Två dagar kvar av året. Luften vibrerar av förväntningar och rädslor för det vi inte vet något om. Varför då egentligen? Alla år är väl mer eller mindre lika, inte? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte alls vet. Som vem jag är... om jag är den som är inne i mig eller i andras ögon. Det enda jag vet är att vi alltid vill vara där vi inte är, komma dit vi inte får komma, göra det vi inte kan göra. Bli någon annan, vem som helst man kan bara vara en enda... en som man är trött på efter ett helt år. Kan man bli lycklig så?
This has nothing to do with happiness, darling.
Saturday, December 29, 2007
Thursday, November 29, 2007
De sista dagarna
Slutet börjar närma sig...
Jag ska bara tillbringa 22 dagar till i Chisinau, Moldavien. Sedan åker jag. Förmodligen för gott, men man vet aldrig. Fast jag kan inte riktigt se den väg som skulle föra mig tillbaks till Moldavien... å andra sidan hade jag aldrig gissat för två år sedan att jag skulle hamna här.
Det har blivit dags att säga hej då, fast inte riktigt än... Som ni ser på bilden nedan har jag redan börjat packa mina väskor, men man inte riktigt kan göra det än. Jag har ju mer än två veckor kvar. Men man kan inte göra så mycket annat heller. De flesta människor runt omkring mig lever ungefär en månad in i framtiden, och just nu är det vad som ska hända på jul, eller efter jul som är det intresantaste diskutera. Och då är jag tyst... Då kommer jag ju inte att bo här. På något sätt är det att dö, men det är normalt. Det är inte första gången jag flyttar, och jag vet att det alltid känns så här.
Det jag saknar mest av allt är någon att dela dessa dagar ingenstans i ingenting med, och jag vet att någon kommer till mig snart :) Men man känner sig adrig någonsin så ensam som nu. Det är så svårt att fånga dessa sista ögonblick, att passa på att se så mycket man kan av Chisinau medan man är här, när man aldrig vet var man ska titta, rädd för att röja sin rädsla.
Det här är den svåra sidan av att flytta... men det finns som alltid en annan sida också. Framtiden som inte fötts än... de drömmarna som helt plötsligt är lite mer än drömmar. Allting som har att göra med den vår jag kommer att tillbringa i Sofia förför mig och fyller mig med ungdomlig energi och barnslig förtjusning just nu. Det kanske är det man ska njuta av...
Jag ska bara tillbringa 22 dagar till i Chisinau, Moldavien. Sedan åker jag. Förmodligen för gott, men man vet aldrig. Fast jag kan inte riktigt se den väg som skulle föra mig tillbaks till Moldavien... å andra sidan hade jag aldrig gissat för två år sedan att jag skulle hamna här.
Det har blivit dags att säga hej då, fast inte riktigt än... Som ni ser på bilden nedan har jag redan börjat packa mina väskor, men man inte riktigt kan göra det än. Jag har ju mer än två veckor kvar. Men man kan inte göra så mycket annat heller. De flesta människor runt omkring mig lever ungefär en månad in i framtiden, och just nu är det vad som ska hända på jul, eller efter jul som är det intresantaste diskutera. Och då är jag tyst... Då kommer jag ju inte att bo här. På något sätt är det att dö, men det är normalt. Det är inte första gången jag flyttar, och jag vet att det alltid känns så här.
Det jag saknar mest av allt är någon att dela dessa dagar ingenstans i ingenting med, och jag vet att någon kommer till mig snart :) Men man känner sig adrig någonsin så ensam som nu. Det är så svårt att fånga dessa sista ögonblick, att passa på att se så mycket man kan av Chisinau medan man är här, när man aldrig vet var man ska titta, rädd för att röja sin rädsla.
Det här är den svåra sidan av att flytta... men det finns som alltid en annan sida också. Framtiden som inte fötts än... de drömmarna som helt plötsligt är lite mer än drömmar. Allting som har att göra med den vår jag kommer att tillbringa i Sofia förför mig och fyller mig med ungdomlig energi och barnslig förtjusning just nu. Det kanske är det man ska njuta av...
