Att förstå

Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.

Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.

Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.

Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.

Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...

Lady singin´ the blues

(Azis och Hank Williams)

Vet ni hur många countrymusiker det krävs för att byta en glödlampa?
- Tio. En som byter lampan och nio som sjunger om hur bra den gamla var...

Det är ett kul skämt, och jag skrattade hjärtligt när jag hörde det. Men... inget skämt skulle vara roligt om det inte låg en gnutta sanning i det. Så även i det här..

Det finns en kultur av at beklaga sig över sig själv i västerlandet. Ni som bor där kanske inte märker det, men det är en av de större kulturella skillnaderna mellan svenskar eller moldaver. Om man frågar svenskar om vad de kan bra svarar de att de inte kan någonting bra. Om man frågar vad de gör gör de ingenting. Moldaver kan det mesta väldigt bra, bättre än någon annan skulle göra det i alla fall, och om man frågar vad de gör får man alltid svaret att de sliter med arbetet. Vilket de förvisso gör, i varje fall många av dem. Men det gör många svenskar också, så det kan inte förklara hela skillnaden.

Jag föreslår at vi vänder blicken in mot oss själva - till den vita västvärldens pulserande blodåder. Jag pratar om country music som utan tvekan är rock´n´rollens och vår gitarrdyrkande musikkulturs moderkaka. Där hittar vi mängder av ensamma män osm inte kan någonting annat än att klinka på gitarren och sjunga om hur värdelösa de är. Skillanden mot rumänsk manele eller bulgarisk chalga är ganska stor... där (här) handlar det snarare om att säga högt och tydligt hur duktig, rik och attraktiv man är... Tänk er Johnny Cash göra en sång om att han är rik och för alla brudar han vill. Eller Hank Williams.... eller Lars Winnerbäck. Det funkar inte. Vi har gjort en konst av klagovisorna, och jag tror alla som läser det här håller med om att dessa visor ibland är bland det vackraste som finns.

Det finns en skönhet i det här. Ett självutlämnande och en slags ärlighet man kan sakna i Moldavien. Men skönheten lockar os gärna att gå för långt . Att ta på sig hela skulden och mer därtill. Att säga "Ja, jag gjorde fel, jag är sån, jag kommer alltid att göra så". Och där någonstans försvinner väl det vackra.. vilket ansvar tar man egentligen då?

Det finns någon sång om att "sorry seems to be the hardest word". Jag tror inte att det är så. Inte för oss födda i denna klagokultur i alla fall. Det är alldeles för lätt att säga förlåt för alldeles för mycket. Det svåra är att säga det som varken Hank Williams eller Azis (bulgarisk Chalga-hjälte) inte kan uttrycka - att säga tack. Ingen människa klarar sig untan de andra. Alla måste hjälpa varandra, och det är inget att säga förlåt för. I stället bör man tacka. Tacka och ta emot.

Tack

Den bittra smaken

Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.

Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.

Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.

Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.

Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.

Havet...

En sådan bok... Det är sällan det händer, men trots allt... ibland får man en bok i händerna med kraft att förändra ens liv. Åtminstone att se på det från nya sidor, och att se nya sidor av sig själv. Sådana sidor som växt fram medan man tittade tillbaks på sitt förflutna, och sådana man glömde bort när man letade efter vägen framåt. Jag fick en sådan bok i händerna häromdagen...

Forbidden sea heter den, och är en översättning från bulgariskan av Blaga Dimitrovas 80-sidors dikt Забранено море. Den handlar om en kvinnas kamp med liv, död och sjukdom... mellan känslan av att dagarna ska fortsätta för alltid och den fruktansvärda insikten om att de en dag ska ta slut. Att vi inget kan göra... och at den enda friheten ligger i att leva trots detta... Att inte hålla fast i livet utan att flyta i det... som att lära sig simma som i ett hav.

Havet är en metafor för allt detta som kommer och går. Allt detta vi inte kan sluta älska, som dör utan att försvinna oss. Detta som gör så ont, men som ändå, trots allt, är det enda vi kan. Livet.

Inte minst handlar Forbiden sea om yttandefrihet, och om den existentiella sidan av varje människas rätt att fritt uttrycka sina tankar. Dimitrovas enda medel att simma i detta hav är hennes dikter, hennes ord. Om de är förbjudna kan hon inte andas. Boken publicerades, trots allt, i det kommunistiska Bulgarien 1977. Ingen kan förbjuda ett hav.

