Det rullar på

Min väderprognos applikation i Firefox säger mig att det just nu är soligt och 1 plusgrad ute. Ni vet vad det betyder... Perfekt skidväder. På med klistret, packa ner en termos nybryggt kaffe i ryggsäcken och glid ut...

Det är vad man borde göra. I stället sitter man på jobbets dator, som t.o.m. är tråkigare än den där hemma. Det finns dock ljuspunkter... Vi har fått ett nytt projekt att jobba med.

IP-kommunikation i all ära (vanligtvis jobbar jag med ett projekt för företaget Verizon Business), det är kul att få läsa om något annat ibland. Det nya projektet är för företaget Better Place, som vill utveckla ett system med el-tankstationer, som ska göra elbilar konkurrenskraftiga. Det är kul att någon gång få vara på den ljusa sidan, och inte bara ha kunder som US Army, Kinas Olympiska kommité m.fl...

Men utan IP-kommunkation skulle mitrt liv vara en omöjlighet. Jag skulle inte ha varit tillsammans med Anna om det inte var för Skype. Och jag skulle inte bo utomland som jag inte kunde tala meddem där hemma ganska gratis ganska ofta. Mend et finns ju roligare saker att läsa om.

Bo

Ett av de mer komplicerade kapitlen i Bulgarien är boendet. För tillfället betalar jag hyra i "min" lägenhet där jag nästan aldrig är, men sover oftast hos Anna, där jag inte betalar hyra, men skjuter till pengar till hushållskassan...

Den andra lägenheten var mycket trevlig så länge Miro bodde där, och skötte det praktiska. Men ingen av oss andra var där ofta, så han stack, förståeligt nog. Kvar blev jag, Vladimira, och en tjej som heter Galja. Vladimira har varit den som haft kontakten med hyresvärden, då vi precis som de flesta unga bulgarer bor i andra hand. Nu ska hon flytta... hm... jag hade tänkt att sticka först, så man inte satt med svarte petter, dvs en 15% högre hyra när de unga tre blir två. Tji fick man.

Jag vill avråda alla som läser det här från att bo i adnra hand om ni slipper. I allmänhet vill jag avråda från att blanda in pengar i mänskliga situationer. Särskilt när det gäller viktiga saker som boendet. Andrahandsvärdar har en tendens att tycka att lägenheten är deras. När det kommer till kritan är den ju också det och då står man där med rumpan bar. Nu är inte min rumpa riktigt bar än, men jag känner en kall fläkt...

Vi gingo...

över Raiskis frusna vita vatten... Nja. Raiski är bortom och fördolt i dunkelt fjärran. Min rätta väg i morse var förvisso hög och undrebar, och gick över frusna vita vatten. På trottoaren.

Vintern har slagit till i Sofia. Jag vet inte om jag förvekats av att blörja kolla på TV, börjar bli gammal, eller om det är det mer inlandsbetonade klimatet som gav mig en Real Feel (C) av -20 när det i själva verket bara var minus fem.

Nåväl, efter en kvart kom jag tillbaks till mitt svenska jag, och halkade med van sula fram med min kvinna vid handen. Vi skiljdes i det frostnupna parken, jag fick inte det heliga som endast mannen fick i början på 1900talet, utan en enkel kyss som bara fick mig att törsta efter mer. Sen stack en yngling en gratistidning i handen på mig, och jag gick igenom den andra parken miot simbassängen.

Allt är ett minne blott, en saga från i morse, men kommer så ytterligt snart att bli verklighet när jag jag ska halka hem i mörkret . Ska man halka ska man vara två om det...

Gratistidningen gav mig lit att blogga om.... kola in maladets! för att se mig ösa galla över den.

Mannen med den stora väskan

Äntligen är måndagen över. Jag känner mig alltid lite osäker om måndagarna, försöker hitta veckasn form som allt som oftast infinner sig först på tisdag.

I morse kämpade jag med dragspelet på spårvagnen. har ni också undrat varför en del människor alltid måste ha med sig stora påsar med gud vet allt på spårvagnen, och alltid när det är som mest folk? Jag är, gott folk, just en av dessa. Förstår inte själv varför, men an någon anledning är alltid min väska stor och störande...

Nu blir det musik... kanske inte just den här låten, men visst är den fin?

Bröstim, bastu och bloggar

Ännu en dag med simning innan jobbet. De är definitivt de bästa. Idag gick jag upp mycket tidigt och gick direkt till bassängen. På så sätt fick jag tid till tio vändor bröstsim, att basta, och dessutom att äta frukost i cafeterian... En lyx man har råd med.

Intressant nog verkar det vara herrarnas i bassängen. Det var mindre folk idag (jag kom ung. 8 i stället för 9), och i stället för runda damer var det smärta simmare... jag ska undvika homoerotiska anspelningar som Fredrik åkare hävdar att det finns i Sherlock Holmes, men nog fanns det material till sådana...

Vad gäller datorn har jag öppnat ännu en blogg, dit jag ska lägga mina databekymmer. De blir nämligen fler och fler... men livet är ju mer än data. :) ZenSus heter den och återfinns här, för den intresserade.

Ikväll vankas det bio, i morgon har jag tagit ledigt för att åka upp i bergen. Ska bli mer än skönt att slippa alla datorer i några dagar. ;)

Ryggsim

I morse mötte jag arbetsplatsens stress med ett lite mer harmoniskt ansikte, som jag gör två dagar i veckan när jag kommer från bassängen. Vårt företag har en bonus-plan, och en ak man kan få i bonus för sin insats är ett månadskort till simbassängen. Klokt av företaget, sådana program är säkert ett av de bästa sätten att lugna ner det bulgariska arbetslivet som känneteckas av att företag värvar bjuder över varandra med lön för att få de bäst utbildade anställda. Visst är det bra med hög lön, men det är knappast det som mest behös. Bonussystemen bevarar (förhoppningsvis) värdefull know-how inom företaget, och kompenserar för en icke-existerande välfärd.

Men det är inte det man tänker på när man ligger i bassängen. Nej... man blundar, känner kroppen flyta, röra sig framåt. Varje simtag är ett nytt försök att göra rörelsen perfekt... PLASK! så simmar någon förbi som övar på fjärilsim. Eller min fots perfekta röreles stoppar bryskt mot någon annas axel. Det är ganska trångt i bassänngen nämligen.



När man åkte skidor minns jag att det alltid den som kom uppifrån backen som alltid hade ansvar för att inte köra på de längre ner... ganska logiskt. Något liknande gäller även mig, jag kan undvika att simma på de som simmar framför mig, men inte ha uppsikt bakåt samtidigt. Idag blev jag åsyna vittne till en duktig krock, där en kvinna i medelåldern ryggsimmade över en yngre kollega. Vem har ansvaret då, när man simmar ryggsim? Svårt att säga.

Jag njuter i varje fall. att behöva kryss mellan andra simmare höjer utmaningen, men belöningen blir desto större när man tar det där perfekta taget...

