Moral

Vilken resa... för första gången på länge spenderar jag några timmar vid datorn utan att göra något direkt nödvändigt. Jag har i och för sig sutit här hela dagen, men jag vill inte ut i vinterkylan som gör sig påmind när solen gått ner i onödan, så det blir några minuter till framför skärmen.

Det har varit en mycket händelserik början på året. Känslomässigt, även om jag är lugnare och mer självsäker än någonsin, men kanske framflör allt med allt det andra i livet, som bara är vardag. Jobb, busskort och sådana saker. På två veckor har jag hunnit börja på mitt andra jobb. Inget av dessa jobb jag har upplevt i Sofia har något som helst att göra med vad jag trodde att jag skule göra, eller vad jag trodde att jag kunde. Det enda jag känner igen i livet är dess oförutsägbarhet, och jag älskar den.

Det första jobbet tog nästan knäcken på mig. Inte för att det tråkade ut mig att sitta i kundtjänst, det hade det säkrert gjort, men jag hann inte ens prova det, och inte för att det var dåligt betalt. Tvärt om, det var en bra lön, och en massa förmåner. Som kanske behövs för att få folka att jobba på ett internetkasino. Jag minns fortfarande hur chockad jag var när jag började jobba... vet inte vad jag väntat mig, kasinon är ju inte direkt kända för sin hederlighet, men i alla fall... Jag hade en from förhoppning om att komersiell verksamhet styrdes av lagar och regler. Men det här kasinot jobbade bakom lagarna... Man registrerar firman i ett indianreservat, och lurar sedan kunder att deponera pengar de teoretiskt sett inte kan få tillbaks. I Sverige skulle det vara olagligt. Naturligtvis. Så även i Moldavien eller i Bulgarien. Men inte på internet...

Jag tvivlar inte en sekund på att alla pengar folk spelar bort där hamnar i kriminella händer, finansierar drog- och vapenhandel, trafficking och liknande. Men den som vill göra sånt måste naturligtvis ha en respektabel fasad, och callcentret i Bulgarien var just den fasaden. Men jag klarade inte att jobba där, det var för mycket... Kanske har jag vuxit upp för skyddat, men det är jag glad för.

I stället hamnade jag på ett kontor, hos en amerikan som producerar pro-audio grejer i Bulgarien och exporterar över världen ( www.antelopeaudio.com ). Här svarar jag på mail, bokar hotell, och ska hitta den bästa speditionslösningen i Tyskland åt dem. Ibland tänker jag på vem jag var, eller vem jag trodde att jag var, och undrar hur det här ska gå. Men kan man bara läsa, skriva och räkna kan man faktiskt ganska mycket. Det går. med lite mindre pengar än jag skulle ha tjänat på kasinot, men med min moral kvar i alla fall. Det är jag glad för.

Då kommer de...

Två dagar kvar av året. Luften vibrerar av förväntningar och rädslor för det vi inte vet något om. Varför då egentligen? Alla år är väl mer eller mindre lika, inte? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte alls vet. Som vem jag är... om jag är den som är inne i mig eller i andras ögon. Det enda jag vet är att vi alltid vill vara där vi inte är, komma dit vi inte får komma, göra det vi inte kan göra. Bli någon annan, vem som helst man kan bara vara en enda... en som man är trött på efter ett helt år. Kan man bli lycklig så?
This has nothing to do with happiness, darling.

De sista dagarna

Slutet börjar närma sig...

Jag ska bara tillbringa 22 dagar till i Chisinau, Moldavien. Sedan åker jag. Förmodligen för gott, men man vet aldrig. Fast jag kan inte riktigt se den väg som skulle föra mig tillbaks till Moldavien... å andra sidan hade jag aldrig gissat för två år sedan att jag skulle hamna här.

Det har blivit dags att säga hej då, fast inte riktigt än... Som ni ser på bilden nedan har jag redan börjat packa mina väskor, men man inte riktigt kan göra det än. Jag har ju mer än två veckor kvar. Men man kan inte göra så mycket annat heller. De flesta människor runt omkring mig lever ungefär en månad in i framtiden, och just nu är det vad som ska hända på jul, eller efter jul som är det intresantaste diskutera. Och då är jag tyst... Då kommer jag ju inte att bo här. På något sätt är det att dö, men det är normalt. Det är inte första gången jag flyttar, och jag vet att det alltid känns så här.

Det jag saknar mest av allt är någon att dela dessa dagar ingenstans i ingenting med, och jag vet att någon kommer till mig snart :) Men man känner sig adrig någonsin så ensam som nu. Det är så svårt att fånga dessa sista ögonblick, att passa på att se så mycket man kan av Chisinau medan man är här, när man aldrig vet var man ska titta, rädd för att röja sin rädsla.

Det här är den svåra sidan av att flytta... men det finns som alltid en annan sida också. Framtiden som inte fötts än... de drömmarna som helt plötsligt är lite mer än drömmar. Allting som har att göra med den vår jag kommer att tillbringa i Sofia förför mig och fyller mig med ungdomlig energi och barnslig förtjusning just nu. Det kanske är det man ska njuta av...

Mellan liven

Internet

När jag bloggar, skriver mail, skypar eller vad jag gör numer är det allt som oftast en liten ruta längst ner till höger på bildskärmen. "Windows - System error There is an IP conflict with another system on the network" Upplyser den... Jag har surfat runt på en massa kloka datakillars sidor med tips, och kommit till slutsatsen att det troligaste att någon, förmodligen i någon i huset, försöker korpa min anslutning. Föga förvånande kanske... sånt händer ju över allt, så vaför inte i Moldavien. Men problematiskt. På många sätt.

För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.

Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.

Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.

Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...

Slagna barn

Kära vänner...

Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.

Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.

Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.

Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.

Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.

Volver...

Jag har precis återvänt. Inte till det land jag fötts i, utan till det land där jag bor och arbetar. Moldavien. Tre timmar med bil och kanske trettio år från EU... Och visst känns det lite speciellt. För första gången kommer jag inte hem till Sverige, utan hem från Sverige. Kanske är det först nu som jag verkligen lever här...

Moldavien kommer inte att vara mitt hemland för evigt. Det är inte omöjligt att gamla Sverige kommer att bli mitt hemland igen en dag. Men det kommer aldrig att bli som förr. Sverige kan aldrig bli självklart igen... Det kommer alltid att vara ett land man jämför och utvärderar som man gör med alla andra. OCh det är väl också en del i att bli vuxen kanske?

Det känns som att livet ofta är så... som barn vet man ingenting, men man lär sig och börjar någon gång i tonåren ta det man lärt sig för självklart. Resten av livet, åtminstone till 25 går ut på att hamna i situationer där det man tog för självklart inte är det längre. För mycket är sant här i världen. Men ingenting självklart.

Volver är också filmen av Almodovar, den filmen som det var självklart att jag skulle se, men fortfarande inte har sett. Men jag tror att jag lärt mig min läxa och känner mig redo att se den... Så vem ska visa mig den, jag tar emot inbjudningar :)