Thursday, November 29, 2007
Tuesday, November 27, 2007
Internet
När jag bloggar, skriver mail, skypar eller vad jag gör numer är det allt som oftast en liten ruta längst ner till höger på bildskärmen. "Windows - System error There is an IP conflict with another system on the network" Upplyser den... Jag har surfat runt på en massa kloka datakillars sidor med tips, och kommit till slutsatsen att det troligaste att någon, förmodligen i någon i huset, försöker korpa min anslutning. Föga förvånande kanske... sånt händer ju över allt, så vaför inte i Moldavien. Men problematiskt. På många sätt.
För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.
Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.
Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.
Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...
För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.
Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.
Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.
Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...
Friday, November 23, 2007
Slagna barn
Kära vänner...
Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.
Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.
Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.
Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.
Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.
Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.
Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.
Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.
Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.
Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.
Wednesday, October 3, 2007
Volver...

Jag har precis återvänt. Inte till det land jag fötts i, utan till det land där jag bor och arbetar. Moldavien. Tre timmar med bil och kanske trettio år från EU... Och visst känns det lite speciellt. För första gången kommer jag inte hem till Sverige, utan hem från Sverige. Kanske är det först nu som jag verkligen lever här...
Moldavien kommer inte att vara mitt hemland för evigt. Det är inte omöjligt att gamla Sverige kommer att bli mitt hemland igen en dag. Men det kommer aldrig att bli som förr. Sverige kan aldrig bli självklart igen... Det kommer alltid att vara ett land man jämför och utvärderar som man gör med alla andra. OCh det är väl också en del i att bli vuxen kanske?
Det känns som att livet ofta är så... som barn vet man ingenting, men man lär sig och börjar någon gång i tonåren ta det man lärt sig för självklart. Resten av livet, åtminstone till 25 går ut på att hamna i situationer där det man tog för självklart inte är det längre. För mycket är sant här i världen. Men ingenting självklart.
Volver är också filmen av Almodovar, den filmen som det var självklart att jag skulle se, men fortfarande inte har sett. Men jag tror att jag lärt mig min läxa och känner mig redo att se den... Så vem ska visa mig den, jag tar emot inbjudningar :)
Sunday, September 23, 2007
Att förstå
Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.
Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.
Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.
Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.
Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...
Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.
Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.
Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.
Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...
Thursday, September 20, 2007
Lady singin´ the blues


(Azis och Hank Williams)
Vet ni hur många countrymusiker det krävs för att byta en glödlampa?
- Tio. En som byter lampan och nio som sjunger om hur bra den gamla var...
Det är ett kul skämt, och jag skrattade hjärtligt när jag hörde det. Men... inget skämt skulle vara roligt om det inte låg en gnutta sanning i det. Så även i det här..
Det finns en kultur av at beklaga sig över sig själv i västerlandet. Ni som bor där kanske inte märker det, men det är en av de större kulturella skillnaderna mellan svenskar eller moldaver. Om man frågar svenskar om vad de kan bra svarar de att de inte kan någonting bra. Om man frågar vad de gör gör de ingenting. Moldaver kan det mesta väldigt bra, bättre än någon annan skulle göra det i alla fall, och om man frågar vad de gör får man alltid svaret att de sliter med arbetet. Vilket de förvisso gör, i varje fall många av dem. Men det gör många svenskar också, så det kan inte förklara hela skillnaden.
Jag föreslår at vi vänder blicken in mot oss själva - till den vita västvärldens pulserande blodåder. Jag pratar om country music som utan tvekan är rock´n´rollens och vår gitarrdyrkande musikkulturs moderkaka. Där hittar vi mängder av ensamma män osm inte kan någonting annat än att klinka på gitarren och sjunga om hur värdelösa de är. Skillanden mot rumänsk manele eller bulgarisk chalga är ganska stor... där (här) handlar det snarare om att säga högt och tydligt hur duktig, rik och attraktiv man är... Tänk er Johnny Cash göra en sång om att han är rik och för alla brudar han vill. Eller Hank Williams.... eller Lars Winnerbäck. Det funkar inte. Vi har gjort en konst av klagovisorna, och jag tror alla som läser det här håller med om att dessa visor ibland är bland det vackraste som finns.
Det finns en skönhet i det här. Ett självutlämnande och en slags ärlighet man kan sakna i Moldavien. Men skönheten lockar os gärna att gå för långt . Att ta på sig hela skulden och mer därtill. Att säga "Ja, jag gjorde fel, jag är sån, jag kommer alltid att göra så". Och där någonstans försvinner väl det vackra.. vilket ansvar tar man egentligen då?
Det finns någon sång om att "sorry seems to be the hardest word". Jag tror inte att det är så. Inte för oss födda i denna klagokultur i alla fall. Det är alldeles för lätt att säga förlåt för alldeles för mycket. Det svåra är att säga det som varken Hank Williams eller Azis (bulgarisk Chalga-hjälte) inte kan uttrycka - att säga tack. Ingen människa klarar sig untan de andra. Alla måste hjälpa varandra, och det är inget att säga förlåt för. I stället bör man tacka. Tacka och ta emot.
Tack
Monday, September 17, 2007
Den bittra smaken
Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.
Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.
Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.
Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.
Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.
Subscribe to:
Posts (Atom)