Ett riktigt tungt vin

Gråkall höst. Tro inte att den är varmare här än i Sverige. Sofia ligger i bergen, så det blir ordentligt kallt om morgnarna och kvällarna. Glöggtider med andra ord...

Jag inhandlade en bulgarisk motsvarighet till Sherry i förra veckan, anledningen var detta recept . Det blir ju dock ganska mycket svampsås om man använder 0,75 liter starkvin, så det blev en kvarts flaska kvar. En flaska som enligt etiketten ska serveras väl kyld till frukt och sötsaker.

Jag bestämde mig i vanlig ordning för att göra ungefär tvärt om men ändå inte. I stället för att servera kylt med färska frukter, vilket för tankarna till romerska orgier, lade jag de torkade frukter jag använder till min muesli i vinet och satter det på spisen. Voila! Glögg. Gryyymt god glögg. Vinet smakar sött, ömsom druva ömsom körsbär. Den här brygden är som gjord för att göra glögg på, men ack vad man sov....

N.B. det som inmundigades igår var enkom en kaffekopp glögg. Det är inte så att jag försöker förklara bort en spritfest på någon annan mystisk ingrediens än just alkohol som en del plägar göra... Vag somnade utan någon kännbar berusning. Klockan ringde, utan att varken jag eller Anna stiger upp... en halv timme för sent mumlar hon något om att i ska stiga upp och jag sätter mig på sängkanten, i koma! Gosse... bör jag påpeka att jag varken orkade tänka på Linux eller på Tolstoj?

Det var ett tungt vin... men god glögg.

Jag kommer zen

Fredagkväll... en vecka går mot sitt slut. I morgon ska jag för första gången på länge spela dragspel tillsammans med en kollega. Ser man fram emot det, eller? Ja det gör man. :) Inget alternativ till Karamazov, naturligtvis, "We're not replacing that, we're adding to it" som min brittiske chef brukar säga när något ändras på företaget. Som t.ex. att bonus kopplas till företagets finsansiella resultat. Jag har svårt att tänka mig att ett bra resultat innebär vinst i en kraschande världsekeonomi... vi får nog vara glada om företaget finns kvar i juni. Så bonuse hänger förmodligen löst. Nu är det i och för sig fullständigt förnuftigt att våra bonusar kopplas till resultaten, även om inte bankdirektörernas gör det. Men det visar väl på att man som anställd tjänar på att förhandla till sig så mycket som möjligt i lön, och så lite som möjligt som dricks eller bonus... Gå med i facket! ;)


Borde väl åka hem och ta tag i mitt Linux i afton redan, mnedet blir i morgon bitti i stället. I stället blir det nog mys framför piratnedladdade tvserier med lilla vackra Anna. det är skrämmande hur beroende man blir, av vad som helst bara man tittat trettio minuter så man hinner bli nyfiken på karaktärerna. Favoriten är Lost. Anna röstar på The L Word, som visserligen är helt OK... ett intresasnt försök att sälja en stroy om homosexuella strebertjejer i LA till heterosexuella tv tittare. Hur gör man det? Fyller den med snygga tjejer och rappa repliker såklart...

I morgon blir det Linux. Jag får erkänna att jag tappade det momentum jag hade byggt upp. Men jag har inte gett upp. fan man kan ju inte strida sig blodig varje kväll, måste samla krafter ibland... Men det här är i varje fall vad jag ska göra i morgon.

A. Försöka installera Zenwalk Linux

- det går naturligtvis inte.

B. Köra Zenwalk Linux Live CD. leka lite med det och se om jag gillar operativsystemet, men framför allt titta om det hittar min hårddisk.
- det gör det naturligtvis inte.
Då tar jag en dmesg, så att jag får lite mer konstiga bokstavskombinationer att skicka till min bror, Annas ex och lägga upp på diverse forum...

C. Försöka uppdatera BIOS för Windows.
-den här har ju stått så ofta på listan att den börjar verka ouppnåelig...

Ja, jag erkänner... det ser mörkt ut. Men jag tror det går... Jag minns nån fotbollsmatch rån Italienska ligan en gång när jag var ungefär 11 år. Glenn Strömmberg satt i studion och pratade om AC Milan som inte hade förlorat en match på hela säsongen. De kommer ju fortsätta vinna. men förr eller senare kommer de förlora en match. Så är det bara. Sa Glenn.

Så är det bara. Förr eller senare förlorar det Windows som nu ser oövervinnerligt ut. Och då är det inte Linux som vinner, det är jag.

Hoppas det går med Zen...

Morgonstund har guld i mun (rimmar det verkligen?)

Tidig morgon i Sofia... nej, inte så tidig förresten. Jag jobbar på kontor numer och börjar vid bekväma klockan tio. Men för att känna sig som golk ligger jag inte och drar mig till nio, utan sätter klockan på halv åtta, kämpar, sätter mig upp, rullar tillbaks till min älskling under täcket igen, funderar på att stanna hemma, bestämmer mig för att gå upp - så att jag slutar tänkapå sånt.

Sedan sätter jag mig resolut på sängkanten och tar upp min War and Peace, tung som ett mjölkpaket, och läser ett kapitel. Anna ligger vid den här tiden och sover, eller kanske ignorerar mig bara. Jag brukar kasta ett öga snett ner åt höger, hon blundar...


Dagens kapitel handlade om vargjakt, ett motiv som jag tycker mig känna igen från liknadne literatur, typ Anna Karenina och Pan Tadeusz, där jaktscener får någon slags symbolik som jag känner drar förbi mig. Som nutidsmänniska lever jag mig in i den jagade vargen, och känner nästan skräcken pulsera inne i mig.... Inte mindre läsvärt för det.

Pragmatism... eller otrohet

Hm... hur går man vidare. Jag söker hjälp på forum och får sådan. Dessutom ffunderar jag på att byta distro till Zenwalk som ska vara enklare, baserad på klassikern Slackware.

Hur länge ska man hålla fast vid sin distro? På ett sätt fem minuter max. Fri mjukvara handlar inte om att använda EN distro, utan att man är fri att använda ALLA. Individens frihet är allas frihet.

Å andra sidan, en viktig sida av linuxvärlden är de communities som bildas runt en viss distro. Ju bättre man känner folk, och ju mer man har försökt, detso bättre hjälp kan man få... Vi får se. Jag ska prova två nya saker med open SUSE, om det inte går blir det Zenwalk 2.5... och ett nytt forum...

En annorlunda dag

En annorlunda dag går mot sitt slut. Annorlunda på det sättet att den inte har tillbringats på det stora .com´iga kontoret i den mer utvecklade delen av stan utan hemma i lägenheten. Av någon anledning hade vattnet stängts av i den stadsdel där K´s Kontor ligger, och ledningen, som tagit till sig 00talet på ett sätt som stundtals känns otidsenligt påbjöd arbete hemifrån. Inte helt fel som omväxling.. om inte annat börjar man uppskatta kontoret mer. Att jobba hemma är ungefär lika kul som att vara ledig på jobbet... Rätt ska vara rätt.

Dagen förde följande med sig.