Tuesday, November 27, 2007
Internet
När jag bloggar, skriver mail, skypar eller vad jag gör numer är det allt som oftast en liten ruta längst ner till höger på bildskärmen. "Windows - System error There is an IP conflict with another system on the network" Upplyser den... Jag har surfat runt på en massa kloka datakillars sidor med tips, och kommit till slutsatsen att det troligaste att någon, förmodligen i någon i huset, försöker korpa min anslutning. Föga förvånande kanske... sånt händer ju över allt, så vaför inte i Moldavien. Men problematiskt. På många sätt.
För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.
Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.
Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.
Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...
För det första är det krångligt att inte ha tillgång tillinternet så här i slutfasen av mitt liv här. det är många biljetter som ska ordnas, brev som måste skrivas och liknande. Jag är ju dessutom faktiskt student vid Lunds universitet. Jag läser rumänska över internet och det är svårt utan pålitlig uppkoppling.
Men... internet krånglar ju alltid och över allt, så det är väl inte så mycket att gråta över. Ändå gjorde det så förtvivlat ont att sitta utan internet i några dar. För internet har här nere blivit så mycket mer för mig, så mycket mer än det borde vara och så mycket mer än det var.
Först och främst är det den enda kontakten med dem jag älskar och som står riktigt nära mig. Ni vet vilka ni är. Det är bara ni, som kan ge mig ett slags lugn, som jag så väl behöver. Det är mycket som är nytt och omskakande i Moldavien, trots att jag levt här i ett år, och ensam klarar jag det inte. Så enkelt är det. Man måste känna sig nära någon ibland.
Framför allt måste man veta att man kan vara nära, om det skulle behövas... jag tror det var det som skrämde mig allra mest med att inte ha tillgång till internet. Att jag var helt ensam om nåt skulle hända. Och jag vill aldrig vara ensam. Tack för att ni finns...
Friday, November 23, 2007
Slagna barn
Kära vänner...
Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.
Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.
Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.
Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.
Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.
Jag bor med en kille som heter Dima, och hans brorsa. Dima är en torr typ, som spelar hög musik och klagar på att jag inte stänger dörren tyst nog. Visst, jag har förståelse för att man måste ta hänsyn mot varandra när man lever tillsammans, men när jag själv i princip aldrig får somna innan två får jag inte så dåligt samvete om jag väcker Dima klockan sju. Då gillar jag brorsan bättre, han för ännu mer oväsen, lånar mina skor och min dator när han tror att jag inte ser, men det är lite mer fan anamma i honom... och han klagar inte på att jag inte stänger dörren tyst nog.
Dima har dessutom en flickvän, och de brukar jaga varandra genom lägenheten, skrika och göra jag vet inte vad, så jag har vant mig vid en del oljud. Därför tog det ett tag innan jag fattade vad som hände i lägenheten bredvid. Grannen spöade upp sin dotter. Det svinet. Han har det säkert sina egna problem, men är trots allt en far. Det svinet.
Vad gjorde jag? Inte mycket, såg vad som hände och satte mig att blogga om det. Vad kan man göra? För att göra rätt krävs det inte bara att veta vad som är rätt, utan en pondus att handla i situationen. Den gode fadern hade dessutom låst dörren, och jag tror ni inser hur mycket det hade hjälpt om jag hade försökt att få honom att öppna den på en knagglig rumänska... Han pratade dessutom bara ryska.
Som utlänning har jag aldrig känt mig så utanför. Jag hör inte till den här världen. Jag har aldrig blivit slagen, och kommer aldrig att slå. Dimas bror hade nog inte kunnat göra mycket heller med sina sjutton år. Men Dima var den som gick fram, med lugn stämma fick fadern att öppna dörren och släppa in dottern til oss. Nu sitter hon i deras rum och ser på TV. En söndergråten tjej som säkert älskar sin far. Det är det som är det hemskaste.
