Torka

Kaffet... I sin egenskap av blodet i det samhällets ådror och smörjmedel som gör att människors relationer inte behöver haverera mer än ibland har det tidigare dykt upp i denna blogg... och kommer säkert att göra det igen.

Mitt företag (N.B där jag jobbar, inte som jag äger) har två fantastiska kaffemaskiner. en maler kaffet driekt från böna till kopp... den andra jobbbar med ett slags pre-packed kaffekudde som liknar portion- snus som man kör vattnet igenom för framställa ett högklassigt kaffe med angenämdoft och arom. Behöver jag påpeka att jag fastnat i mitt gamla beroende?

Nu strejkar båda två osannolikt nog, och en kille med grunge-skägg och shorts, en sån där 20 årig sprätt ni vet som får alldeles för mycket betalt för att han kan fixa nåt som andra människor behöver, typ toaletter, datorer eller kaffeautomater, är här och skruvar på dem. Behöver jag påpeka att han är min bäste vän på företaget?

Hoppas att hanblir färdig snart, för man kan känna hur stämningen blir mer lättretlig och morgontrött ju längre människor sitter utan kaffe. Vi fick dessutom nya koppar igår, med Företagets Nya Logotype på, och nu kan vi inteprova dem p.g.a. egensinniga apparater! Vilket århundrade lever vi i egentligen?

Men jösses... tänk när Jesus med skägget skruvat färdigt om en kvart... det kommer att vara en lång kö av strålande glada människor, skratt och skämt och en del av himmelriket... som i någon socialistisk propagandafilm: Ovan där liksom...

Ordens makt...

Att blogga är väl ungefär som att skriva dagbok? Ett sätt att formulera sina allra innersta tankar, utan att behöva tanka på hur de låter i någon mottagares öron? uUniversellt, allmänmänskligt och vackert... utan baktankar...

Tyvärr... det finns säkert sådana bloggar, precis som det finns människor som aldrig verkar ha tänkt på att man faktiskt kan ljuga och bedra. Men dånga bloggar för att göra reklam för sitt företag, eller bli kändisar. Själv skriver jag för att bli en bättre skribent.

Som ni säkert märkt har jag börjat skriva mer och mer, men det beror inte i första hand på att jag gripits av inspiration - snarare är det så att ett flitigt skrivande föder inspirationen. Nej, jag skriver faktiskt för att utveckla mig själv, för att öva mig på att skriva helt enkelt. Det är någonting jag tyker om, och som jag gärna vill göra bra... För att göra någonting bra krävs det, förutom att man tycker om det , att man övar. Därför dessa allt tätare bloggposter. Kanske
är det också ett sätt att hålla liv i mitt svenska ordförråd, för att det inte bara ska bestå av vardagens partikelverb....

När man skriver mycket upptäcker man en intressant sak... hur texten får ett eget liv, och börjar skriva sig själv. Det betyder inte att den blir bättre - tvårt om tror är det den text som författaren har kontroll över som blir bäst. Det är en myt att On The Road skrevs under en natt... Visst låter det romantiskt, men det är inte sant. I själva verket vägde Kerouac ord mot ord, mening mot mening, som man måste göra för att skapa ett mästerverk.


Det här slog mig när jag läste mitt senaste inlägg. Jag hade inte alls tänkt skriva om Engelska, utan om någonting annat som jag glömt nu. Men den ena meningen leder till den andra och tankar föds medan man skriver. Orden tar makten.

Det här händer av sig själv tror jag, genom att skriva mycket. En författare blir den som kan skriva och smatidigt ha kontroll på det han skriver... Som lyckas följa en tanke till dess slut. Tänk bara på Tolstojs romaner... tusentals sidor text som blir till en helhet, till en historia. En sån blogg skulle jag vilja ha... ett mycket intrressant projekt egentligen... att skriva en roman i bloggform... någon som vill hjälpa till?

Briefing och valnötter

Måndag morgon... och en ganska trevlig sådan faktiskt. Jag kom försent till veckomötet, vilket resulterar i att jag måste köpa frukost till nästa veckas möte, men väl där fick jag lite positiv feedback från förra veckans arbet vilket alltid värmer. Nu ska jag strax få en briefing av nästa projekt vi ska jobba med, och någon gång under veckan kommer jag även att få en de-briefing.

Arbetsspråket är som ni märker English, och med tanke på min bulgariska ska jag vara tacksam för det. Men vilken engelska är det egentligen vi pratar, jag och mina bulgariska kollegor? Inte The King´s English direkt, eller Shakespeare´s heller för den delen.

