En sådan bok... Det är sällan det händer, men trots allt... ibland får man en bok i händerna med kraft att förändra ens liv. Åtminstone att se på det från nya sidor, och att se nya sidor av sig själv. Sådana sidor som växt fram medan man tittade tillbaks på sitt förflutna, och sådana man glömde bort när man letade efter vägen framåt. Jag fick en sådan bok i händerna häromdagen...
Forbidden sea heter den, och är en översättning från bulgariskan av Blaga Dimitrovas 80-sidors dikt Забранено море. Den handlar om en kvinnas kamp med liv, död och sjukdom... mellan känslan av att dagarna ska fortsätta för alltid och den fruktansvärda insikten om att de en dag ska ta slut. Att vi inget kan göra... och at den enda friheten ligger i att leva trots detta... Att inte hålla fast i livet utan att flyta i det... som att lära sig simma som i ett hav.
Havet är en metafor för allt detta som kommer och går. Allt detta vi inte kan sluta älska, som dör utan att försvinna oss. Detta som gör så ont, men som ändå, trots allt, är det enda vi kan. Livet.
Inte minst handlar Forbiden sea om yttandefrihet, och om den existentiella sidan av varje människas rätt att fritt uttrycka sina tankar. Dimitrovas enda medel att simma i detta hav är hennes dikter, hennes ord. Om de är förbjudna kan hon inte andas. Boken publicerades, trots allt, i det kommunistiska Bulgarien 1977. Ingen kan förbjuda ett hav.
Länkar:
Här är länkar till Forbidden sea/Забранено море i svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a450201&d=libris&n=1 (På bulgariska)
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a9179067&d=libris&n=1 (På engelska)
På svenska finns en samling osm heter Sin tyngdkrafts fånge:
http://libris.kb.se/showrecord.jsp?q=onr%3a7672677&d=libris&n=1
Tuesday, August 28, 2007
Tuesday, August 21, 2007
Släpp inga returer!
Ni vet hur det är... motståndarna stormar till anfall, men genom heroiskt försvarsspel rider man ut stormen. Målvakten gör en akrobatisk räddning på mållinjen, men lyckas inte klistra den utan tippar ut den... Och får sedan snällt titta på när den halvkasse anfallaren som stått offside i tio minuter chippar in bollen. Det händer inte bara på planen utan i verkligheten också...
Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.
Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.
Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.
Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...
Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.
Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...
Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.
Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter en annan pojke och kärlek uppstår. Eller två flickor, eller som i det här fallet en av varje kön träffar varandra och fattar tycke. Tristan och Isolde, Sartre och de Beauvoir... vi kan kallad dem Romeo och Julia.
Vår Romeo är förutom sina lätt aristrokratiska val av lektyr en mer än lovligt genomsnittlig kille. Vår Julia är till skilnad från Shakespeares inte bara en sensuell fantasi, oemotståndligt attraktiv, utan dessutom den bästa i sin årskull på universitetet på norska och en levnadsglad globetrotter. Hon har sedan länge bestämt sig för att tillbringa högsommaren i Oslo för att vässa norskan i Oslo, denna underbara blandning av värmländsk landsbygd och New York med l Banglamusik i bakgrunden.
Vad gör vår Romeo inför den stundande avfärden? Jo... han vet vad som väntar,,gräver skyttegravar och bunkrar upp inför ett utnötningskrig. Vi kan tänka oss honom i bibliotekskön - nu ska han äntligen få läst Krig och fred och Anna Karenina i följd för at kunna jämföra perspektiven och utvecklingen i Tolstojs författrskap. Vi kan också tänka oss honom med ett nytt jobb han går in för två hundra procent, för att med en välfylld agenda slåss emot ensamheten.
