Jädrar... så här trodde jag aldrig att jag skulle känna mig. Det är onsdag kväll, redan mörkt, och för sent för att göra något. Den lilla ork jag hade kvar försvann i rusningstrafiken, som i Sofia är någonting helt annat än i Karlstad. Vi pratar inte om oro utan om en sklags lågintensiv fysisk utmattning. Det här är en lycklig dag, men ändå läntar min kropp bara efter att få slappna av. Det känns som att hjärnan tänkt färdigt alla tankar... så vad ska jag göra i morgon? Samma sak. Sitta framför datorn, hålla mig vid koncentration med kaffe... Nej, förresten, man ska aldrig försöka leva lyckligare eller effektivaremed hjälp av kemiska preparat. Inte ens kaffe. I morgon blir det bara två koppar, på något sätt måste det gå ändå...
Jagt vet att jag skriver osammanhängande. Och ni som trots allt förstår tänker nog att jag är lite pjoskig. Det är ju bara så livet ser ut efter studierna. Jobb, sömn, mat och samma drömmar som förut... om ett gäng kompisar, utomhus, med instrument, mat och fest. Drömmen är nästan otäckt stark, starkare ju mer overklig den blir. Jag vet också att det är så här det ska vara. Vill man ha mat så får man jobba för den. Jag är bara inte riktigt van än. Vem är det efter knappa tre veckor? Oroa er inte, jag växer upp. Snabbt. Men jag behöver en kram...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment