En berättelse om kärlek och mörker - Bokrecension

Amos Oz självbiografiska roman är en partsinlaga, men en gripande sådan. Såpass gripande att jag smet ut på lunchen för att läsa ett kapitel till i parken. Det kändes lite föbjudet, trots att det inte är det. Jag tror att denna känsla av att göra något strax bortom det tillåtna är ett kännetecken på bra litteratur.

Det ska dock sägas att verket inte fängslade mig direkt. Jag kämpade mig igenom en ganska seg början, och det är först nu, efter 500 sidor som jag verkligen inte kan slita mig. Jag har precis läst ut ett fantastiskt kaptiel, det 59e, där författarens mors sista vecka i livet beskrivs med en oändligt finlemmad känsla för detaljer.

Det finns egentligen tre berättelser i boken - författarens uppväxt, hans mors väg mot självmord och statens Israels historia.

Jag har också mist min mor, och det är lätt att känna igen sig i berättelsen på det här planet. Jag tror att varje mor dör på sitt sätt, men på ett annat sätt finns det bara ett sätt mödrar dör på. Det är tragiskt, men ingen skandal. Skandalöst är när en mor mister sitt barn. Den förestående döden kan också föra människorna närmare varandra, men den närheten försvinner med den döende. Hon lämnar ett hål som det tar en livstid att fylla med ny närhet. Det här beskriver Oz mycket, mycket bra.

Hans far och mor föddes båda i Europa, och kom till staten Israel innan den utropades. Författarens första barndomsminnen kommer från en stad, Jerusalem, där araberna var grannar, inte fiender. Fienden var det imperialistiska Storbrittanien och det antisemitiska Europa.

Jag har hela mitt liv kännt mig hemma på en vänstersida där engagemanget i Israel-Palestina konflikten varit mycket djupt. Det är ingen vanlig konflikt, kanske är det ett arv från det Svenska 1800talet när barnen studerade kartan över det heliga landet i skolan, och namn som Nazareth och Hebron var mer bekanta än Paris, Madrid eller Berlin.

Jag har hört och läst mycket om det förtryck som palestinierna idag utsätts för på Västbanken och Gaza. Det är ett verkligt förtryck, som Oz inte alls blundar för. Men för Oz börjar inte konflikten där. Han minns de brittiska soldater som hjälpte de arabiska styrkorna att rensa ut judar från sina områden, och påpekar att det fortfarande bor araber i Israel men inte en enda jude på Västbanken. Om man inte räknar bosättningar...

Jag kände mig på nåt sätt avslöjad när jag fick läsa den andra sidan av historien. Just ärför var det nog bra läsning för mig. Samtidigt är det svårt för mig att ta ställning till det som hände 1946, 47 och 48. Så länge jag levat har palestinierna förtryckts av Israel och det är helt enkelt så det är nu. Tänk er att två personer slåss. En jude och en arab... araben slår hårt och har juden under sig ett tag. Men sedan hittar juden ny kraft nån stans, hamnar ovanpå araben och slår, slår, slår.... i tio år, tjugo år, trettio år.

När jag ser konflikten är det just den situationen jag ser, inte det som hände förr. Men vägen till en lösning går genom förståelse.

Den mystiska sjukdom Oz's mor sjuknar in i börjar just med självständigheten, och kriget mot araberna. Och kanske har det något att göra med Europa. Modern blir aldrig hemma i hebreiskan, som är naturlig för barnet Amos, och ett spännande äventyr för hans far. Hon talar in till döden på 50talet på sin barndoms ryska och polska.

När kriget bryter ut, blir det också betydligt svårare för mig att identifiera. Den Ukrainska fattigdomen och trångsyntheten innan ryska revolutionen känns igen för en svensk. Innan ryska revolutionen levde vi i samma Europa. Likaså är det lätt att känna igen sig i de sionistiska drömmarna som vallfärdade till det brittiska Palestina. Känsloregistret ligger inte långt från det i Selma Lagerlöf's Jerusalem, en bok jag enkelt kan föreställa mig själv i.

Men med Kriget kommer något annat in i bilden. Det är något jag inte kan förstå, men jag tycker mig känna igen något av det där Balkan jag lever i. Den där mörka bitterheten, som för mig verkar som en slags cynism, ett sätt att ta historien på liv och död. Jag förstår inte. Och kanske gjorde inte Amos Oz's mor det heller... Detär i varje fall så jag vill förstå henne som litterär gestalt, inte bara et människoöde utan också en slags allegori över det judiska Europa, som dog när man valde att bli en del av mellanöstern.

Egentligen är det så klassiskt. Människan tror att hon kan uppfostra och förändras, men vi blir nästan alltid som det vi vill förändra.

Den tredje historien då, Oz's egen? Nja.. den förvånar inte. Som alltid när författare berättar vad de gjorde som små så handlar det mest om att erövra litteraturen. Otippat...

Min bok kom ut i pocket på Wahlström och Widstrand 2007. Du hittar den säkert i bokhandeln eller på biblioteket. ISBN13:978-9 1-46-21493-9 ISBN10:91-46-21493-3

Sova

Financial Times oroar sig för att diverse chefer inte får tillräckligt med sömn i lågkonjunkturen. Men David White, chief medical officer vid Philips Home Healthcare Solutions, menar att problemet inte ligger där. Vi sover mindre oavsett ekonomin menar han: “(...) [sleep] seems to be steadily decreasing regardless of where the economy
is. My guess is it has to do with the work ethic, internet, television
and social pressures,”

 Noterar att jag går emot trenden och sover mer för varje dag. Med lättjan mot kapitalismen! ;)