En vän

Det är någonting med oss män. Det finns någonting vackert i sättet vi bär våra tragedier på. Jag menar inte att det enbart gäller oss… den här texten handlar om en manlig vän, om andra manliga vänner, och sakert om mig själv också. Det betyder inte att det inte gäller kvinnor.

Jag hade en gång en vän, som var några år äldre än mig, och som hade gatt igenom oändligt mycket mer än mig. Jag hade mina största förluster framför mig när vi träffades, han hade sina bakom sig. Men aldrig längre än ett samtal bort.

Min vän var full av drit, och ofta dritafull dessutom. Det var mycket Jokke Nielsen i honom. Inte mycket av det han sade stämde speciellt väl överens med verkligheten utanför våra minnen och vårt köksfonster. Men på något satt fann vi varandra ändå. Han visade vägen dit i sättet han visade upp sin tragedi. Sättet den berättade sjalv genom varje ord han sade… det var det som var den verkliga berättelsen. Precis som i Jokkes poesi.

Kanske var det tragedin han visade upp for mig, som gav mig fortroende. Han visste alltför väl att det var för sent för att skämmas over någonting, och därför kunde jag öppna mitt hjärta för honom… Även om hans svar inte alltid korrespenderade med vad jag sagt. Det spelade liksom ingen roll.

Det är inte alla som har det där… vi kan kalla det självinsikt, även om det var långt ifrån medvetet hos min vän. En del av oss inser inte att vi förlorat, eller vad vi förlorat, och kämpar på, även efter den punkt där kampen mest handlar om att gömma sin skam. Men våra tragedier är inget att skämmas over. De gör oss vackra.

Kanske kommer man t.o.m. närmare varandra när det är våra hjärtan talar direkt till varandra, I trots mot orden. Det blir alltid något över, något som stannar och inte försvinner. Han är fortfarande min vän… om han hör av sig.