Själv är jag fylld av respekt för Dima som jag stört mig på i snart ett halvt år. Han var den som kunde göra något, och som gjorde det. Jag tror att vi någon gång kan skapa ett samhälle där sådant här inte händer...men inte i morgon. Och det är i kväll som flickan gråter. Dima är kanske inte den som som kommer att ta de avgörande stegen för att förändra Moldavien. Men tills dess är det sådana som Dima som behövs.
Wednesday, October 3, 2007
Volver...
Jag har precis återvänt. Inte till det land jag fötts i, utan till det land där jag bor och arbetar. Moldavien. Tre timmar med bil och kanske trettio år från EU... Och visst känns det lite speciellt. För första gången kommer jag inte hem till Sverige, utan hem från Sverige. Kanske är det först nu som jag verkligen lever här...
Moldavien kommer inte att vara mitt hemland för evigt. Det är inte omöjligt att gamla Sverige kommer att bli mitt hemland igen en dag. Men det kommer aldrig att bli som förr. Sverige kan aldrig bli självklart igen... Det kommer alltid att vara ett land man jämför och utvärderar som man gör med alla andra. OCh det är väl också en del i att bli vuxen kanske?
Det känns som att livet ofta är så... som barn vet man ingenting, men man lär sig och börjar någon gång i tonåren ta det man lärt sig för självklart. Resten av livet, åtminstone till 25 går ut på att hamna i situationer där det man tog för självklart inte är det längre. För mycket är sant här i världen. Men ingenting självklart.
Volver är också filmen av Almodovar, den filmen som det var självklart att jag skulle se, men fortfarande inte har sett. Men jag tror att jag lärt mig min läxa och känner mig redo att se den... Så vem ska visa mig den, jag tar emot inbjudningar :)
Sunday, September 23, 2007
Att förstå
Att förstå... vad är det egentligen? Är det någonting man vill? Ännu en sömnlös natt och tankarna snurrar i skallen... Hur många nätter kan gå utan sömn innan man stupar? Måga... man vänjer sig vid allting, och kroppen hittar på något sätt kraften den behöver. Den är inte dum nog att slava under en nevrotisk, ambitiös och handfallen hjärna.... som bara vil förstå. Allt.
Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.
Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.
Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.
Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...
Men att förstå inenbär oftast även att inse. Att inse att man inte vet och inte kan veta, att man inte kan göra någonting. Att saker och ting är som de är och att man ibland, ganska ofta, är utanför händelsernas centrum.
Att tilvaron ser ut ungefär så skulle kanske de flesta religioner gå med på, och de skulle dessutom försöka övertyga oss om det viktiga i att ödmjukt acceptera vår plats i utkanten. men människan har som bekand sedan de gamla grekernas och Lucifers dagar lidit av hybris, denna längtan att sätta sig upp emot tillvarons uppenbara sanning.
Det är inte svårt att inse eller att förstå. Men att leva med det... att leva utanför, att vara tacksam för det man får vara med om utan att leta efter en plats åt sig själv. Att inse hur liten man är i kosmos... en liten stjärnspillra som alla andra, oändligt viktig tillsammans med de andra, fantastisk meningslös i sig själv.
Det är inte svårt att se skönheten i skådespelet. Men... som alltid... skönhet gör ont. Och mest av allt vill jag bara sova...
Thursday, September 20, 2007
Lady singin´ the blues
(Azis och Hank Williams)
Vet ni hur många countrymusiker det krävs för att byta en glödlampa?
- Tio. En som byter lampan och nio som sjunger om hur bra den gamla var...
Det är ett kul skämt, och jag skrattade hjärtligt när jag hörde det. Men... inget skämt skulle vara roligt om det inte låg en gnutta sanning i det. Så även i det här..
Det finns en kultur av at beklaga sig över sig själv i västerlandet. Ni som bor där kanske inte märker det, men det är en av de större kulturella skillnaderna mellan svenskar eller moldaver. Om man frågar svenskar om vad de kan bra svarar de att de inte kan någonting bra. Om man frågar vad de gör gör de ingenting. Moldaver kan det mesta väldigt bra, bättre än någon annan skulle göra det i alla fall, och om man frågar vad de gör får man alltid svaret att de sliter med arbetet. Vilket de förvisso gör, i varje fall många av dem. Men det gör många svenskar också, så det kan inte förklara hela skillnaden.
Jag föreslår at vi vänder blicken in mot oss själva - till den vita västvärldens pulserande blodåder. Jag pratar om country music som utan tvekan är rock´n´rollens och vår gitarrdyrkande musikkulturs moderkaka. Där hittar vi mängder av ensamma män osm inte kan någonting annat än att klinka på gitarren och sjunga om hur värdelösa de är. Skillanden mot rumänsk manele eller bulgarisk chalga är ganska stor... där (här) handlar det snarare om att säga högt och tydligt hur duktig, rik och attraktiv man är... Tänk er Johnny Cash göra en sång om att han är rik och för alla brudar han vill. Eller Hank Williams.... eller Lars Winnerbäck. Det funkar inte. Vi har gjort en konst av klagovisorna, och jag tror alla som läser det här håller med om att dessa visor ibland är bland det vackraste som finns.
Det finns en skönhet i det här. Ett självutlämnande och en slags ärlighet man kan sakna i Moldavien. Men skönheten lockar os gärna att gå för långt . Att ta på sig hela skulden och mer därtill. Att säga "Ja, jag gjorde fel, jag är sån, jag kommer alltid att göra så". Och där någonstans försvinner väl det vackra.. vilket ansvar tar man egentligen då?
Det finns någon sång om att "sorry seems to be the hardest word". Jag tror inte att det är så. Inte för oss födda i denna klagokultur i alla fall. Det är alldeles för lätt att säga förlåt för alldeles för mycket. Det svåra är att säga det som varken Hank Williams eller Azis (bulgarisk Chalga-hjälte) inte kan uttrycka - att säga tack. Ingen människa klarar sig untan de andra. Alla måste hjälpa varandra, och det är inget att säga förlåt för. I stället bör man tacka. Tacka och ta emot.
Tack
Monday, September 17, 2007
Den bittra smaken
Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.
Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.
Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.
Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.
Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.
Tuesday, August 28, 2007
Havet...
En sådan bok... Det är sällan det händer, men trots allt... ibland får man en bok i händerna med kraft att förändra ens liv. Åtminstone att se på det från nya sidor, och att se nya sidor av sig själv. Sådana sidor som växt fram medan man tittade tillbaks på sitt förflutna, och sådana man glömde bort när man letade efter vägen framåt. Jag fick en sådan bok i händerna häromdagen...
Forbidden sea heter den, och är en översättning från bulgariskan av Blaga Dimitrovas 80-sidors dikt Забранено море. Den handlar om en kvinnas kamp med liv, död och sjukdom... mellan känslan av att dagarna ska fortsätta för alltid och den fruktansvärda insikten om att de en dag ska ta slut. Att vi inget kan göra... och at den enda friheten ligger i att leva trots detta... Att inte hålla fast i livet utan att flyta i det... som att lära sig simma som i ett hav.
Havet är en metafor för allt detta som kommer och går. Allt detta vi inte kan sluta älska, som dör utan att försvinna oss. Detta som gör så ont, men som ändå, trots allt, är det enda vi kan. Livet.
Inte minst handlar Forbiden sea om yttandefrihet, och om den existentiella sidan av varje människas rätt att fritt uttrycka sina tankar. Dimitrovas enda medel att simma i detta hav är hennes dikter, hennes ord. Om de är förbjudna kan hon inte andas. Boken publicerades, trots allt, i det kommunistiska Bulgarien 1977. Ingen kan förbjuda ett hav.