Väntade överdoser av kaffe och Eldkvarn, snälla, bara en gång till... Vilket band de är. Texter som bryter mot varje grammtisk regel, och inte säger någonting när man läser dem. Melodier som varken fångar popsnören eller rockers. Och sedan denna magi i samspelet mellan Pluras röst, texten, melodin, och Carlas gitarr.

Små insikter i Windowsnätverkande. Jag var tvungen att installera diverse nätverksrutiner i Windows för att kunna jobba hemifrån. Undrar hur det kommer att gå om vattnet stängs av när jag är på Linux. Om jag är på Linux. Jag trotsade dock likt en ståndaktig tennsoldat chefens instruktioner om Outlook, och kopplade upp ett Thunderbird konto att få företagets mail på. Det fungerade prima :)

Ett försök att installera Linux. Nada. Ingenting. Trogna läsare har kanske förstått att problemet är att installlatsionsprogrammet i fråga YaST, inte hittar någon hårddisk att lägga kärnan på. Jag lyckas alltså inte komma så långt att jag kan förstöra något som finns på datorn vilket kanske är en smal lycka. Men vad är det som är fel?

Huvudstupa in i framtiden

Efter att i lugn och ro googlat bort timmar för att hitta felet med min Linuxinstallation berättar chefen att vi alla ska jobba hemifrån i morgon, eftersom vattnet kommer att stängas av i området...

Det betyder tre saker:

1. Betydligt bättre kaffe
2. betydande installeringar ska göras på min dator i Windowsmiljö. Jag kommer knappast att byta till Linux innan dess, det blir en mardröm.
3. Efter arbetsdagens slut ska jag försöka på nytt att installera SUSE. ( efter det blir det intressant att försöka nå företagets server från en Linuxdator, men det har jag itne tid att pilla med i morgon. )

Vägkarta för i morgon är, alltså...

1. Uppdatera BIOS till bäst-för-Windows inställningar.
2. Gör en back up av MS DOS som reserv...

ARBETA

3. Försök installera SUSE, men följ tipset i tidigare inlägg, att skriva hwprobe-modules.pata o.s.v.

Önska mig lycka till...

En strimma hopp...

Öppen källkod... Det ligger i systemets natur att det itne finns en hjälpdisk att ringa till. Det är ju det man inte betalar för liksom. Därför är man hänvisad till att fråga runt på internetforum, och hoppas på att någon tar sig tid att läsa och svara. Framför allt hoppas man på att någon haft exakt samma problem och klöst det... men det händer ju sällan...

Men... jag har sett att mitt problem var mer vanligt förekommande under tidigare distributioner av SUSE, och jag hittade den här posten på ett forum:

A problem with openSUSE's ATA driver may cause some people with parallel ATA (IDE) hard drives to experience performance problems, and CD/DVD drive issues. There's a quick fix for this that is easy to test. Restart your computer, and when you get to the green openSUSE boot screen, type this in:

hwprobe=-modules.pata

The letters you type should show up in a field near the bottom of the screen. Press Enter to boot your system with the new option. If the problem goes away, you will need to add this option to your GRUB configuration permanently. To do so, start YaST (for instructions on how to do this, see other parts of this guide) and click on the System tab, then Boot Loader Configuration. Click Edit to modify the default configuration, then type in the same line shown above in the Optional Kernel Command Line Parameter field. There will be other settings in this field as well. Just add a single space after the last setting, then type the same line you typed in at the boot splash screen.


det låter ju precis som mitt problem... ta i trä. Kan det vara lösningen? Det sjka ju definitivt provas i alla fall.


Frågan är vad jag gör med mina BIOSuppdateringar tills dess... På fredag smäller det igen, tills dess måste jag mejsla fram en ny handledning.

Icke godkänt

Det går fortfarande inte... Jag körde det som på installationsCDn kallas för Firmware test., och fick följande icke godkänt...

Failed:
1 Boot device 0X80 does not support EDD
2. Failed to locate HPET base
3. Memory range 0xe8000000to 0xebffffff (0000:00:00:0) has incorrect attribute
4. The memory map has a memory hole between 15 Mb and 16 Mb
5 No SMBIOS nor DMI entry point found

Warning:
1. CPU frequency scaling not supported
2. Zone THRM doesnt support passive tip point at all

Låter som tunga problem

Innan jag somnar

Det börjar bli sent, utan att jag kommer närmare mitt mål. Jag har betat av PlugnPlay, och delad hårddisk. Sedan ställde jag BIOS inställningar till Default, startade om och hamnade i Windows...

Antagligen eftersom en defaultinställning är att boota från hårddisk, inte CD.

Okej, den nya listan är alltså.

1. Försök boota med defaultinställningarna
2. Försök updatera BIOS en gång för alla och boota med drivrutinerna
3. Gå och lägg dig

Under tiden tar jag så mycket data som möjligt för att kunna ge till någon som kan hjälpa mig

Here we go again

Okej, allt fungerar som det ska, eller som det gjorde innan jag började peta i någonting. Jag har noterat att mitt moderkort HAR plug and play, nu ska jag se om jag kan få bort dem

Vägen framåt 2.1

Det verkar som att nästa försök kommer att äga rum i kväll. Visst är man nervös. Uppdaterad vägkarta nedan:


0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

Struken: Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

1. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

2. Kontrollera om hårddisken är delad.

3. Om jag inte hittar inställningar att ändra på: Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

4. Gör ett nytt försök att uppdatera BIOS med Linux drivrutiner. Boota sedan från CD innan Windows startar.

Jag strök defragmenteringen, eftersom det tar mycket tid. Defragmentering påbjudes under Windows eller dual boot, men det jag vill göra är ju i princip att radera hårddisken och fyla den med nytt material, och det kan ju itne gärna spela någon roll hur det som raderades var strukturerat. Eller?

Balkans goda sidor

Det finns någon slags romantiserad bild av att Balkan skulle vara oförutsägbart på ett spännande men ofarligt sätt. Den är fel. Det finns sidor av livet här som är långt ifrån ofarliga. det är inte spännande att ta spårvagnen om morgonen, och mycket är ganska förutsägbart, på gott och ont. Men idag visade sig Balkan från sin bästa sida...

Jag gick och klippte mig på lunchen, hos en kvinna som klipper ungefär som farmor klippte får. Ganska okänsligt men mycket mycket rutinerat. Det känns tryggt. På en bänk snett bakom mig satt en tant som hade färgat håret chocklila och väntade på att färgen skulle torka eller något liknande. Medan hon väntade skickade hon på sin mobiltelefon in tävlingssvar i någon tävling där hon kunde vinna en A klass Mercedes. Det berättade hon för alla som ville eller inte ville lyssna. Hon var inte blygare än att hon bad om hjälp med frågorna.

Jag lyckades hjälpa henne med en fråga om Zinedine Zidane, och till frisössalongens jubel gick hon vidare till nästa steg i tävlingen. Hur långt hon kom vet jag inte... jag tror hon fick problem med batteriet. Men det var livat i salongen i alla fall. Och ganska oförutsägbart ;)

Lektyr

Man kommer ingestans utan att läsa. och för att komma någonstans med Linux behöver jag kanske ta till något annat än Tolstoj, visserligen evig litteratur men...

Jag funderar lite på vilka böcker som skulle passa. Det system jag fortfarande tänker installera är open SUSE.11, men jag drar mig lite för att lägga pengar på en bok om det. Dels för att det kommer nya versioner innan jag hinner läsa ut boken, dels eftersom det finns gott om hjälp för konkreta problem på nätet. det jag tror mig behöva är mer grundläggande information, sånt som står sig liksom.

Jag funderar på Linux för Dummies, Jon Hall 1999, ISBN: 91-7241-002-7 som jag hittade för 49 pengar på Bokbörsen.

En recension, som går ut på att den är bra men föråldrad finns här. Enligt Hällzon hör installationsproblem till Linux stenålder, något jag inte bvågar ta för givet.

Men hur mycket har förändrats i Linux´s struktur sedan 1999?

Den skulle sedan kompletteras med Suse Linux, Chris Brown, 2006, ISBN13: 9780596101831, 228 pengar på Adlibris. Den skulle lära mig det specifika i Suse, och fungera som uppslagsbok för framtiden.

Snyggt citat...

Från samma text som tidigare:

Hardware under Linux

---

Support for hardware under openSUSE varies. Some manufacturers provide drivers for their hardware, some do not. In many cases free-software enthusiasts have created Linux drivers for hardware. Because some manufacturers have proprietary (and not free) drivers for their hardware, an "out of the box openSUSE" may, or may not, initially include those drivers, and hence may not have initial support for all hardware. One may need to spend some time setting up their hardware. And one may not have to. It simply depends. For example, one's graphics, audio, wifi may work immediately. It may not work. Typically a Linux beginner needs to give their graphics, Internet, and audio their top priorities in setting up their hardware.

Jag noterar att jag på egen hand prioriterat rätt vad som ska göras innan man får beställa tröja ;)

Vägen framåt 2.0

0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

1. Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

2. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

3. Kontrollera om hårddisken är delad.

3. Om jag inte hittar inställningar att ändra på: Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

4. Gör ett nytt försök att uppdatera BIOS med Linux drivrutiner. Boota sedan från CD innan Windows startar.

Kommentera gärna!

NFS

Hm... fann detta på open SUSEs hemsida med grundläggande koncept

Linux-PC to another Linux-PC sharing

[edit]

Linux/Linux file sharing

For file sharing between Linux PCs, most Linux users use an application known as Network File System (NFS), that enables file sharing (including remote directory/drive mounting, such that remote drives are treated as local), etc ...

Felmeddelandet jag fick när jag försökte installera var : Cannot start boot, IDE is of NFS type.

När Miro bodde hos mig delade vi på windowsmapparna över LAN. Kanske är det därför min hårddisk inte är öppen för partionering - för att den är tillgänglig för andra användare.

Detta ska jag titta på på söndag.

Vägen framåt

Ok... här är första versionen av min vägkarta till open SUSE.

0. Starta Windows och kolla att inget är galet.

1. Defragmentera hårddisken (radera först all musik så går det snabbare).

2. Kontrollera om det finns Plug´n´Play inställningar i BIOS. Ta i så fall bort dem.

3. Om de inte finns. Ta ur batteriet, och försök boota från CD med fabriksinställningar. kanske har Windows automatic updates gjort något med BIOS som inte är kompatibelt med Windows.

Kommentera gärna!

Efter helgens misslyckande har insatsen höjts för att hänga kvar... i fredags hade jag en liten flaska vin som belöning för ett installerat Linux. (den finns kvar, jag svepte den inte i desperation, men känns ovärdig utmaningen)

Nu lovar jag istället att belöna mig med denna t-shirt:


Innan jag gör det ska dock följande fungera mer eller mindre smärtfritt:
1. Linux
2. Gnome Desktop
3. Firefox
4. Skype
5. VLC media player ( Jag ska kunna spela ljud och video från hårddisk/CD/DVD)

Ok... nu är det lunchdags. Jag ska titta in i en datoraffär som jag tror säljer billiga EEEPc... det är kanske bäst att fungera på en back up :P

Eftertanke

Nu sitter jag på jobbet efter en helg där jag inte lyckades installera någonting, och inte direkt lärde mig vad jag gjorde fel heller... Nästa försök blir sannolikt söndag eftermiddag, tills dess ska jag försöka att tänka på andra saker, och göra en lista på hur jag ska angripa problemet nästa gång.

När jag sitter här inser jag att jag fortfarande kommer att vara Windowsanvändare. Det här är den dator jag använder mest, oftast, och som jag hanterar andra saker än Firefox webläsare på.

Jag skrev i en tidigare post att jag väljer Linux av politiska snarare än tekniska skäl. Det är väl iofs sant, men samtidigt en förekling. Oftast går väl ett val till som Tolstoj beskriver Prince Andrejs val att åka tillbaks till St Petersburg efter några års självvald isolation på landsbygden...

"... Prince Andrey decided he would go to Petersburg in the autumn and he began dreaming up all sorts of reasons to justify his decision. A string of sensible, logical excuses for visiting the city, and even re-entering the service, was always at hand." ( War and Peach, trans: Anthony Briggs, Vol II, Part III, Chapter 3, p. 419

Att fråga varför man gör ett val är ofta meningslöst. Litteraturen som följeslagare gör livet enklare.

Defragmentera hårddisken

Ok, nästa försök är att fragmentera hårddisken, och sedan försöka istallera igen. Jag har läst att man bör defragmentera för bästa resultat... hoppas det hjälper mig få något resultat över huvud taget ;)

Att dela olyckan...

Hm... inget jag gör verkar hjälpa. Jag vet inte riktigt hur det gick med uppdateringen av BIOS, tvekar på att jag lyckades, men nu sitter jag ju på ett fungerande Windows, så inget är förtört. hoppas jag ;)

Däremot fick jag lite information från open SUSE. Det stod:

"Boot partition is of type NFS. Boot loader cannot be installed" Det låter ju som en beskrivning på mina problem...

Jag hittade dessutom hjälp här.

Hjälp mig den som kan...

Web 2.0 generationens brist på tåamod

Typiskt... vi som lever med facebook och blogg är ju vana vid tt allt går så snabbt och att dotrn gör jobbet för oss... naturöligtvis var jag tvungen att formatera min diskett. Det hade jag glömt, sedan Ataritiden...

Nytt försök

Andra försöket

Många skriver på nätet att det är lättare att updatera Fedora 9 än att installera det från början.

Så jag körde in en Live CD jag vet fungerar, och försökte installera från den.

Samma problem. Måste vara Fedorarelaterat tänkte jag, och laddade ner Open SUSE.

Desvärre mötte även open SUSE samma problem. Jag surfade trunt lite å fredagkvällen och hittade andra människor med samma problem. Dessutom hittade jag drivrutiner för mitt moderkort som stödjer Linux på ASUS hemsida. När jag satt punkt för denna mening ska jag starta om datorn och försöka installera dem från en floppy disk = )

P.s. Det var ganska funky att gå och köpa en floppy... när gjorde man det senast ;) Jag trodde att jag skulle åka på ett tio pack men de såldes styckvis, så jag köpte två. One for the road...

Första försöket

Jag tog tjuren vid hornen, körde in Fedora 9 skivan och förberdde mig på tuffa frågor om hårdvaruinställningar. Fedora ska ju vara svårt...

Kom tyvärr inte så långt. De första frågorna var inte svåra, men dessvärre hittades ingen hårddisk att partionera.

Jag skrev till min bror:

Jag sitter nu och surfar på en fullt fungerande Windowsdator. Ska skypeprata med Evert, innan jag testar Fedora 9 installationen igen, för att se om det bara spökade igår.

När jag högerklickar (Windows ;) ) på Disk C visar den mig en fullt fungerande hårddisk med 50 lediga Gigabyte. Att det är fel på anslutningen kan väl inte vara så troligt...

Ok

vi kan höras på Gmailchatten när jag lyckats med nåt Linux eller givit upp

:)

Jag byter operativsystem

I helgen hade jag bestämt mig, av politiska skäl mer än tekniska att lämna Windows till fedora. Jag kommer nu att lägga upp uppdatereingar på hur processen gick...

Politiska skäl, förresten, den kanske största anledningen till ett byte är att någon gång komemr jag att få problem med mitt Windows, och jag känner mig säkrare med ett krånglande Linuxsystem. Dels eftersom den hjälp som finns är gratis, dels eftersom min bror, som är den jag skulle vända mig till, är Linuxanvändare.

Nu kör vi!

Beroende

Jag hade precis en tré interesant diskussion med en kollega vid kaffemaskinen, om kaffe och beroende. Han sade att han inte drack kaffe annat när han var mycket trött. "all these things that can get you addicted, I try to keep them low. I only use them when I need them"

Jag stod handfallen inför sanningen... Kunde inte säga nångting annat än "It is correct".

För mycket finanskris

Det talas nästan bara finanskris i DN numer. Liksom i Guardian, eller var som helst. Det är väl naturligt, men visst... vad lär man sig egentligen. Jag har försökt ganska hårt under de senaste veckorna att förstå, men allt jag förstår är att ingen egentligen vet någonting. Så allt detta skrivande är nog ett sätt att hantera rädsla mer än att analysera något.

Att det är så får mig att fundera lite över vad kunskap är och hur den bildas. Rent logiskt borde ju fler artiklar, journalister, perspektive m.m. betyda att kunskapen vaskas fram steg för steg. Men i en sån här situation, när allting pågår, och dessutom påverkas av vad journalister skriver, verkar det snarare leda till förvirring.

Det är kanske dags att ta ett steg tillbaka... det gör jag själv genom att läsa Krig och Fred. Berättelsens helhet är mycket avslappnande, jämfört med finanskrisdiskussionerna. Och det känns som att man får mer perspektiv. Genom att man vet varifrån tankarna kommer, man lär med tiden känna denne Tolstoj och alla personerna. Så kan man förhålla sig till dem., och hitta sina egna tankar.

För övrigt tror jag att litteraturens eventuella minskade inflytande i samhället beror på att mna effektiviserat bort den här biten med Berättelsen, som människor faktiskt behöver.D et är jag väl inte den första som säger. Men vid sidan om Krig och Fred är jag gravt beroende av TV-serien Lost. Varför? För att den, precis som Krig och Fred erbjuder mig ett sentimentalt och ordnat universum....

Damn

Varför blir det så här? jag var nöjd och alltid mig själv till behag... men ändå blir det. Det är jobbet vi pratar om nu, men det ligger säkert någon existentiell sanning i det.

Vi håller på med den månatliga rapporten som börjar bli en del av mitt liv på gott och ont. Mest på gott antagligen, eftersom jag inte kommer att skriva den för evigt. När jag slutar kommer det det kännas som en befrielse, men det jag lärt mig kommervara kvar. Och jag lär mig ganska mycket, om teknologi, fri mjukvara och annat.

Jag står precis inför ett byte till Fedora från Windows, delvis p.g.a. att detta projekt lärt mig att Windows inte är den säkra lösningen. När en viss procent av alla användare, säg 15 %, använder något annat, vad som helst faktiskt, kommer inte Windows att vara standard. Och då kommer det bli dyrt och komplicerat att knyta upp sig till den standarden...

Men det var inte vad jag ville skriva om. Jag ville skriva om att jag den här månaden har gjort hundra och åter hundra småfel som jag inte gjorde förra månaden. Om att det tar fem minuter innan jag börjar med varje uppgift, och fem minuter till innan den blir färdig. Jag har en känsla av att det inte är så mycket att oroa sig för, att sånt här går i någon slags cykler... Goda dagar följer dåliga dagar o.s.v. Men varför?

Modernitet 2.0

När jag började blogga hade jag inte för avsikt att skriva om politik eller nyheter. Det jag ville förmedla till Sverige var mina personliga intryck av livet i Sydösteuropa. "De små historierna" som min morfar kallar det. Men det har blivit mer stora historier, om Ryssland, EU, romer och Gud vet allt...

Det beror kanske inte på att jag är mer intresserad av sånt, eller enbart på min intellektuella fåfänga. Tyvärr är det så att det här är vad min vardag består av framför allt annat. Jag är en av alla de miljoner människor i värklden som tillbringar dagen lång framför en dataskärm. Genom RSS-uppdateringar läser jag nyheter i global press sekunderna efter att de publicerats. Därför vet jag mer om finanskrisen än om vad som händer inuti alla de hus min spårvagn åker förbi på morgonen och kvällen.

Handlar det om att man är utlänning? Jag tvivlar... jag tror snarare att man tänker på det mer som utlänning, men vet ni där hemma egentligen vad som sker hos grannen?

Det är helt enkelt moderniteten, som den beskrivits under hundra år av Chaplin, Kafka, Weber m.fl. Eventuellt förstärkt genom globalisering och internet till en slags Modernitet 2.0. Man möter världen genom media, men att bläddra i DN har bytts ut mot att zappa mellan DN.se, The Guardian och The New York Times.

Ålder

För att roa mig på kontoret har jag skaffat ett s.k. Stuble Upon- konto. Det lovar att hitta det bästa på internet åt dig, och slumpar fram sidor inom de kategorier du valt. Nästan alla är amerikanska, och det mesta är om ateism, kristendom eller Barack Obama.

Alldeles nyss serverades jag det mest deprimerade man kan tänka sig... en sida där du matar in en given ålder, och som svar berättar den vad ndra människor åstadkommit i denna ålder. (Du hittar den här) Mozart började komponera när han var fyra, Benjamin Franklin blev journalist när han var femton och ni vet... det känn som att det mesta i världen gjordes av människor som var mycket yngre än man själv är.

