Flerspråkighet

Vad händer när man talar två språk? Om man gör det varje dag, eller bara i bland, vilken roll spelar det? Vad hander när man läser romaner på ett språk, ser på nyheter på ett annat och pratar med sina närmaste på ett tredje? Och om det man talar till sina närmaste på inte är det som ens familj pratade på med en själv, vad händer då?

Och hur många språk kan ingå i en identitet? För en människa som är uppvuxen i Sydostasien, eller för en judisk köpman i Cluj för 150 år sedan var minst fyra språk en självklarhet. Men man kan ju inte kunna alla lika bra. Om vi använder den judiske köpmannen som exempel, talade han kanske jiddish med sin familj, förstod hebreiska i synagogan, talade flytande rumänska och ungerska med grannar och lokala kunder, och kunde göra affärer på tyska, ryska, grekiska och kanske turkiska... Kunde han egentligen ett språk bra överhuvud taget? Behöver man kunna det?

Frågorna snurrar i mitt huvud... Av olika anledningar. Hemlandet Sverige har gjort sig påmint, kanske till dels p.g.a. broderns stundande ankomst, samtidigt som jag tvingats att prata bulgariska i helt nya oförberedda situationer. Jag klarade det bättre än jag trodde - men när det blir fel blir det fel på ryska.... Förvirringen är total.

Vilka språk ingår i ens identitet, och varför? Och vad gör de med en? Är jag tvåspråkig, eftersom jag kan uttrycka mig nästan helt obehindrat på engelska? Jag skulle aldrig ha påstått något sånt, men jag börjar fundera på det. Engelska har blivit arbetsspråk, och det är fullständigt naturligt att prata om jobb, anteckna och liknande på engelska. Men att blogga på engelska skulle kännas som någon slags förräderi, om det handlar om känslor. För man känner väl på svenska, eller gör man det?

Numer har även bulgariska fått en självklar roll. Jag kan inte påstå at jag kan det, men jag kan hantera de flesta vardagssituationer. Det har blivit självklart att läsa tidningsrubriker och liknande på bulgariska. Trots att jag inte tycker att jag kan språket så spelar det en viktig roll i min vardag, och i mitt liv. Mycket viktigare än rumänska, osm numer blivit ett språk jag roar mig med, fast inte riktigt behöver.


Rumänskan är intressant i sammanhanget. Om någon anordnade ett möte för svenskar som kan rumänska skulle jag utan tvekan känna mig inbjuden. Knappast så om det var ett möte för svenskar som kan engelska. Trots att jag kan mycket bättre engelska än jag kan rumänska. Naturligtvis eftersom det inte är så många som kan rumänska, och det språket har mer med mina unika erfarenheter att göra. Engelska kan jag eftersom jag gått i skola i tolv år liksom de flesta svenskar. Jag har helt enkelt valt att identifiera mig med rumänskan, men vilken betydelse har det jag vill och väljer när det handlar om identitet?

En liten betydelse säkert, men inte hela... som alltid. Identiteten och livet är väl sådana, vakra, fula, tråkiga och spännande... alltid allting på samma gång, och ingen sanning är stor nog för att förklara helheten. Sanningar kanske bara gäller detaljer... men det är ett helt annat ämne...

Java

Kaffe... det har blivit en sån issue. När hände det egentligen? Som jag minns det började jag dricka för att vara som folk, vara som alla andra, nu helt plötsligt dricker jag mest av alla runt omkring mig, och har fått den där rollen att försvara någonting onyttigt. Ni vet... den som rökare brukar få. Och på sätt och vis kan jag förstå hur rökare känner sig när de revolterar mot hälsostressen och säger herregud, något syndigt ska man väl få unna sig.

Här nere lever jag i skottelden mellan olika kaffekulturer. Dels den svenska där kaffet är tröst, samtalspartner och det som delar in tiden i arbete och fritid. Det är också den Bulgariska, som jag inte riktigt förstått än... På stan finns det kaffeautomater på trottorarerna (!) och folk sitter på kaféer när som helst. Men de verkar ändå dricka mindre än mig...

Den tredje kulturen jag dagligen konfronteras med är min chefs, straight out of I don´t know if it´s exactly California but you know, this healthy, modern, weight-aware vegetarian non white-thrash or kids from white -thrash families trying to not to be like their parents. Om ni inte vet ska jag förklara för er. När jag var i Indien hade jag en en veckas förälskelse i en amerikansk tjej, från något utbytes projekt som hette Dragon Project. Coolt namn, men när hon på allvar försökte hävda att marijuana är nyttigare än kaffe kände jag att det inte kunde bli något mellan oss. Men det gäller många amerikaner jag träffat - i TV-serierna dricker de massor av kaffe, men i verkligheten mineralvatten, och ibland De-Caf...

Är det inte typiskt egentligen... Vi svenskar, bokstavstroende protestanter som vi är, tar TV-serierna på allvar och härmar deras dryckesvanor medan amerikaner tänker på sin hälsa. Anyway, min chef förundras över att jag kan dricka mer än en kopp kaffe om dagen, men det kan jag.

Det är faktiskt en av nackdelarna med att jobba på kontor - man sitter framför datorn, blir trött men inte utsliten, och man kan ALLTID dricka en kopp kaffe till. Dåligt kaffe. Jag har faktiskt gått från dåligt till sämre - från Jacobs Gold till Matto Grosso frystorkat. Som jag sedan måste argumentera för att jag dricker inför en amerikan som tror att EU är ett land...