Länkar:
Här är länkar till Forbidden sea/Забранено море i svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a450201&d=libris&n=1 (På bulgariska)
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a9179067&d=libris&n=1 (På engelska)
På svenska finns en samling osm heter Sin tyngdkrafts fånge:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a7672677&d=libris&n=1
Forbidden sea heter den, och är en översättning från bulgariskan av Blaga Dimitrovas 80-sidors dikt Забранено море. Den handlar om en kvinnas kamp med liv, död och sjukdom... mellan känslan av att dagarna ska fortsätta för alltid och den fruktansvärda insikten om att de en dag ska ta slut. Att vi inget kan göra... och at den enda friheten ligger i att leva trots detta... Att inte hålla fast i livet utan att flyta i det... som att lära sig simma som i ett hav.
Havet är en metafor för allt detta som kommer och går. Allt detta vi inte kan sluta älska, som dör utan att försvinna oss. Detta som gör så ont, men som ändå, trots allt, är det enda vi kan. Livet.
Inte minst handlar Forbiden sea om yttandefrihet, och om den existentiella sidan av varje människas rätt att fritt uttrycka sina tankar. Dimitrovas enda medel att simma i detta hav är hennes dikter, hennes ord. Om de är förbjudna kan hon inte andas. Boken publicerades, trots allt, i det kommunistiska Bulgarien 1977. Ingen kan förbjuda ett hav.
Länkar:
Här är länkar till Forbidden sea/Забранено море i svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a450201&d=libris&n=1 (På bulgariska)
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a9179067&d=libris&n=1 (På engelska)
På svenska finns en samling osm heter Sin tyngdkrafts fånge:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a7672677&d=libris&n=1
Tuesday, August 21, 2007
Släpp inga returer!
Ni vet hur det är... motståndarna stormar till anfall, men genom heroiskt försvarsspel rider man ut stormen. Målvakten gör en akrobatisk räddning på mållinjen, men lyckas inte klistra den utan tippar ut den... Och får sedan snällt titta på när den halvkasse anfallaren som stått offside i tio minuter chippar in bollen. Det händer inte bara på planen utan i verkligheten också...
Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.
Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.
Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.
Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...
Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.
Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...
Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.
Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.
Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.
Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.
Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...
Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.
Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...
Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.
Saturday, August 18, 2007
Om jag finge...
Tänk om man fick vara precis vem man ville... Tänk om man bara för en vecka slapp vara den här personligheten man har växt in i, och kommer att få leva med, förhoppningsvis så länge att man hinner tröttna ordentligt. Vem skulle du vara då?
Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.
Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.
Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.
Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.
Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.
Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.
Sån skulle jag va´...
Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.
Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.
Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.
Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.
Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.
Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.
Sån skulle jag va´...
Tuesday, July 31, 2007
Som hemma… fast annorlunda.
Det ska vara annorlunda. Det ska inte vara bekvämt. Det enda rättfärdigandet för att lämna sitt hemland, belasta sitt ekologiska samvete med flygresor och känna sig som en vit man i Sydafrika 1972 är att det ska vara annorlunda.
Ända upphör man aldrig att förvånas över vad som
Visst, jag försökte att lägga av denna svenska vana, och det gick ganska bra när jag levde som volontär helt utanför rutiner eller någonting som
Med darriga ben men med stadig blick hittade jag fram till universitetets cafeteria. (Vi blev ju utslängda från det förra universitetet, det här är ett nytt) Den borde egentligen fotograferas… kanske ett uppdrag inför nästa inlagg… såg ut som charkdisken pa ICA I Tallin ungefar… Men det är oftast de ställena som är bäst i Moldavien. What you see is what you get, liksom – utan att daltas med serveras man det som finns, tydligt framlagt under disken. Och ingen skulle få för sig att beställa annat… Det händer namligen ganska ofta på ställen med meny att de inte har det man frågar efter. Det ska mycket fjäsk till for att förstå varför det inte finns kaffe pa ett ställe som heter Coffee beans… Men hur som helst. I charkdisken, förlåt cafeterian, på detta universitet fanns det kaffe.
