Att förstå

Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.

Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.

Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.

Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.

Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...

Lady singin´ the blues

(Azis och Hank Williams)

Vet ni hur många countrymusiker det krävs för att byta en glödlampa?
- Tio. En som byter lampan och nio som sjunger om hur bra den gamla var...

Det är ett kul skämt, och jag skrattade hjärtligt när jag hörde det. Men... inget skämt skulle vara roligt om det inte låg en gnutta sanning i det. Så även i det här..

Det finns en kultur av at beklaga sig över sig själv i västerlandet. Ni som bor där kanske inte märker det, men det är en av de större kulturella skillnaderna mellan svenskar eller moldaver. Om man frågar svenskar om vad de kan bra svarar de att de inte kan någonting bra. Om man frågar vad de gör gör de ingenting. Moldaver kan det mesta väldigt bra, bättre än någon annan skulle göra det i alla fall, och om man frågar vad de gör får man alltid svaret att de sliter med arbetet. Vilket de förvisso gör, i varje fall många av dem. Men det gör många svenskar också, så det kan inte förklara hela skillnaden.

Jag föreslår at vi vänder blicken in mot oss själva - till den vita västvärldens pulserande blodåder. Jag pratar om country music som utan tvekan är rock´n´rollens och vår gitarrdyrkande musikkulturs moderkaka. Där hittar vi mängder av ensamma män osm inte kan någonting annat än att klinka på gitarren och sjunga om hur värdelösa de är. Skillanden mot rumänsk manele eller bulgarisk chalga är ganska stor... där (här) handlar det snarare om att säga högt och tydligt hur duktig, rik och attraktiv man är... Tänk er Johnny Cash göra en sång om att han är rik och för alla brudar han vill. Eller Hank Williams.... eller Lars Winnerbäck. Det funkar inte. Vi har gjort en konst av klagovisorna, och jag tror alla som läser det här håller med om att dessa visor ibland är bland det vackraste som finns.

Det finns en skönhet i det här. Ett självutlämnande och en slags ärlighet man kan sakna i Moldavien. Men skönheten lockar os gärna att gå för långt . Att ta på sig hela skulden och mer därtill. Att säga "Ja, jag gjorde fel, jag är sån, jag kommer alltid att göra så". Och där någonstans försvinner väl det vackra.. vilket ansvar tar man egentligen då?

Det finns någon sång om att "sorry seems to be the hardest word". Jag tror inte att det är så. Inte för oss födda i denna klagokultur i alla fall. Det är alldeles för lätt att säga förlåt för alldeles för mycket. Det svåra är att säga det som varken Hank Williams eller Azis (bulgarisk Chalga-hjälte) inte kan uttrycka - att säga tack. Ingen människa klarar sig untan de andra. Alla måste hjälpa varandra, och det är inget att säga förlåt för. I stället bör man tacka. Tacka och ta emot.

Tack

Den bittra smaken

Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.

Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.

Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.

Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.

Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.