Eftertanke

Nu sitter jag på jobbet efter en helg där jag inte lyckades installera någonting, och inte direkt lärde mig vad jag gjorde fel heller... Nästa försök blir sannolikt söndag eftermiddag, tills dess ska jag försöka att tänka på andra saker, och göra en lista på hur jag ska angripa problemet nästa gång.

När jag sitter här inser jag att jag fortfarande kommer att vara Windowsanvändare. Det här är den dator jag använder mest, oftast, och som jag hanterar andra saker än Firefox webläsare på.

Jag skrev i en tidigare post att jag väljer Linux av politiska snarare än tekniska skäl. Det är väl iofs sant, men samtidigt en förekling. Oftast går väl ett val till som Tolstoj beskriver Prince Andrejs val att åka tillbaks till St Petersburg efter några års självvald isolation på landsbygden...

"... Prince Andrey decided he would go to Petersburg in the autumn and he began dreaming up all sorts of reasons to justify his decision. A string of sensible, logical excuses for visiting the city, and even re-entering the service, was always at hand." ( War and Peach, trans: Anthony Briggs, Vol II, Part III, Chapter 3, p. 419

Att fråga varför man gör ett val är ofta meningslöst. Litteraturen som följeslagare gör livet enklare.

För mycket finanskris

Det talas nästan bara finanskris i DN numer. Liksom i Guardian, eller var som helst. Det är väl naturligt, men visst... vad lär man sig egentligen. Jag har försökt ganska hårt under de senaste veckorna att förstå, men allt jag förstår är att ingen egentligen vet någonting. Så allt detta skrivande är nog ett sätt att hantera rädsla mer än att analysera något.

Att det är så får mig att fundera lite över vad kunskap är och hur den bildas. Rent logiskt borde ju fler artiklar, journalister, perspektive m.m. betyda att kunskapen vaskas fram steg för steg. Men i en sån här situation, när allting pågår, och dessutom påverkas av vad journalister skriver, verkar det snarare leda till förvirring.

Det är kanske dags att ta ett steg tillbaka... det gör jag själv genom att läsa Krig och Fred. Berättelsens helhet är mycket avslappnande, jämfört med finanskrisdiskussionerna. Och det känns som att man får mer perspektiv. Genom att man vet varifrån tankarna kommer, man lär med tiden känna denne Tolstoj och alla personerna. Så kan man förhålla sig till dem., och hitta sina egna tankar.

För övrigt tror jag att litteraturens eventuella minskade inflytande i samhället beror på att mna effektiviserat bort den här biten med Berättelsen, som människor faktiskt behöver.D et är jag väl inte den första som säger. Men vid sidan om Krig och Fred är jag gravt beroende av TV-serien Lost. Varför? För att den, precis som Krig och Fred erbjuder mig ett sentimentalt och ordnat universum....

Tolstoj

Jag är nu tillbaks på arbetet efter två veckor på volontärarbetsläger i Italien, och det är inte helt lätt att falla in i det gamla mönstret igen. Visst, man vänjer sig, fortare än man egentligen vill oftast, men tre dagar in i veckan känner jag fortfarande av en viss obalans. Hur underbart var det inte att vara nära den man älskar varje dag, och att arbeta utomhus i en liten by utan bilar och buller... och hur mycket mer märker jag inte dedssa bilar, detta buller och allting smo en storstad är nu när jag varit borta ett tag?

Egentligen tror jag att jag vill bo någonstans där det är tyst och jobba med att prata med människor, och helst slippa tänka på business hela dagarna. Jag vet inte om det var så klokt att börja läsa Tolstoj under semestern. Å ena sidan är det en bokstavligt talat tung motvikt till vardagslivet. Å andra sidan är det en förförisk sanning som inte riktigt går att leva med. Tolstoj förökte ju själv att leva efter sin sanning, vilket blev en katastrof för honom och hans fru, som precis som Bachs äkta hälft antas gjort lika myckte som sina män för dessas rykte. Det bästa med Tolstoj är kanske att han kan skriva utan sådana mastodontmeningar. ;)

Det är mycket lätt att romanitisera volontärlivet i naturen Jag vet av egen erfarenhet att när det blir vardag är det mycket mrer komplicerat. det är nog snarast det att man inte är hemma som är det fantastiska. För vardagslivet är en lång, lång rad av en massa små, oviktiga problem som ändå håller en vaken om natten.

En del av det Tolstoj vill säga, är väl att det är just dessa små problem som är livet. Som människaär det bara alltför lätt att förakta dem och vilja tänka på störe saker, men verkligheten vinner. Alltid. Semester är hybris... liksom...

Tolstoj på Wikipedia:
Kort version på svenska
Mer kött på engelska