Det var naturligtvis Nestlés odrickbara sörja (forlat far…) som alltid. Men de hycklade inte med det. Portionspåsarna lag vackert framlagda och det var exakt vad man fick. Fast ändå inte… för det är så mycket som är så annorlunda…
Den nyktert tjänstvilliga damen frågade mig på klingande ren rumanska “ Apă plin sau jumate?” Det betyder ung. vill du ha koppen full med vatten eller till hälften fylld. “Da” svarade jag.. för jag ville ha mycket kaffe. Inte kunde jag ana att hon menade ordagrant vad hon sade… hon frågade om jag ville ha dubbelt så mycket vatten till samma mängd kaffe.
Vad är det for fråga? Jag förstod orden, men kunde inte konceptualisera det som svensk… vem skulle vilja ha hälften så starkt kaffe? Kaffe är kaffe och inget man leker med… och det ar ju cafépersonalens jobb att göra ett gott kaffe som jag sedan köper om jag gillar det… Chockad, men ändå stärkt av den oerhört viktiga insikten att absolut ingenting är självklart när det handlar om människor jobbade jag vidare, på denna lågoktaniga bensin. Men det gick. Det också…
Saturday, July 28, 2007
En vän
Det är någonting med oss män. Det finns någonting vackert i sättet vi bär våra tragedier på. Jag menar inte att det enbart gäller oss… den här texten handlar om en manlig vän, om andra manliga vänner, och sakert om mig själv också. Det betyder inte att det inte gäller kvinnor.
Jag hade en gång en vän, som var några år äldre än mig, och som hade gatt igenom oändligt mycket mer än mig. Jag hade mina största förluster framför mig när vi träffades, han hade sina bakom sig. Men aldrig längre än ett samtal bort.
Min vän var full av drit, och ofta dritafull dessutom. Det var mycket Jokke Nielsen i honom. Inte mycket av det han sade stämde speciellt väl överens med verkligheten utanför våra minnen och vårt köksfonster. Men på något satt fann vi varandra ändå. Han visade vägen dit i sättet han visade upp sin tragedi. Sättet den berättade sjalv genom varje ord han sade… det var det som var den verkliga berättelsen. Precis som i Jokkes poesi.
Kanske var det tragedin han visade upp for mig, som gav mig fortroende. Han visste alltför väl att det var för sent för att skämmas over någonting, och därför kunde jag öppna mitt hjärta för honom… Även om hans svar inte alltid korrespenderade med vad jag sagt. Det spelade liksom ingen roll.
Det är inte alla som har det där… vi
Kanske kommer man t.o.m. närmare varandra när det är våra hjärtan talar direkt till varandra, I trots mot orden. Det blir alltid något över, något som stannar och inte försvinner. Han är fortfarande min vän… om han hör av sig.
Wednesday, July 25, 2007
Människovärdighet
Människovärdighet. Ett så vagt, abstrakt ord. Som man ända känner en nästan fysisk saknad efter när det är frånvarande. T.ex. då jag precis skulle gå igenom kapitel fem i läroboken. Jag jobbar nämligen som svensklärare i Moldavien. Jag bad inte mina studenter att sluta ögonen, för jag vet att de aldrig gör det ändå, men hade tänkt mig att ge dem några minuters njutning innan det hårda arbetet med prepositioner börjar. Det är då det händer…
En storväxt ljushårig man som senare visar sig vara herr rektor för det universitet det svenska företag jag arbetar för hyr lokaler av stormar in och börjar hämningslöst att skälla ut mina studenter. Han anför några märken på väggen som varit där sedan 1977 som anledning att kalla mina studenter för ouppfostrade, outbildade, och fråga dem om de bor i skogen. Vilken klass går ni i? Sjunde? Stå upp när du talar till mig! Dessa ord och liknande haglar i mitt klassrum.
