Vissa nätter kan man inte sova. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att ha datorn nära till hands då. Om det gör saker bättre eller sämre att blogga om det som håller en vaken med Billie Holiday i hörlurarna eller att försöka samla kraft inför morgondagen. Oftast är väl en förbannelse bara baksidan av en välsignelse.
Jag har en bitter smak i munnen, som håller mig vaken. En skamkänsla som håller varje nerv på spänn. Som väcker liv i all genomlevda nederlag och påminner om den man är. Om allt man aldrig lyckats lära sig, trots att varje dag varit en påminnelse.
Det handlar naturligtvis om pengar. Som alltid. Jag hatar er över allt annat, ni denna världens kungar. Ni som trängs i fickorna på dem som vet hur man smeker er men hånfullt lämnar dem som behöver er.
Fast det är väl som med allt annat i världen. Inget kommer inte till dem som behöver, eller till dem om förtjänar det, utan till de som kan leva utan att kräva något. Det är det vi lär oss av kristendomen - inga barnsagor om kroppens uppståndelse efter graven, inga geometriska formler för en mystisk treenighet som fascinerar genom att inte å att förstå, utan att vi måste kämpa för rättvisan men tro på nåden. Rättvisan kommer inte.
Vet för den sakens skull inte om jag förtjänat någon rättvisa. Jag är helt enkelt usel på att handskas med min ekonomi. jag haringen aning om var mina pengar tar vägen, och innan jag lär mig det är jkag dömd att vra en börda för de som står mig nära. Jag skulle vilja säga förlåt. Skulle vilja att det fanns ett förlåt som gjorde allting bra. Men det finns inte... man måste bara lära sig. Det måste bara gå. Det går inte. Men det måste.
No comments:
Post a Comment