Ryggsim

I morse mötte jag arbetsplatsens stress med ett lite mer harmoniskt ansikte, som jag gör två dagar i veckan när jag kommer från bassängen. Vårt företag har en bonus-plan, och en ak man kan få i bonus för sin insats är ett månadskort till simbassängen. Klokt av företaget, sådana program är säkert ett av de bästa sätten att lugna ner det bulgariska arbetslivet som känneteckas av att företag värvar bjuder över varandra med lön för att få de bäst utbildade anställda. Visst är det bra med hög lön, men det är knappast det som mest behös. Bonussystemen bevarar (förhoppningsvis) värdefull know-how inom företaget, och kompenserar för en icke-existerande välfärd.

Men det är inte det man tänker på när man ligger i bassängen. Nej... man blundar, känner kroppen flyta, röra sig framåt. Varje simtag är ett nytt försök att göra rörelsen perfekt... PLASK! så simmar någon förbi som övar på fjärilsim. Eller min fots perfekta röreles stoppar bryskt mot någon annas axel. Det är ganska trångt i bassänngen nämligen.



När man åkte skidor minns jag att det alltid den som kom uppifrån backen som alltid hade ansvar för att inte köra på de längre ner... ganska logiskt. Något liknande gäller även mig, jag kan undvika att simma på de som simmar framför mig, men inte ha uppsikt bakåt samtidigt. Idag blev jag åsyna vittne till en duktig krock, där en kvinna i medelåldern ryggsimmade över en yngre kollega. Vem har ansvaret då, när man simmar ryggsim? Svårt att säga.

Jag njuter i varje fall. att behöva kryss mellan andra simmare höjer utmaningen, men belöningen blir desto större när man tar det där perfekta taget...