns det en miljon situatuioner jag själv vuxit upp med som människrona runt mig lyfter på ögonbrynen för. Jag är lost i translation.
Sedan var det det där med Terminal. För er som inte använder Linux - terminal är det lilla fönstret men kan skriva in kommandon i, så gör datorn som man säger. Jag är nybliven Linuxanvändare, men terminalfönstret har en dragning på mig jag inte förväntade mig. Varför det?
För att det är ett språk, som inte översätts. Jämfört med mänsiklig kommunikation är den mycket begränsad. Men mycket enkel, och mycket säker. Man bestämmer sälv vilka ord som används. Det finns inga missförstånd, bara felstavningar. Inga förväntningar, inga fördomar... ingen verklig kommunikation. Men väl avslappning.
Jag hade tänkt att den här blogposten skulle handla om säkerhet och språk. Vad kan få oss att känna sig säkrare än när människor pratar som vi är vana... vad gör oss mer osäkrare än att inte förstå. Ingenting.
I morse kom jag för tidigt till jobbet igen. Är det konstigt? Min flickvän tycker det... och visst. Det är ju gött å... men det som inte är gött är dessa ögonblick när man är på väg till något annat. Jag älskar att ligga i sängenb. Jag älskar att duscha. Jag älskar att äta frukost. Men jag tycker inte om att gå från sängen till duschen. Och jag tycker bättre om att sitta på jobbet än att vara på väg dit. Är det så konstigt? Jag är lost i transition.
Man får nog mer behov av säkerhet när man bor utomlands. Hopaps att arbetsgivarna i Sverige kommer ihåg det och sparkar svenskarna först. För när språket inte är ens eget är det mycket lite som verkligen är det. Jobbet är en av dessa få saker.
I helgen var vi iväg till en underbar stuga i bergen. Ett underbart gäng, fantastisk natur och mat bortom beskrivning. Avslappnande. Javisst. Men jag var tvungen att stamma mig fram på min fortfarande alldeles för dåliga bulgariska. När en mening nån gång inte är fel uppbyggd så är det jag vill säga inte intressant för den som inte tänker som en svensk. Faktum är att när någon är intresserad av vad jag vill säga är det inte svårt att prata, men i en miljard olika situationer är jag överraskad över det som människorna runt mig tycker är sjävklart. Sedan finns det en miljon situatuioner jag själv vuxit upp med som människrona runt mig lyfter på ögonbrynen för. Jag är lost i translation.
Sedan var det det där med Terminal. För er som inte använder Linux - terminal är det lilla fönstret men kan skriva in kommandon i, så gör datorn som man säger. Jag är nybliven Linuxanvändare, men terminalfönstret har en dragning på mig jag inte förväntade mig. Varför det?
För att det är ett språk, som inte översätts. Jämfört med mänsiklig kommunikation är den mycket begränsad. Men mycket enkel, och mycket säker. Man bestämmer sälv vilka ord som används. Det finns inga missförstånd, bara felstavningar. Inga förväntningar, inga fördomar... ingen verklig kommunikation. Men väl avslappning.
Subscribe to:
Posts (Atom)
