Som hemma… fast annorlunda.

Det ska vara annorlunda. Det ska inte vara bekvämt. Det enda rättfärdigandet för att lämna sitt hemland, belasta sitt ekologiska samvete med flygresor och känna sig som en vit man i Sydafrika 1972 är att det ska vara annorlunda. Om man inte är kär förstås… då får man åka utomlands utan någon som helst annan anledning, men vi som inte är kära (jag är mycket kär nu, men var det inte när jag åkte… inte lika mycket i varje fall) kommer bara för en sak – for att lära oss. Och då måste det ju vara annorlunda.

Ända upphör man aldrig att förvånas över vad som kan vara annorlunda. Idag, precis som varje annan dag, hände det hundra ganger, och jag ska bara ge ett exempel: det för svenskar sa nödvändiga förmiddagskaffet.

Visst, jag försökte att lägga av denna svenska vana, och det gick ganska bra när jag levde som volontär helt utanför rutiner eller någonting som kan kallas normalt, ens som skällsord. Men nu lönearbetar jag. Det är en annan sak. Det är på allvar. Och då behöver man kaffe…

Med darriga ben men med stadig blick hittade jag fram till universitetets cafeteria. (Vi blev ju utslängda från det förra universitetet, det här är ett nytt) Den borde egentligen fotograferas… kanske ett uppdrag inför nästa inlagg… såg ut som charkdisken pa ICA I Tallin ungefar… Men det är oftast de ställena som är bäst i Moldavien. What you see is what you get, liksom – utan att daltas med serveras man det som finns, tydligt framlagt under disken. Och ingen skulle få för sig att beställa annat… Det händer namligen ganska ofta på ställen med meny att de inte har det man frågar efter. Det ska mycket fjäsk till for att förstå varför det inte finns kaffe pa ett ställe som heter Coffee beans… Men hur som helst. I charkdisken, förlåt cafeterian, på detta universitet fanns det kaffe.

Det var naturligtvis Nestlés odrickbara sörja (forlat far…) som alltid. Men de hycklade inte med det. Portionspåsarna lag vackert framlagda och det var exakt vad man fick. Fast ändå inte… för det är så mycket som är så annorlunda…

Den nyktert tjänstvilliga damen frågade mig på klingande ren rumanska “ Apă plin sau jumate?” Det betyder ung. vill du ha koppen full med vatten eller till hälften fylld. “Da” svarade jag.. för jag ville ha mycket kaffe. Inte kunde jag ana att hon menade ordagrant vad hon sade… hon frågade om jag ville ha dubbelt så mycket vatten till samma mängd kaffe.

Vad är det for fråga? Jag förstod orden, men kunde inte konceptualisera det som svensk… vem skulle vilja ha hälften så starkt kaffe? Kaffe är kaffe och inget man leker med… och det ar ju cafépersonalens jobb att göra ett gott kaffe som jag sedan köper om jag gillar det… Chockad, men ändå stärkt av den oerhört viktiga insikten att absolut ingenting är självklart när det handlar om människor jobbade jag vidare, på denna lågoktaniga bensin. Men det gick. Det också…

En vän

Det är någonting med oss män. Det finns någonting vackert i sättet vi bär våra tragedier på. Jag menar inte att det enbart gäller oss… den här texten handlar om en manlig vän, om andra manliga vänner, och sakert om mig själv också. Det betyder inte att det inte gäller kvinnor.

Jag hade en gång en vän, som var några år äldre än mig, och som hade gatt igenom oändligt mycket mer än mig. Jag hade mina största förluster framför mig när vi träffades, han hade sina bakom sig. Men aldrig längre än ett samtal bort.

Min vän var full av drit, och ofta dritafull dessutom. Det var mycket Jokke Nielsen i honom. Inte mycket av det han sade stämde speciellt väl överens med verkligheten utanför våra minnen och vårt köksfonster. Men på något satt fann vi varandra ändå. Han visade vägen dit i sättet han visade upp sin tragedi. Sättet den berättade sjalv genom varje ord han sade… det var det som var den verkliga berättelsen. Precis som i Jokkes poesi.

Kanske var det tragedin han visade upp for mig, som gav mig fortroende. Han visste alltför väl att det var för sent för att skämmas over någonting, och därför kunde jag öppna mitt hjärta för honom… Även om hans svar inte alltid korrespenderade med vad jag sagt. Det spelade liksom ingen roll.

Det är inte alla som har det där… vi kan kalla det självinsikt, även om det var långt ifrån medvetet hos min vän. En del av oss inser inte att vi förlorat, eller vad vi förlorat, och kämpar på, även efter den punkt där kampen mest handlar om att gömma sin skam. Men våra tragedier är inget att skämmas over. De gör oss vackra.

Kanske kommer man t.o.m. närmare varandra när det är våra hjärtan talar direkt till varandra, I trots mot orden. Det blir alltid något över, något som stannar och inte försvinner. Han är fortfarande min vän… om han hör av sig.

Människovärdighet

Människovärdighet. Ett så vagt, abstrakt ord. Som man ända känner en nästan fysisk saknad efter när det är frånvarande. T.ex. då jag precis skulle gå igenom kapitel fem i läroboken. Jag jobbar nämligen som svensklärare i Moldavien. Jag bad inte mina studenter att sluta ögonen, för jag vet att de aldrig gör det ändå, men hade tänkt mig att ge dem några minuters njutning innan det hårda arbetet med prepositioner börjar. Det är då det händer…

En storväxt ljushårig man som senare visar sig vara herr rektor för det universitet det svenska företag jag arbetar för hyr lokaler av stormar in och börjar hämningslöst att skälla ut mina studenter. Han anför några märken på väggen som varit där sedan 1977 som anledning att kalla mina studenter för ouppfostrade, outbildade, och fråga dem om de bor i skogen. Vilken klass går ni i? Sjunde? Stå upp när du talar till mig! Dessa ord och liknande haglar i mitt klassrum.

Och vad gör jag åt det? Inte mycket. Jag ber försiktigt herr rektor att tala med den ansvarige för kursen, men mina ord får inte stopp på hans ordflöde. Han lämnar oss när han själv vill, och har genom att kränka mina studenters självkänsla visat att han har makt att göra just det. Att kränka vem han vill, när han vill. Det är då man saknar människovärdet.

För människovärdet finns bara när någon står upp och försvarar det. Och i den givna situationen gjorde jag inte det. Det lämnar en bitter smak i munnen. För om det fanns någon i klassrummet då och där som skulle kunna stått upp och bett det svinet att dra åt helvete, sa var det jag.

Saken är den att jag faktiskt hade ett närmast juridiskt ansvar, eftersom dessa studenter har skrivit under ett avtal som inte låter dem vara frånvarande utan löneavdrag. Vi tvingar dem alltså att sitta i klassrummet, och det minsta man kan begära borde vara att de inte blir trakasserade där. Men jag svek mitt ansvar.

·

Lite senare, i en ombonad miljö pa ett kafé for dyrt for någon med moldavisk inkomst tog jag upp problemet med min kollega. Du… det där med avtalet är inte riktigt sant… det är inte lagligt att bestraffa med löneavdrag, sager han och ler lite skuldmedvetet. Jag tittar bort, och tänker att svenska, kapitalistiska, profithungriga företag skulle kunna göra något bra i Moldavien. Om de åtminstone försökte ge sina anställda lite bättre förhållanden än vad den moldaviska lagen kräver av dem. Tro mig, det är inte så mycket. Kanske bara en gnutta manniskovärdighet.