Som hemma… fast annorlunda.

Det ska vara annorlunda. Det ska inte vara bekvämt. Det enda rättfärdigandet för att lämna sitt hemland, belasta sitt ekologiska samvete med flygresor och känna sig som en vit man i Sydafrika 1972 är att det ska vara annorlunda. Om man inte är kär förstås… då får man åka utomlands utan någon som helst annan anledning, men vi som inte är kära (jag är mycket kär nu, men var det inte när jag åkte… inte lika mycket i varje fall) kommer bara för en sak – for att lära oss. Och då måste det ju vara annorlunda.

Ända upphör man aldrig att förvånas över vad som kan vara annorlunda. Idag, precis som varje annan dag, hände det hundra ganger, och jag ska bara ge ett exempel: det för svenskar sa nödvändiga förmiddagskaffet.

Visst, jag försökte att lägga av denna svenska vana, och det gick ganska bra när jag levde som volontär helt utanför rutiner eller någonting som kan kallas normalt, ens som skällsord. Men nu lönearbetar jag. Det är en annan sak. Det är på allvar. Och då behöver man kaffe…

Med darriga ben men med stadig blick hittade jag fram till universitetets cafeteria. (Vi blev ju utslängda från det förra universitetet, det här är ett nytt) Den borde egentligen fotograferas… kanske ett uppdrag inför nästa inlagg… såg ut som charkdisken pa ICA I Tallin ungefar… Men det är oftast de ställena som är bäst i Moldavien. What you see is what you get, liksom – utan att daltas med serveras man det som finns, tydligt framlagt under disken. Och ingen skulle få för sig att beställa annat… Det händer namligen ganska ofta på ställen med meny att de inte har det man frågar efter. Det ska mycket fjäsk till for att förstå varför det inte finns kaffe pa ett ställe som heter Coffee beans… Men hur som helst. I charkdisken, förlåt cafeterian, på detta universitet fanns det kaffe.

Det var naturligtvis Nestlés odrickbara sörja (forlat far…) som alltid. Men de hycklade inte med det. Portionspåsarna lag vackert framlagda och det var exakt vad man fick. Fast ändå inte… för det är så mycket som är så annorlunda…

Den nyktert tjänstvilliga damen frågade mig på klingande ren rumanska “ Apă plin sau jumate?” Det betyder ung. vill du ha koppen full med vatten eller till hälften fylld. “Da” svarade jag.. för jag ville ha mycket kaffe. Inte kunde jag ana att hon menade ordagrant vad hon sade… hon frågade om jag ville ha dubbelt så mycket vatten till samma mängd kaffe.

Vad är det for fråga? Jag förstod orden, men kunde inte konceptualisera det som svensk… vem skulle vilja ha hälften så starkt kaffe? Kaffe är kaffe och inget man leker med… och det ar ju cafépersonalens jobb att göra ett gott kaffe som jag sedan köper om jag gillar det… Chockad, men ändå stärkt av den oerhört viktiga insikten att absolut ingenting är självklart när det handlar om människor jobbade jag vidare, på denna lågoktaniga bensin. Men det gick. Det också…