Länkar:
Här är länkar till Forbidden sea/Забранено море i svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a450201&d=libris&n=1 (På bulgariska)
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a9179067&d=libris&n=1 (På engelska)

På svenska finns en samling osm heter Sin tyngdkrafts fånge:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a7672677&d=libris&n=1

Släpp inga returer!

Ni vet hur det är... motståndarna stormar till anfall, men genom heroiskt försvarsspel rider man ut stormen. Målvakten gör en akrobatisk räddning på mållinjen, men lyckas inte klistra den utan tippar ut den... Och får sedan snällt titta på när den halvkasse anfallaren som stått offside i tio minuter chippar in bollen. Det händer inte bara på planen utan i verkligheten också...

Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.

Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.

Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.

Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...

Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.

Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...

Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.

Om jag finge...

Tänk om man fick vara precis vem man ville... Tänk om man bara för en vecka slapp vara den här personligheten man har växt in i, och kommer att få leva med, förhoppningsvis så länge att man hinner tröttna ordentligt. Vem skulle du vara då?

Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.

Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.

Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.

Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.

Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.

Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.

Sån skulle jag va´...

Som hemma… fast annorlunda.

Det ska vara annorlunda. Det ska inte vara bekvämt. Det enda rättfärdigandet för att lämna sitt hemland, belasta sitt ekologiska samvete med flygresor och känna sig som en vit man i Sydafrika 1972 är att det ska vara annorlunda. Om man inte är kär förstås… då får man åka utomlands utan någon som helst annan anledning, men vi som inte är kära (jag är mycket kär nu, men var det inte när jag åkte… inte lika mycket i varje fall) kommer bara för en sak – for att lära oss. Och då måste det ju vara annorlunda.

Ända upphör man aldrig att förvånas över vad som kan vara annorlunda. Idag, precis som varje annan dag, hände det hundra ganger, och jag ska bara ge ett exempel: det för svenskar sa nödvändiga förmiddagskaffet.

Visst, jag försökte att lägga av denna svenska vana, och det gick ganska bra när jag levde som volontär helt utanför rutiner eller någonting som kan kallas normalt, ens som skällsord. Men nu lönearbetar jag. Det är en annan sak. Det är på allvar. Och då behöver man kaffe…

Med darriga ben men med stadig blick hittade jag fram till universitetets cafeteria. (Vi blev ju utslängda från det förra universitetet, det här är ett nytt) Den borde egentligen fotograferas… kanske ett uppdrag inför nästa inlagg… såg ut som charkdisken pa ICA I Tallin ungefar… Men det är oftast de ställena som är bäst i Moldavien. What you see is what you get, liksom – utan att daltas med serveras man det som finns, tydligt framlagt under disken. Och ingen skulle få för sig att beställa annat… Det händer namligen ganska ofta på ställen med meny att de inte har det man frågar efter. Det ska mycket fjäsk till for att förstå varför det inte finns kaffe pa ett ställe som heter Coffee beans… Men hur som helst. I charkdisken, förlåt cafeterian, på detta universitet fanns det kaffe.

Det var naturligtvis Nestlés odrickbara sörja (forlat far…) som alltid. Men de hycklade inte med det. Portionspåsarna lag vackert framlagda och det var exakt vad man fick. Fast ändå inte… för det är så mycket som är så annorlunda…

Den nyktert tjänstvilliga damen frågade mig på klingande ren rumanska “ Apă plin sau jumate?” Det betyder ung. vill du ha koppen full med vatten eller till hälften fylld. “Da” svarade jag.. för jag ville ha mycket kaffe. Inte kunde jag ana att hon menade ordagrant vad hon sade… hon frågade om jag ville ha dubbelt så mycket vatten till samma mängd kaffe.

Vad är det for fråga? Jag förstod orden, men kunde inte konceptualisera det som svensk… vem skulle vilja ha hälften så starkt kaffe? Kaffe är kaffe och inget man leker med… och det ar ju cafépersonalens jobb att göra ett gott kaffe som jag sedan köper om jag gillar det… Chockad, men ändå stärkt av den oerhört viktiga insikten att absolut ingenting är självklart när det handlar om människor jobbade jag vidare, på denna lågoktaniga bensin. Men det gick. Det också…