Puh... vuxenliv.

Jädrar... så här trodde jag aldrig att jag skulle känna mig. Det är onsdag kväll, redan mörkt, och för sent för att göra något. Den lilla ork jag hade kvar försvann i rusningstrafiken, som i Sofia är någonting helt annat än i Karlstad. Vi pratar inte om oro utan om en sklags lågintensiv fysisk utmattning. Det här är en lycklig dag, men ändå läntar min kropp bara efter att få slappna av. Det känns som att hjärnan tänkt färdigt alla tankar... så vad ska jag göra i morgon? Samma sak. Sitta framför datorn, hålla mig vid koncentration med kaffe... Nej, förresten, man ska aldrig försöka leva lyckligare eller effektivaremed hjälp av kemiska preparat. Inte ens kaffe. I morgon blir det bara två koppar, på något sätt måste det gå ändå...

Jagt vet att jag skriver osammanhängande. Och ni som trots allt förstår tänker nog att jag är lite pjoskig. Det är ju bara så livet ser ut efter studierna. Jobb, sömn, mat och samma drömmar som förut... om ett gäng kompisar, utomhus, med instrument, mat och fest. Drömmen är nästan otäckt stark, starkare ju mer overklig den blir. Jag vet också att det är så här det ska vara. Vill man ha mat så får man jobba för den. Jag är bara inte riktigt van än. Vem är det efter knappa tre veckor? Oroa er inte, jag växer upp. Snabbt. Men jag behöver en kram...

Leka...

Livet är vackert. Faktiskt. Det är inte alltid vi sover som vi borde, det är inte alltid vi bara lutar oss tillbaks, sluter ögonen och andas djupt som vi borde. Men ikväll gör jag det. Leka. Leka no6t.

Moral

Vilken resa... för första gången på länge spenderar jag några timmar vid datorn utan att göra något direkt nödvändigt. Jag har i och för sig sutit här hela dagen, men jag vill inte ut i vinterkylan som gör sig påmind när solen gått ner i onödan, så det blir några minuter till framför skärmen.

Det har varit en mycket händelserik början på året. Känslomässigt, även om jag är lugnare och mer självsäker än någonsin, men kanske framflör allt med allt det andra i livet, som bara är vardag. Jobb, busskort och sådana saker. På två veckor har jag hunnit börja på mitt andra jobb. Inget av dessa jobb jag har upplevt i Sofia har något som helst att göra med vad jag trodde att jag skule göra, eller vad jag trodde att jag kunde. Det enda jag känner igen i livet är dess oförutsägbarhet, och jag älskar den.

Det första jobbet tog nästan knäcken på mig. Inte för att det tråkade ut mig att sitta i kundtjänst, det hade det säkrert gjort, men jag hann inte ens prova det, och inte för att det var dåligt betalt. Tvärt om, det var en bra lön, och en massa förmåner. Som kanske behövs för att få folka att jobba på ett internetkasino. Jag minns fortfarande hur chockad jag var när jag började jobba... vet inte vad jag väntat mig, kasinon är ju inte direkt kända för sin hederlighet, men i alla fall... Jag hade en from förhoppning om att komersiell verksamhet styrdes av lagar och regler. Men det här kasinot jobbade bakom lagarna... Man registrerar firman i ett indianreservat, och lurar sedan kunder att deponera pengar de teoretiskt sett inte kan få tillbaks. I Sverige skulle det vara olagligt. Naturligtvis. Så även i Moldavien eller i Bulgarien. Men inte på internet...

Jag tvivlar inte en sekund på att alla pengar folk spelar bort där hamnar i kriminella händer, finansierar drog- och vapenhandel, trafficking och liknande. Men den som vill göra sånt måste naturligtvis ha en respektabel fasad, och callcentret i Bulgarien var just den fasaden. Men jag klarade inte att jobba där, det var för mycket... Kanske har jag vuxit upp för skyddat, men det är jag glad för.

I stället hamnade jag på ett kontor, hos en amerikan som producerar pro-audio grejer i Bulgarien och exporterar över världen ( www.antelopeaudio.com ). Här svarar jag på mail, bokar hotell, och ska hitta den bästa speditionslösningen i Tyskland åt dem. Ibland tänker jag på vem jag var, eller vem jag trodde att jag var, och undrar hur det här ska gå. Men kan man bara läsa, skriva och räkna kan man faktiskt ganska mycket. Det går. med lite mindre pengar än jag skulle ha tjänat på kasinot, men med min moral kvar i alla fall. Det är jag glad för.