Förra veckan fick vi lite kritik för rapporterna vi skrev... kontoret i London tyckte att det syntes att det inte var modersmålstalande som skrivit dem. Vad förväntar de sig egentligen... men hur som helst, engelska är ett lustigt språk, som liksom tillhör alla. Det berör mig egentligen väldigt lite hur de pratar i Storbrittannien, eller för den delen USA, när det är arbetsspråk för svenskar, bulgarer, saudiarber, indier, tyskar... Det är alla dessa som ska förstå mig. Engelsmännen är en många små minoriteter i världen.

Det företag jag jobbar på har som ni nog förstod sitt huvudkontor i London... det gör att det blir en intressant krock mellan vår internationella engelska, och deras engelska engelska. Vilken är egentligen rätt? Deras såklart, men de har inte en chans att få oss att prata som dem. Det är nackdelen med att ens språk behärskar välrkden... Det bästa exemplet är väl latinet, som blev rumänska, franska, italienska, spanska , portugisiska m.m. Det hade nog inte Cicero gillat...


För övrigt... om ni någon gång hoppar över frukosten, försök inte kompensera med svart kaffe och valnötter :( Mer ont i magen har jag sällan haft....

Om inget händer snart skjuter jag nån

eller Vad har Karl marx med mig att göra?

Jag sitter, för andra dagen i rad, utan något att göra på mitt kontor. Jag tror inte att det är mitt fel i och för sig. Det är helt enkelt så att vi inte har så mycket att göra på företaget, och ännu mindre för nybörjare. Trots att det kanske borde vara viktigast att vi har nåt att göra - hur ska man annars lära sig? Men jag ska hålla käft.

Att inte ha nånting att göra är i varje fall en tung börda att bära för den mänskliga anden. Karl Marx skrev det, men det är inte därför det är sant. Det skulle var sant även om han aldrig hade levat, och vad har han att göra med mig egentligen?

Man sitter och tänker på sig själv, vad man egentligen är gjord för att göra. Musik tänker jag, jag borde spela musik... Men vem borde inte det? Alla männsikor är ju lyckliga när de sjunger, alla männsikor är lyckliga när man ligger i naturen och låter solen skina i ansiktet. Så varför kan man inte alla bara göra det? Det har ju gamle Marx också skrivit några hyllmeter om. Men det börjar bli svårare att förstå varför man inte lika gärna kan sitta i solen och spela dragspel när man ändå inte har något vettigt att göra framför datorn. (Jag ber om ursäkt om eventuella läsare känner sig kränkta när jag uppenbarligen inte räknar sbloggskrivande som någonting "vettigt" - som om det skulle vara mindre vettigt än att göra en outsourcande norsk affärsman ännu rikare"

Men, som Karl Marx nog skulle påpeka... det skulle var ännu svårare att komma tillbaks till jobbet efter en sån dag, och det är väl därför man siter här. För att disciplineras. Som om inte 18 år i utbildningssystemet skulle räcka. Fast å andra sidan, ett år i Moldavien kan nog sopa bort tio år av svensk disciplinering. Så det är säkert bra för mig. Jag ska ta min medicin och vara snäll.

Flerspråkighet

Vad händer när man talar två språk? Om man gör det varje dag, eller bara i bland, vilken roll spelar det? Vad hander när man läser romaner på ett språk, ser på nyheter på ett annat och pratar med sina närmaste på ett tredje? Och om det man talar till sina närmaste på inte är det som ens familj pratade på med en själv, vad händer då?

Och hur många språk kan ingå i en identitet? För en människa som är uppvuxen i Sydostasien, eller för en judisk köpman i Cluj för 150 år sedan var minst fyra språk en självklarhet. Men man kan ju inte kunna alla lika bra. Om vi använder den judiske köpmannen som exempel, talade han kanske jiddish med sin familj, förstod hebreiska i synagogan, talade flytande rumänska och ungerska med grannar och lokala kunder, och kunde göra affärer på tyska, ryska, grekiska och kanske turkiska... Kunde han egentligen ett språk bra överhuvud taget? Behöver man kunna det?

Frågorna snurrar i mitt huvud... Av olika anledningar. Hemlandet Sverige har gjort sig påmint, kanske till dels p.g.a. broderns stundande ankomst, samtidigt som jag tvingats att prata bulgariska i helt nya oförberedda situationer. Jag klarade det bättre än jag trodde - men när det blir fel blir det fel på ryska.... Förvirringen är total.

Vilka språk ingår i ens identitet, och varför? Och vad gör de med en? Är jag tvåspråkig, eftersom jag kan uttrycka mig nästan helt obehindrat på engelska? Jag skulle aldrig ha påstått något sånt, men jag börjar fundera på det. Engelska har blivit arbetsspråk, och det är fullständigt naturligt att prata om jobb, anteckna och liknande på engelska. Men att blogga på engelska skulle kännas som någon slags förräderi, om det handlar om känslor. För man känner väl på svenska, eller gör man det?

