Flerspråkighet

Vad händer när man talar två språk? Om man gör det varje dag, eller bara i bland, vilken roll spelar det? Vad hander när man läser romaner på ett språk, ser på nyheter på ett annat och pratar med sina närmaste på ett tredje? Och om det man talar till sina närmaste på inte är det som ens familj pratade på med en själv, vad händer då?

Och hur många språk kan ingå i en identitet? För en människa som är uppvuxen i Sydostasien, eller för en judisk köpman i Cluj för 150 år sedan var minst fyra språk en självklarhet. Men man kan ju inte kunna alla lika bra. Om vi använder den judiske köpmannen som exempel, talade han kanske jiddish med sin familj, förstod hebreiska i synagogan, talade flytande rumänska och ungerska med grannar och lokala kunder, och kunde göra affärer på tyska, ryska, grekiska och kanske turkiska... Kunde han egentligen ett språk bra överhuvud taget? Behöver man kunna det?

Frågorna snurrar i mitt huvud... Av olika anledningar. Hemlandet Sverige har gjort sig påmint, kanske till dels p.g.a. broderns stundande ankomst, samtidigt som jag tvingats att prata bulgariska i helt nya oförberedda situationer. Jag klarade det bättre än jag trodde - men när det blir fel blir det fel på ryska.... Förvirringen är total.

Vilka språk ingår i ens identitet, och varför? Och vad gör de med en? Är jag tvåspråkig, eftersom jag kan uttrycka mig nästan helt obehindrat på engelska? Jag skulle aldrig ha påstått något sånt, men jag börjar fundera på det. Engelska har blivit arbetsspråk, och det är fullständigt naturligt att prata om jobb, anteckna och liknande på engelska. Men att blogga på engelska skulle kännas som någon slags förräderi, om det handlar om känslor. För man känner väl på svenska, eller gör man det?

Numer har även bulgariska fått en självklar roll. Jag kan inte påstå at jag kan det, men jag kan hantera de flesta vardagssituationer. Det har blivit självklart att läsa tidningsrubriker och liknande på bulgariska. Trots att jag inte tycker att jag kan språket så spelar det en viktig roll i min vardag, och i mitt liv. Mycket viktigare än rumänska, osm numer blivit ett språk jag roar mig med, fast inte riktigt behöver.


Rumänskan är intressant i sammanhanget. Om någon anordnade ett möte för svenskar som kan rumänska skulle jag utan tvekan känna mig inbjuden. Knappast så om det var ett möte för svenskar som kan engelska. Trots att jag kan mycket bättre engelska än jag kan rumänska. Naturligtvis eftersom det inte är så många som kan rumänska, och det språket har mer med mina unika erfarenheter att göra. Engelska kan jag eftersom jag gått i skola i tolv år liksom de flesta svenskar. Jag har helt enkelt valt att identifiera mig med rumänskan, men vilken betydelse har det jag vill och väljer när det handlar om identitet?

En liten betydelse säkert, men inte hela... som alltid. Identiteten och livet är väl sådana, vakra, fula, tråkiga och spännande... alltid allting på samma gång, och ingen sanning är stor nog för att förklara helheten. Sanningar kanske bara gäller detaljer... men det är ett helt annat ämne...