Ett avgörande ögonblick i denna insikt var Fotbolls-VM i Frankrike 1998. Skärmen var full med stjärnor som var yngre än en själv, och man insåg att man inte skulle bli fotbollsproffs. När man vände sig till litteraturen insåg man med hjärtat i halsen att Rimbaud hade hunnit avsluta ett inflytelserikt författarskap innan han fyllt tjugo.

Det intressanta med siten jag serverades är att om man söker på andra åldrar, visar det sig att trettiofemåringar eller 55-åringar gjort lika mycket i världshistorien som 20åringarna... En 35-årig Robert Louise Stevenson skrev Dr. Jekyll och Mr. Hyde och Picasso målade Guernica när han var 55...

Betryggande. Jag häller upp en kopp kaffe , lutar mig tillbaks och lämnar världslitteraturscenen tills i morgon....



----------------
Now playing: Håkan Hellström - Flyg Du Lilla Fjäril
via FoxyTunes

Mmmm.... längtan till landet

Tolstoj

Jag är nu tillbaks på arbetet efter två veckor på volontärarbetsläger i Italien, och det är inte helt lätt att falla in i det gamla mönstret igen. Visst, man vänjer sig, fortare än man egentligen vill oftast, men tre dagar in i veckan känner jag fortfarande av en viss obalans. Hur underbart var det inte att vara nära den man älskar varje dag, och att arbeta utomhus i en liten by utan bilar och buller... och hur mycket mer märker jag inte dedssa bilar, detta buller och allting smo en storstad är nu när jag varit borta ett tag?

Egentligen tror jag att jag vill bo någonstans där det är tyst och jobba med att prata med människor, och helst slippa tänka på business hela dagarna. Jag vet inte om det var så klokt att börja läsa Tolstoj under semestern. Å ena sidan är det en bokstavligt talat tung motvikt till vardagslivet. Å andra sidan är det en förförisk sanning som inte riktigt går att leva med. Tolstoj förökte ju själv att leva efter sin sanning, vilket blev en katastrof för honom och hans fru, som precis som Bachs äkta hälft antas gjort lika myckte som sina män för dessas rykte. Det bästa med Tolstoj är kanske att han kan skriva utan sådana mastodontmeningar. ;)

Det är mycket lätt att romanitisera volontärlivet i naturen Jag vet av egen erfarenhet att när det blir vardag är det mycket mrer komplicerat. det är nog snarast det att man inte är hemma som är det fantastiska. För vardagslivet är en lång, lång rad av en massa små, oviktiga problem som ändå håller en vaken om natten.

En del av det Tolstoj vill säga, är väl att det är just dessa små problem som är livet. Som människaär det bara alltför lätt att förakta dem och vilja tänka på störe saker, men verkligheten vinner. Alltid. Semester är hybris... liksom...

Tolstoj på Wikipedia:
Kort version på svenska
Mer kött på engelska

Torka

Kaffet... I sin egenskap av blodet i det samhällets ådror och smörjmedel som gör att människors relationer inte behöver haverera mer än ibland har det tidigare dykt upp i denna blogg... och kommer säkert att göra det igen.

Mitt företag (N.B där jag jobbar, inte som jag äger) har två fantastiska kaffemaskiner. en maler kaffet driekt från böna till kopp... den andra jobbbar med ett slags pre-packed kaffekudde som liknar portion- snus som man kör vattnet igenom för framställa ett högklassigt kaffe med angenämdoft och arom. Behöver jag påpeka att jag fastnat i mitt gamla beroende?

Nu strejkar båda två osannolikt nog, och en kille med grunge-skägg och shorts, en sån där 20 årig sprätt ni vet som får alldeles för mycket betalt för att han kan fixa nåt som andra människor behöver, typ toaletter, datorer eller kaffeautomater, är här och skruvar på dem. Behöver jag påpeka att han är min bäste vän på företaget?

Hoppas att hanblir färdig snart, för man kan känna hur stämningen blir mer lättretlig och morgontrött ju längre människor sitter utan kaffe. Vi fick dessutom nya koppar igår, med Företagets Nya Logotype på, och nu kan vi inteprova dem p.g.a. egensinniga apparater! Vilket århundrade lever vi i egentligen?

Men jösses... tänk när Jesus med skägget skruvat färdigt om en kvart... det kommer att vara en lång kö av strålande glada människor, skratt och skämt och en del av himmelriket... som i någon socialistisk propagandafilm: Ovan där liksom...

Ordens makt...

Att blogga är väl ungefär som att skriva dagbok? Ett sätt att formulera sina allra innersta tankar, utan att behöva tanka på hur de låter i någon mottagares öron? uUniversellt, allmänmänskligt och vackert... utan baktankar...

Tyvärr... det finns säkert sådana bloggar, precis som det finns människor som aldrig verkar ha tänkt på att man faktiskt kan ljuga och bedra. Men dånga bloggar för att göra reklam för sitt företag, eller bli kändisar. Själv skriver jag för att bli en bättre skribent.

Som ni säkert märkt har jag börjat skriva mer och mer, men det beror inte i första hand på att jag gripits av inspiration - snarare är det så att ett flitigt skrivande föder inspirationen. Nej, jag skriver faktiskt för att utveckla mig själv, för att öva mig på att skriva helt enkelt. Det är någonting jag tyker om, och som jag gärna vill göra bra... För att göra någonting bra krävs det, förutom att man tycker om det , att man övar. Därför dessa allt tätare bloggposter. Kanske
är det också ett sätt att hålla liv i mitt svenska ordförråd, för att det inte bara ska bestå av vardagens partikelverb....

När man skriver mycket upptäcker man en intressant sak... hur texten får ett eget liv, och börjar skriva sig själv. Det betyder inte att den blir bättre - tvårt om tror är det den text som författaren har kontroll över som blir bäst. Det är en myt att On The Road skrevs under en natt... Visst låter det romantiskt, men det är inte sant. I själva verket vägde Kerouac ord mot ord, mening mot mening, som man måste göra för att skapa ett mästerverk.


Det här slog mig när jag läste mitt senaste inlägg. Jag hade inte alls tänkt skriva om Engelska, utan om någonting annat som jag glömt nu. Men den ena meningen leder till den andra och tankar föds medan man skriver. Orden tar makten.

Det här händer av sig själv tror jag, genom att skriva mycket. En författare blir den som kan skriva och smatidigt ha kontroll på det han skriver... Som lyckas följa en tanke till dess slut. Tänk bara på Tolstojs romaner... tusentals sidor text som blir till en helhet, till en historia. En sån blogg skulle jag vilja ha... ett mycket intrressant projekt egentligen... att skriva en roman i bloggform... någon som vill hjälpa till?

Briefing och valnötter

Måndag morgon... och en ganska trevlig sådan faktiskt. Jag kom försent till veckomötet, vilket resulterar i att jag måste köpa frukost till nästa veckas möte, men väl där fick jag lite positiv feedback från förra veckans arbet vilket alltid värmer. Nu ska jag strax få en briefing av nästa projekt vi ska jobba med, och någon gång under veckan kommer jag även att få en de-briefing.