Numer har även bulgariska fått en självklar roll. Jag kan inte påstå at jag kan det, men jag kan hantera de flesta vardagssituationer. Det har blivit självklart att läsa tidningsrubriker och liknande på bulgariska. Trots att jag inte tycker att jag kan språket så spelar det en viktig roll i min vardag, och i mitt liv. Mycket viktigare än rumänska, osm numer blivit ett språk jag roar mig med, fast inte riktigt behöver.


Rumänskan är intressant i sammanhanget. Om någon anordnade ett möte för svenskar som kan rumänska skulle jag utan tvekan känna mig inbjuden. Knappast så om det var ett möte för svenskar som kan engelska. Trots att jag kan mycket bättre engelska än jag kan rumänska. Naturligtvis eftersom det inte är så många som kan rumänska, och det språket har mer med mina unika erfarenheter att göra. Engelska kan jag eftersom jag gått i skola i tolv år liksom de flesta svenskar. Jag har helt enkelt valt att identifiera mig med rumänskan, men vilken betydelse har det jag vill och väljer när det handlar om identitet?

En liten betydelse säkert, men inte hela... som alltid. Identiteten och livet är väl sådana, vakra, fula, tråkiga och spännande... alltid allting på samma gång, och ingen sanning är stor nog för att förklara helheten. Sanningar kanske bara gäller detaljer... men det är ett helt annat ämne...

Java

Kaffe... det har blivit en sån issue. När hände det egentligen? Som jag minns det började jag dricka för att vara som folk, vara som alla andra, nu helt plötsligt dricker jag mest av alla runt omkring mig, och har fått den där rollen att försvara någonting onyttigt. Ni vet... den som rökare brukar få. Och på sätt och vis kan jag förstå hur rökare känner sig när de revolterar mot hälsostressen och säger herregud, något syndigt ska man väl få unna sig.

Här nere lever jag i skottelden mellan olika kaffekulturer. Dels den svenska där kaffet är tröst, samtalspartner och det som delar in tiden i arbete och fritid. Det är också den Bulgariska, som jag inte riktigt förstått än... På stan finns det kaffeautomater på trottorarerna (!) och folk sitter på kaféer när som helst. Men de verkar ändå dricka mindre än mig...

Den tredje kulturen jag dagligen konfronteras med är min chefs, straight out of I don´t know if it´s exactly California but you know, this healthy, modern, weight-aware vegetarian non white-thrash or kids from white -thrash families trying to not to be like their parents. Om ni inte vet ska jag förklara för er. När jag var i Indien hade jag en en veckas förälskelse i en amerikansk tjej, från något utbytes projekt som hette Dragon Project. Coolt namn, men när hon på allvar försökte hävda att marijuana är nyttigare än kaffe kände jag att det inte kunde bli något mellan oss. Men det gäller många amerikaner jag träffat - i TV-serierna dricker de massor av kaffe, men i verkligheten mineralvatten, och ibland De-Caf...

Är det inte typiskt egentligen... Vi svenskar, bokstavstroende protestanter som vi är, tar TV-serierna på allvar och härmar deras dryckesvanor medan amerikaner tänker på sin hälsa. Anyway, min chef förundras över att jag kan dricka mer än en kopp kaffe om dagen, men det kan jag.

Det är faktiskt en av nackdelarna med att jobba på kontor - man sitter framför datorn, blir trött men inte utsliten, och man kan ALLTID dricka en kopp kaffe till. Dåligt kaffe. Jag har faktiskt gått från dåligt till sämre - från Jacobs Gold till Matto Grosso frystorkat. Som jag sedan måste argumentera för att jag dricker inför en amerikan som tror att EU är ett land...

Nej, det går inte. Och jag kan inte låtsas att det är hälsosamt. Men för att citera min far: "kaffe är gift, men det är gött ändå", en frans som hans säkert skulle höra om alkohol många gånger senare i livet. Jag tror att lösningen ligger i att bli en gourmet. I stället för en halvliter Matto Grosso om dagen ska jag dricka gott kaffe två gångr - på morgonen, bryggt i den moccabryggare min flickvän gav mig i julklapp och som ger ett underbart kaffe, och en gång på eftermiddagen. Jag tänker smita från kontoret, jag vet precis vart, till ett fik där det bara sitter kvinnor som är äldre än 45 och man kan få gott kaffe och baklava för samma pris som en chokladkaka i suprmrketen. Ååå Dagny... kom hit och spill...

Vi ses där!
Läste förresten på DN att man snart kan spekulera i kaffe på börsen... sista chanen att bli rik?