Saturday, December 29, 2007

Då kommer de...

Två dagar kvar av året. Luften vibrerar av förväntningar och rädslor för det vi inte vet något om. Varför då egentligen? Alla år är väl mer eller mindre lika, inte? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte alls vet. Som vem jag är... om jag är den som är inne i mig eller i andras ögon. Det enda jag vet är att vi alltid vill vara där vi inte är, komma dit vi inte får komma, göra det vi inte kan göra. Bli någon annan, vem som helst man kan bara vara en enda... en som man är trött på efter ett helt år. Kan man bli lycklig så?
This has nothing to do with happiness, darling.

Thursday, November 29, 2007

De sista dagarna

Slutet börjar närma sig...

Jag ska bara tillbringa 22 dagar till i Chisinau, Moldavien. Sedan åker jag. Förmodligen för gott, men man vet aldrig. Fast jag kan inte riktigt se den väg som skulle föra mig tillbaks till Moldavien... å andra sidan hade jag aldrig gissat för två år sedan att jag skulle hamna här.

Det har blivit dags att säga hej då, fast inte riktigt än... Som ni ser på bilden nedan har jag redan börjat packa mina väskor, men man inte riktigt kan göra det än. Jag har ju mer än två veckor kvar. Men man kan inte göra så mycket annat heller. De flesta människor runt omkring mig lever ungefär en månad in i framtiden, och just nu är det vad som ska hända på jul, eller efter jul som är det intresantaste diskutera. Och då är jag tyst... Då kommer jag ju inte att bo här. På något sätt är det att dö, men det är normalt. Det är inte första gången jag flyttar, och jag vet att det alltid känns så här.

Det jag saknar mest av allt är någon att dela dessa dagar ingenstans i ingenting med, och jag vet att någon kommer till mig snart :) Men man känner sig adrig någonsin så ensam som nu. Det är så svårt att fånga dessa sista ögonblick, att passa på att se så mycket man kan av Chisinau medan man är här, när man aldrig vet var man ska titta, rädd för att röja sin rädsla.

Det här är den svåra sidan av att flytta... men det finns som alltid en annan sida också. Framtiden som inte fötts än... de drömmarna som helt plötsligt är lite mer än drömmar. Allting som har att göra med den vår jag kommer att tillbringa i Sofia förför mig och fyller mig med ungdomlig energi och barnslig förtjusning just nu. Det kanske är det man ska njuta av...

Mellan liven

Tuesday, November 27, 2007

Internet

När jag bloggar, skriver mail, skypar eller vad jag gör numer är det allt som oftast en liten ruta längst ner till höger på bildskärmen. "Windows - System error There is an IP conflict with another system on the network" Upplyser den... Jag har surfat runt på en massa kloka datakillars sidor med tips, och kommit till slutsatsen att det troligaste att någon, förmodligen i någon i huset, försöker korpa min anslutning. Föga förvånande kanske... sånt händer ju över allt, så vaför inte i Moldavien. Men problematiskt. På många sätt.

För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.

Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.

Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.

Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...

Friday, November 23, 2007

Slagna barn

Kära vänner...

Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.

Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.

Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.

Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.

Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.

Wednesday, October 3, 2007

Volver...






Jag har precis återvänt. Inte till det land jag fötts i, utan till det land där jag bor och arbetar. Moldavien. Tre timmar med bil och kanske trettio år från EU... Och visst känns det lite speciellt. För första gången kommer jag inte hem till Sverige, utan hem från Sverige. Kanske är det först nu som jag verkligen lever här...

Moldavien kommer inte att vara mitt hemland för evigt. Det är inte omöjligt att gamla Sverige kommer att bli mitt hemland igen en dag. Men det kommer aldrig att bli som förr. Sverige kan aldrig bli självklart igen... Det kommer alltid att vara ett land man jämför och utvärderar som man gör med alla andra. OCh det är väl också en del i att bli vuxen kanske?

Det känns som att livet ofta är så... som barn vet man ingenting, men man lär sig och börjar någon gång i tonåren ta det man lärt sig för självklart. Resten av livet, åtminstone till 25 går ut på att hamna i situationer där det man tog för självklart inte är det längre. För mycket är sant här i världen. Men ingenting självklart.

Volver är också filmen av Almodovar, den filmen som det var självklart att jag skulle se, men fortfarande inte har sett. Men jag tror att jag lärt mig min läxa och känner mig redo att se den... Så vem ska visa mig den, jag tar emot inbjudningar :)

Sunday, September 23, 2007

Att förstå

Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.

Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.

Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.

Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.

Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...