Arbetsspråket är som ni märker English, och med tanke på min bulgariska ska jag vara tacksam för det. Men vilken engelska är det egentligen vi pratar, jag och mina bulgariska kollegor? Inte The King´s English direkt, eller Shakespeare´s heller för den delen.

Förra veckan fick vi lite kritik för rapporterna vi skrev... kontoret i London tyckte att det syntes att det inte var modersmålstalande som skrivit dem. Vad förväntar de sig egentligen... men hur som helst, engelska är ett lustigt språk, som liksom tillhör alla. Det berör mig egentligen väldigt lite hur de pratar i Storbrittannien, eller för den delen USA, när det är arbetsspråk för svenskar, bulgarer, saudiarber, indier, tyskar... Det är alla dessa som ska förstå mig. Engelsmännen är en många små minoriteter i världen.

Det företag jag jobbar på har som ni nog förstod sitt huvudkontor i London... det gör att det blir en intressant krock mellan vår internationella engelska, och deras engelska engelska. Vilken är egentligen rätt? Deras såklart, men de har inte en chans att få oss att prata som dem. Det är nackdelen med att ens språk behärskar välrkden... Det bästa exemplet är väl latinet, som blev rumänska, franska, italienska, spanska , portugisiska m.m. Det hade nog inte Cicero gillat...


För övrigt... om ni någon gång hoppar över frukosten, försök inte kompensera med svart kaffe och valnötter :( Mer ont i magen har jag sällan haft....

Om inget händer snart skjuter jag nån

eller Vad har Karl marx med mig att göra?

Jag sitter, för andra dagen i rad, utan något att göra på mitt kontor. Jag tror inte att det är mitt fel i och för sig. Det är helt enkelt så att vi inte har så mycket att göra på företaget, och ännu mindre för nybörjare. Trots att det kanske borde vara viktigast att vi har nåt att göra - hur ska man annars lära sig? Men jag ska hålla käft.

Att inte ha nånting att göra är i varje fall en tung börda att bära för den mänskliga anden. Karl Marx skrev det, men det är inte därför det är sant. Det skulle var sant även om han aldrig hade levat, och vad har han att göra med mig egentligen?

Man sitter och tänker på sig själv, vad man egentligen är gjord för att göra. Musik tänker jag, jag borde spela musik... Men vem borde inte det? Alla männsikor är ju lyckliga när de sjunger, alla männsikor är lyckliga när man ligger i naturen och låter solen skina i ansiktet. Så varför kan man inte alla bara göra det? Det har ju gamle Marx också skrivit några hyllmeter om. Men det börjar bli svårare att förstå varför man inte lika gärna kan sitta i solen och spela dragspel när man ändå inte har något vettigt att göra framför datorn. (Jag ber om ursäkt om eventuella läsare känner sig kränkta när jag uppenbarligen inte räknar sbloggskrivande som någonting "vettigt" - som om det skulle vara mindre vettigt än att göra en outsourcande norsk affärsman ännu rikare"

Men, som Karl Marx nog skulle påpeka... det skulle var ännu svårare att komma tillbaks till jobbet efter en sån dag, och det är väl därför man siter här. För att disciplineras. Som om inte 18 år i utbildningssystemet skulle räcka. Fast å andra sidan, ett år i Moldavien kan nog sopa bort tio år av svensk disciplinering. Så det är säkert bra för mig. Jag ska ta min medicin och vara snäll.

Flerspråkighet

Vad händer när man talar två språk? Om man gör det varje dag, eller bara i bland, vilken roll spelar det? Vad hander när man läser romaner på ett språk, ser på nyheter på ett annat och pratar med sina närmaste på ett tredje? Och om det man talar till sina närmaste på inte är det som ens familj pratade på med en själv, vad händer då?

Och hur många språk kan ingå i en identitet? För en människa som är uppvuxen i Sydostasien, eller för en judisk köpman i Cluj för 150 år sedan var minst fyra språk en självklarhet. Men man kan ju inte kunna alla lika bra. Om vi använder den judiske köpmannen som exempel, talade han kanske jiddish med sin familj, förstod hebreiska i synagogan, talade flytande rumänska och ungerska med grannar och lokala kunder, och kunde göra affärer på tyska, ryska, grekiska och kanske turkiska... Kunde han egentligen ett språk bra överhuvud taget? Behöver man kunna det?

Frågorna snurrar i mitt huvud... Av olika anledningar. Hemlandet Sverige har gjort sig påmint, kanske till dels p.g.a. broderns stundande ankomst, samtidigt som jag tvingats att prata bulgariska i helt nya oförberedda situationer. Jag klarade det bättre än jag trodde - men när det blir fel blir det fel på ryska.... Förvirringen är total.

Vilka språk ingår i ens identitet, och varför? Och vad gör de med en? Är jag tvåspråkig, eftersom jag kan uttrycka mig nästan helt obehindrat på engelska? Jag skulle aldrig ha påstått något sånt, men jag börjar fundera på det. Engelska har blivit arbetsspråk, och det är fullständigt naturligt att prata om jobb, anteckna och liknande på engelska. Men att blogga på engelska skulle kännas som någon slags förräderi, om det handlar om känslor. För man känner väl på svenska, eller gör man det?

Numer har även bulgariska fått en självklar roll. Jag kan inte påstå at jag kan det, men jag kan hantera de flesta vardagssituationer. Det har blivit självklart att läsa tidningsrubriker och liknande på bulgariska. Trots att jag inte tycker att jag kan språket så spelar det en viktig roll i min vardag, och i mitt liv. Mycket viktigare än rumänska, osm numer blivit ett språk jag roar mig med, fast inte riktigt behöver.


Rumänskan är intressant i sammanhanget. Om någon anordnade ett möte för svenskar som kan rumänska skulle jag utan tvekan känna mig inbjuden. Knappast så om det var ett möte för svenskar som kan engelska. Trots att jag kan mycket bättre engelska än jag kan rumänska. Naturligtvis eftersom det inte är så många som kan rumänska, och det språket har mer med mina unika erfarenheter att göra. Engelska kan jag eftersom jag gått i skola i tolv år liksom de flesta svenskar. Jag har helt enkelt valt att identifiera mig med rumänskan, men vilken betydelse har det jag vill och väljer när det handlar om identitet?

En liten betydelse säkert, men inte hela... som alltid. Identiteten och livet är väl sådana, vakra, fula, tråkiga och spännande... alltid allting på samma gång, och ingen sanning är stor nog för att förklara helheten. Sanningar kanske bara gäller detaljer... men det är ett helt annat ämne...

Java

Kaffe... det har blivit en sån issue. När hände det egentligen? Som jag minns det började jag dricka för att vara som folk, vara som alla andra, nu helt plötsligt dricker jag mest av alla runt omkring mig, och har fått den där rollen att försvara någonting onyttigt. Ni vet... den som rökare brukar få. Och på sätt och vis kan jag förstå hur rökare känner sig när de revolterar mot hälsostressen och säger herregud, något syndigt ska man väl få unna sig.