Nej, det går inte. Och jag kan inte låtsas att det är hälsosamt. Men för att citera min far: "kaffe är gift, men det är gött ändå", en frans som hans säkert skulle höra om alkohol många gånger senare i livet. Jag tror att lösningen ligger i att bli en gourmet. I stället för en halvliter Matto Grosso om dagen ska jag dricka gott kaffe två gångr - på morgonen, bryggt i den moccabryggare min flickvän gav mig i julklapp och som ger ett underbart kaffe, och en gång på eftermiddagen. Jag tänker smita från kontoret, jag vet precis vart, till ett fik där det bara sitter kvinnor som är äldre än 45 och man kan få gott kaffe och baklava för samma pris som en chokladkaka i suprmrketen. Ååå Dagny... kom hit och spill...

Vi ses där!
Läste förresten på DN att man snart kan spekulera i kaffe på börsen... sista chanen att bli rik?

Puh... vuxenliv.

Jädrar... så här trodde jag aldrig att jag skulle känna mig. Det är onsdag kväll, redan mörkt, och för sent för att göra något. Den lilla ork jag hade kvar försvann i rusningstrafiken, som i Sofia är någonting helt annat än i Karlstad. Vi pratar inte om oro utan om en sklags lågintensiv fysisk utmattning. Det här är en lycklig dag, men ändå läntar min kropp bara efter att få slappna av. Det känns som att hjärnan tänkt färdigt alla tankar... så vad ska jag göra i morgon? Samma sak. Sitta framför datorn, hålla mig vid koncentration med kaffe... Nej, förresten, man ska aldrig försöka leva lyckligare eller effektivaremed hjälp av kemiska preparat. Inte ens kaffe. I morgon blir det bara två koppar, på något sätt måste det gå ändå...

Jagt vet att jag skriver osammanhängande. Och ni som trots allt förstår tänker nog att jag är lite pjoskig. Det är ju bara så livet ser ut efter studierna. Jobb, sömn, mat och samma drömmar som förut... om ett gäng kompisar, utomhus, med instrument, mat och fest. Drömmen är nästan otäckt stark, starkare ju mer overklig den blir. Jag vet också att det är så här det ska vara. Vill man ha mat så får man jobba för den. Jag är bara inte riktigt van än. Vem är det efter knappa tre veckor? Oroa er inte, jag växer upp. Snabbt. Men jag behöver en kram...

Leka...

Livet är vackert. Faktiskt. Det är inte alltid vi sover som vi borde, det är inte alltid vi bara lutar oss tillbaks, sluter ögonen och andas djupt som vi borde. Men ikväll gör jag det. Leka. Leka no6t.

Moral

Vilken resa... för första gången på länge spenderar jag några timmar vid datorn utan att göra något direkt nödvändigt. Jag har i och för sig sutit här hela dagen, men jag vill inte ut i vinterkylan som gör sig påmind när solen gått ner i onödan, så det blir några minuter till framför skärmen.

Det har varit en mycket händelserik början på året. Känslomässigt, även om jag är lugnare och mer självsäker än någonsin, men kanske framflör allt med allt det andra i livet, som bara är vardag. Jobb, busskort och sådana saker. På två veckor har jag hunnit börja på mitt andra jobb. Inget av dessa jobb jag har upplevt i Sofia har något som helst att göra med vad jag trodde att jag skule göra, eller vad jag trodde att jag kunde. Det enda jag känner igen i livet är dess oförutsägbarhet, och jag älskar den.

Det första jobbet tog nästan knäcken på mig. Inte för att det tråkade ut mig att sitta i kundtjänst, det hade det säkrert gjort, men jag hann inte ens prova det, och inte för att det var dåligt betalt. Tvärt om, det var en bra lön, och en massa förmåner. Som kanske behövs för att få folka att jobba på ett internetkasino. Jag minns fortfarande hur chockad jag var när jag började jobba... vet inte vad jag väntat mig, kasinon är ju inte direkt kända för sin hederlighet, men i alla fall... Jag hade en from förhoppning om att komersiell verksamhet styrdes av lagar och regler. Men det här kasinot jobbade bakom lagarna... Man registrerar firman i ett indianreservat, och lurar sedan kunder att deponera pengar de teoretiskt sett inte kan få tillbaks. I Sverige skulle det vara olagligt. Naturligtvis. Så även i Moldavien eller i Bulgarien. Men inte på internet...

Jag tvivlar inte en sekund på att alla pengar folk spelar bort där hamnar i kriminella händer, finansierar drog- och vapenhandel, trafficking och liknande. Men den som vill göra sånt måste naturligtvis ha en respektabel fasad, och callcentret i Bulgarien var just den fasaden. Men jag klarade inte att jobba där, det var för mycket... Kanske har jag vuxit upp för skyddat, men det är jag glad för.

I stället hamnade jag på ett kontor, hos en amerikan som producerar pro-audio grejer i Bulgarien och exporterar över världen ( www.antelopeaudio.com ). Här svarar jag på mail, bokar hotell, och ska hitta den bästa speditionslösningen i Tyskland åt dem. Ibland tänker jag på vem jag var, eller vem jag trodde att jag var, och undrar hur det här ska gå. Men kan man bara läsa, skriva och räkna kan man faktiskt ganska mycket. Det går. med lite mindre pengar än jag skulle ha tjänat på kasinot, men med min moral kvar i alla fall. Det är jag glad för.

Då kommer de...

Två dagar kvar av året. Luften vibrerar av förväntningar och rädslor för det vi inte vet något om. Varför då egentligen? Alla år är väl mer eller mindre lika, inte? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte alls vet. Som vem jag är... om jag är den som är inne i mig eller i andras ögon. Det enda jag vet är att vi alltid vill vara där vi inte är, komma dit vi inte får komma, göra det vi inte kan göra. Bli någon annan, vem som helst man kan bara vara en enda... en som man är trött på efter ett helt år. Kan man bli lycklig så?
This has nothing to do with happiness, darling.