Och vad gör jag åt det? Inte mycket. Jag ber försiktigt herr rektor att tala med den ansvarige för kursen, men mina ord får inte stopp på hans ordflöde. Han lämnar oss när han själv vill, och har genom att kränka mina studenters självkänsla visat att han har makt att göra just det. Att kränka vem han vill, när han vill. Det är då man saknar människovärdet.
För människovärdet finns bara när någon står upp och försvarar det. Och i den givna situationen gjorde jag inte det. Det lämnar en bitter smak i munnen. För om det fanns någon i klassrummet då och där som skulle kunna stått upp och bett det svinet att dra åt helvete, sa var det jag.
Saken är den att jag faktiskt hade ett närmast juridiskt ansvar, eftersom dessa studenter har skrivit under ett avtal som inte låter dem vara frånvarande utan löneavdrag. Vi tvingar dem alltså att sitta i klassrummet, och det minsta man kan begära borde vara att de inte blir trakasserade där. Men jag svek mitt ansvar.
·
Lite senare, i en ombonad miljö pa ett kafé for dyrt for någon med moldavisk inkomst tog jag upp problemet med min kollega. Du… det där med avtalet är inte riktigt sant… det är inte lagligt att bestraffa med löneavdrag, sager han och ler lite skuldmedvetet. Jag tittar bort, och tänker att svenska, kapitalistiska, profithungriga företag skulle kunna göra något bra i Moldavien. Om de åtminstone försökte ge sina anställda lite bättre förhållanden än vad den moldaviska lagen kräver av dem. Tro mig, det är inte så mycket. Kanske bara en gnutta manniskovärdighet.
En storväxt ljushårig man som senare visar sig vara herr rektor för det universitet det svenska företag jag arbetar för hyr lokaler av stormar in och börjar hämningslöst att skälla ut mina studenter. Han anför några märken på väggen som varit där sedan 1977 som anledning att kalla mina studenter för ouppfostrade, outbildade, och fråga dem om de bor i skogen. Vilken klass går ni i? Sjunde? Stå upp när du talar till mig! Dessa ord och liknande haglar i mitt klassrum.
Och vad gör jag åt det? Inte mycket. Jag ber försiktigt herr rektor att tala med den ansvarige för kursen, men mina ord får inte stopp på hans ordflöde. Han lämnar oss när han själv vill, och har genom att kränka mina studenters självkänsla visat att han har makt att göra just det. Att kränka vem han vill, när han vill. Det är då man saknar människovärdet.
För människovärdet finns bara när någon står upp och försvarar det. Och i den givna situationen gjorde jag inte det. Det lämnar en bitter smak i munnen. För om det fanns någon i klassrummet då och där som skulle kunna stått upp och bett det svinet att dra åt helvete, sa var det jag.
Saken är den att jag faktiskt hade ett närmast juridiskt ansvar, eftersom dessa studenter har skrivit under ett avtal som inte låter dem vara frånvarande utan löneavdrag. Vi tvingar dem alltså att sitta i klassrummet, och det minsta man kan begära borde vara att de inte blir trakasserade där. Men jag svek mitt ansvar.
·
Lite senare, i en ombonad miljö pa ett kafé for dyrt for någon med moldavisk inkomst tog jag upp problemet med min kollega. Du… det där med avtalet är inte riktigt sant… det är inte lagligt att bestraffa med löneavdrag, sager han och ler lite skuldmedvetet. Jag tittar bort, och tänker att svenska, kapitalistiska, profithungriga företag skulle kunna göra något bra i Moldavien. Om de åtminstone försökte ge sina anställda lite bättre förhållanden än vad den moldaviska lagen kräver av dem. Tro mig, det är inte så mycket. Kanske bara en gnutta manniskovärdighet.
Subscribe to:
Posts (Atom)