Här nere lever jag i skottelden mellan olika kaffekulturer. Dels den svenska där kaffet är tröst, samtalspartner och det som delar in tiden i arbete och fritid. Det är också den Bulgariska, som jag inte riktigt förstått än... På stan finns det kaffeautomater på trottorarerna (!) och folk sitter på kaféer när som helst. Men de verkar ändå dricka mindre än mig...

Den tredje kulturen jag dagligen konfronteras med är min chefs, straight out of I don´t know if it´s exactly California but you know, this healthy, modern, weight-aware vegetarian non white-thrash or kids from white -thrash families trying to not to be like their parents. Om ni inte vet ska jag förklara för er. När jag var i Indien hade jag en en veckas förälskelse i en amerikansk tjej, från något utbytes projekt som hette Dragon Project. Coolt namn, men när hon på allvar försökte hävda att marijuana är nyttigare än kaffe kände jag att det inte kunde bli något mellan oss. Men det gäller många amerikaner jag träffat - i TV-serierna dricker de massor av kaffe, men i verkligheten mineralvatten, och ibland De-Caf...

Är det inte typiskt egentligen... Vi svenskar, bokstavstroende protestanter som vi är, tar TV-serierna på allvar och härmar deras dryckesvanor medan amerikaner tänker på sin hälsa. Anyway, min chef förundras över att jag kan dricka mer än en kopp kaffe om dagen, men det kan jag.

Det är faktiskt en av nackdelarna med att jobba på kontor - man sitter framför datorn, blir trött men inte utsliten, och man kan ALLTID dricka en kopp kaffe till. Dåligt kaffe. Jag har faktiskt gått från dåligt till sämre - från Jacobs Gold till Matto Grosso frystorkat. Som jag sedan måste argumentera för att jag dricker inför en amerikan som tror att EU är ett land...

Nej, det går inte. Och jag kan inte låtsas att det är hälsosamt. Men för att citera min far: "kaffe är gift, men det är gött ändå", en frans som hans säkert skulle höra om alkohol många gånger senare i livet. Jag tror att lösningen ligger i att bli en gourmet. I stället för en halvliter Matto Grosso om dagen ska jag dricka gott kaffe två gångr - på morgonen, bryggt i den moccabryggare min flickvän gav mig i julklapp och som ger ett underbart kaffe, och en gång på eftermiddagen. Jag tänker smita från kontoret, jag vet precis vart, till ett fik där det bara sitter kvinnor som är äldre än 45 och man kan få gott kaffe och baklava för samma pris som en chokladkaka i suprmrketen. Ååå Dagny... kom hit och spill...

Vi ses där!
Läste förresten på DN att man snart kan spekulera i kaffe på börsen... sista chanen att bli rik?

Puh... vuxenliv.

Jädrar... så här trodde jag aldrig att jag skulle känna mig. Det är onsdag kväll, redan mörkt, och för sent för att göra något. Den lilla ork jag hade kvar försvann i rusningstrafiken, som i Sofia är någonting helt annat än i Karlstad. Vi pratar inte om oro utan om en sklags lågintensiv fysisk utmattning. Det här är en lycklig dag, men ändå läntar min kropp bara efter att få slappna av. Det känns som att hjärnan tänkt färdigt alla tankar... så vad ska jag göra i morgon? Samma sak. Sitta framför datorn, hålla mig vid koncentration med kaffe... Nej, förresten, man ska aldrig försöka leva lyckligare eller effektivaremed hjälp av kemiska preparat. Inte ens kaffe. I morgon blir det bara två koppar, på något sätt måste det gå ändå...

Jagt vet att jag skriver osammanhängande. Och ni som trots allt förstår tänker nog att jag är lite pjoskig. Det är ju bara så livet ser ut efter studierna. Jobb, sömn, mat och samma drömmar som förut... om ett gäng kompisar, utomhus, med instrument, mat och fest. Drömmen är nästan otäckt stark, starkare ju mer overklig den blir. Jag vet också att det är så här det ska vara. Vill man ha mat så får man jobba för den. Jag är bara inte riktigt van än. Vem är det efter knappa tre veckor? Oroa er inte, jag växer upp. Snabbt. Men jag behöver en kram...

Leka...

Livet är vackert. Faktiskt. Det är inte alltid vi sover som vi borde, det är inte alltid vi bara lutar oss tillbaks, sluter ögonen och andas djupt som vi borde. Men ikväll gör jag det. Leka. Leka no6t.

Moral

Vilken resa... för första gången på länge spenderar jag några timmar vid datorn utan att göra något direkt nödvändigt. Jag har i och för sig sutit här hela dagen, men jag vill inte ut i vinterkylan som gör sig påmind när solen gått ner i onödan, så det blir några minuter till framför skärmen.

Det har varit en mycket händelserik början på året. Känslomässigt, även om jag är lugnare och mer självsäker än någonsin, men kanske framflör allt med allt det andra i livet, som bara är vardag. Jobb, busskort och sådana saker. På två veckor har jag hunnit börja på mitt andra jobb. Inget av dessa jobb jag har upplevt i Sofia har något som helst att göra med vad jag trodde att jag skule göra, eller vad jag trodde att jag kunde. Det enda jag känner igen i livet är dess oförutsägbarhet, och jag älskar den.

Det första jobbet tog nästan knäcken på mig. Inte för att det tråkade ut mig att sitta i kundtjänst, det hade det säkrert gjort, men jag hann inte ens prova det, och inte för att det var dåligt betalt. Tvärt om, det var en bra lön, och en massa förmåner. Som kanske behövs för att få folka att jobba på ett internetkasino. Jag minns fortfarande hur chockad jag var när jag började jobba... vet inte vad jag väntat mig, kasinon är ju inte direkt kända för sin hederlighet, men i alla fall... Jag hade en from förhoppning om att komersiell verksamhet styrdes av lagar och regler. Men det här kasinot jobbade bakom lagarna... Man registrerar firman i ett indianreservat, och lurar sedan kunder att deponera pengar de teoretiskt sett inte kan få tillbaks. I Sverige skulle det vara olagligt. Naturligtvis. Så även i Moldavien eller i Bulgarien. Men inte på internet...

Jag tvivlar inte en sekund på att alla pengar folk spelar bort där hamnar i kriminella händer, finansierar drog- och vapenhandel, trafficking och liknande. Men den som vill göra sånt måste naturligtvis ha en respektabel fasad, och callcentret i Bulgarien var just den fasaden. Men jag klarade inte att jobba där, det var för mycket... Kanske har jag vuxit upp för skyddat, men det är jag glad för.

I stället hamnade jag på ett kontor, hos en amerikan som producerar pro-audio grejer i Bulgarien och exporterar över världen ( www.antelopeaudio.com ). Här svarar jag på mail, bokar hotell, och ska hitta den bästa speditionslösningen i Tyskland åt dem. Ibland tänker jag på vem jag var, eller vem jag trodde att jag var, och undrar hur det här ska gå. Men kan man bara läsa, skriva och räkna kan man faktiskt ganska mycket. Det går. med lite mindre pengar än jag skulle ha tjänat på kasinot, men med min moral kvar i alla fall. Det är jag glad för.