Och det går... Det finns ingenting två älskande människor inte kan klarar av som en dans. Veckorna rullar förbi, vissa dagar skiner solen, ibland mulnar det till men innan vår Romeo hunnit lära sig stava till flaska på det sydslaviska språk han försöker tillägna sig för att få tiden att gå är hans Julia hemma, levnadsglad och strålande vacker som alltid. För det finns ett alltid. Det vet han när han ser henne i den charmanta by vid kusten där de återses. Vi kan tänka oss en ganska traditionell Romeo och Julia-bakgrund. Stenhus., tegeltak och kvinnor i hucklen som funnits där i femhundra år. Några getter bräker i bakgrunden. Och en sandstrand där våra kära trängs med Tristan, Sartre och de andra...
Vi tänker oss restauranger med havsutsikt... music in the air och levande ljus i natten. Underbart. Det finsn inget annat ord.
Det är då man tror att man har tagit hem spelet... man har avvärjt anfallet och överlevt. Men akta er, kära läsare, det är just då man ska se upp! Det kommer en andra anfallsvåg, och är man inte vaksam kan det gå snett. Lämna inga returer! Vår Romeo tror att han skickat all sin saknad till Skandinavien, lagt den bakom sig i ett kuvert och var redo att ge fan i allt och börja leva.... Han andas djupt och drar en suck av lättnad. Och åker på ett slag rätt i solarplexus... Saknaden är tillbaks och lever rövare med honom. Han som var så cool... inte längre. Nu ligger han där och ängslas igen, som han aldrig mer skulle göra...
Vore det inte för vår Julias rådiga ingripande skulle han ligga där än... Tack. Oändligt tack.
Saturday, August 18, 2007
Om jag finge...
Tänk om man fick vara precis vem man ville... Tänk om man bara för en vecka slapp vara den här personligheten man har växt in i, och kommer att få leva med, förhoppningsvis så länge att man hinner tröttna ordentligt. Vem skulle du vara då?
Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.
Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.
Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.
Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.
Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.
Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.
Sån skulle jag va´...
Jag skulle vara som en låt av Cirkus Sol. Förmodligen 35 år gammal. Jag skulle vara en far, med en dotter på åtta år. Jag skulle gå på föräldramöten, mest för kaffets skull och bry mig lagom mycket. Jag skulle älska min dotter men tycka det var skönt när jag och hennes mamma tar ledigt och åker till Rom för en långhelg. Jag skulle vara som fäder är- inte alls speciell men ändå världens bästa för min dotter.
Jag skulle vara en ganska vanlig kille med alldagliga problem... Kanske skulle jag fundera på att köpa motorcykel men aldrig komma till. Jag skulle definitivt följa spanska ligan i fotboll, fast utan att tänka på inbördeskriget.
Naturligtvis skulle jag ha en tjej, hon som är mamma till dottern. Och naturligtvis skulle jag älska henne. Men jag skulle inte tänka så mycket på det, och jag skulle prata ännu mindre om det. Jag skulle tänka mer på vardagens problem som att hon inte förstår storheten i Bruce Springsteen och varför hon alltid måste prata allvar just när Barca spelar mot Bilbao... Varje år. Jag skulle älska henne, men jag skulle samtidigt vara lite rädd för att erkänna det.
Skulle jag läsa? Ja, men mer deckare och mindre Tolstoj. Jag skulle ta TV-nyheterna på allvar men inte rockmusiktexter. På tal om rockmusik skulle jag som sagt lyssna på Bruce Springsteen. Nästan bara på Bruce. The River skulle ge mig ungefär samma känsla som när jag funderade över min tjej... en slags stor känsla som jag inte hittade ord för och som skrämde mig lite grand.
Jag skulle ha läst Sartre och Camus, kanske t.om. på franska, men jag skulle inte tala om existentialism med folk som inte låter sig intresseras av det. Jag skulle intressera mig för tjeckisk öl, och träffa Jens två gånger i månaden för att prova en ny sort. Och skvallra lite om tjejer... och tycka att våra barn är världens bästa.
Jag skulle spela gitarr så klart... I ett band med hobbymusiker. Men det skulle aldrig bli någonting av oss. Vi skulle bara spela för att det var kul.
Sån skulle jag va´...
Subscribe to:
Posts (Atom)
